onsdag, juni 11, 2014

I huvudet på Dwight D. Eisenhower




Dwight D. Eisenhowers över 500 sidor tjocka memoarbok om andra världskriget: Crusade in Europe, publicerades första gången 1948. Samma år kom också den svenska utgåvan, ”Korståg i Europa”, i Sten Söderbergs kommarika översättning. Eisenhower är ingen historiker, ägnar en massa utrymme åt oväsentligheter, och är han inte heller en driven berättare. En dramatisk händelse, som när Eisenhower tvingas nödlanda på en strand, i närheten av fienden och vrickar knät, blir en slät historia i hans händer. När man är färdig med tegelstenen vet man en hel del om hur man underhåller stridande förband med ammunition och bränsle men inte mycket om Dwight D. Eisenhower som person.

Korståg i Europa har ändå ett värde som historiskt dokument. Framförallt när det gäller den rent militära sidan av kriget. Låt vara att framställningen nästan uteslutande är koncentrerad på Storbritannien och Förenta Staternas insats, och att Sovjetunionen, som utplånade 80-90 procent av den tyska armén minst sagt hamnar i skymundan.

Själv är jag ändå främst intresserad av den politiska analysen. Så varför deltog Förenta Staterna i andra världskriget? Eisenhower klagar, på sidan 70 om:

”...en pinsam brist på förståelse bland våra soldater för de grundläggande krigsorsakerna. Skillnaden mellan demokrati och totalitärt styrelseskick var en fråga som hade mer akademisk än personligt intresse; soldaterna såg inget uppenbart skäl till att striden mellan dessa båda system angick Amerika. ”

Hundraen sidor senare bekänner han att

”...för varje dag som gick av detta krig växte inom mig övertygelsen att som aldrig förr under ett krig mellan många nationer de krafter som stod för det mänskligt och människorätten denna gång möttes av en helt och hållet ond sammansvärjning med vilken ingen kompromiss kunde tålas. Då det endast genom fullkomlig förintelse av axeln var möjligt att göra världen anständig, blev kriget för mig ett korståg i detta ofta missbrukade ords traditionella mening. ”

Kriget var alltså ett korståg för demokrati och anständighet om man ska tro Eisenhower. Mot slutet av boken, på sidan 483, beskriver han segern som ”ett överväldigande bevis för demokratins makt”. Fast då talar Eisenhower egentligen bara om Förenta Staternas och Storbritannien, och kanske Frankrikes seger över Nazityskland. Ingenstans i boken framgår det om Eisenhower menar att Sovjetunionen, som alltså gjorde det mesta av jobbet, också verkade i demokratins tjänst. Eisenhower klagar lite på ryssarnas brist på individuella rättigheter men är annars minst sagt otydlig. Efter den tyska kapitulationen besöker han sin allierade i öst:

”Den festliga höjdpunkten under Moskvaresan var middagen i Kreml” .
Efter middagen visar Stalin en film som visar hur sovjetiska trupper intar Berlin.

”Jag utryckte intresse för filmen, och generalissimus lovade prompt, att han skulle ge mig en kopia”.
Men det är nästa mening som kan vara värd att grubbla över:

”Jag sade, att jag också skulle vilja ha en bild av honom själv, och han glömde inte bort någondera. Några dagar senare mottog jag i Berlin en kopia av filmen jämte ett älskvärt dedicerat porträtt av generalissimus.” (s. 496)

I Eisenhowers skildring av den brittisk-amerikanska invasionen av franska Nordafrika i november 1942 antyds en annan förklaring till varför Förenta Staterna är i krig med Nazityskland. Idag skildras ofta den här invasionen som ganska oproblematisk men Eisenhower var ganska besvärad när det begav sig:

”Vichy-Frankrike var ett neutralt land och under hela krigsperioden hade Förenta Staterna upprätthållit diplomatiska förbindelser med franskaregeringen. Aldrig i deras historia hade Förenta Staterna varit delaktiga i ett oprovocerat överfall mot ett neutralt land, och även om Vichy öppet samarbetade med Hitler, är det inget tvivel om att de amerikanska politiska ledarna betraktade den tilltänkta operationen med stor avsmak, eftersom den var ett brott mot en god tradition.
Både de brittiska och amerikanska regeringarna trodde, att den nordafrikanska opinionen var för de allierade, och de ville naturligtvis ge invasionen ett sken av att vara en operation, som företogs för att tillfredsställa en allmän åstundan att befrias från Vichys ok. Vi ville inte bara alldeles bestämt undvika att lägga Frankrike till vår redan oerhörda lista på fiender; vi ville också om möjligt få det att te sig som om vi hade kommit till Afrika som inbjudna snarare än med våld,” (s.97)

(…) ”Den allierade invasionen i Afrika var en synnerligen egendomlig framstöt av väpnade trupper in på den internationella politikens fält; vi invaderade ett neutralt land för att skaffa oss en vän”. (s. 99) (…)

”De franska myndigheterna på stället tillhörde fortfarande officiellt ett neutralt land, och om inte vår regering var redo att formellt förklara krig emot Frankrike, så hade vi ingen laglig eller annan rätt att godtyckligt och i naziststil upprätta en marionettregering efter vårt val” (s. 121)
Invasionen av fransk Nordafrika är kanske den episod under kriget som får de officiella skälen till kriget att klinga falskast.

Man invaderar ett neutralt land och tvingar dess regering att samarbeta. Men den här regeringen är inte ens demokratisk, utan fascistisk och antisemitisk. Eisenhower uppger att det även skedde av praktiska skäl:

”En viktig punkt var, att vi inte hade råd med en militär ockupation, såvida vi inte valde att upphöra med alla krigshandlingar mot axeln.”



Om man ersatte den franska administrationen och militären skulle man behöva 60 000 man att hålla ordningen bara i Marocko. Under förutsättning att lokalbefolkningen höll sig lugn. Det blev till och med viktigt, för krigets skull, att Vichyregimens antisemitiska politik fick fortgå, förklarar Eisenhower:

”Arabbefolkningen var då sympatiskt inställd till den franska Vichyregimen, vilken effektivt avskaffat de judiska rättigheterna i området. Ett arabuppror mot oss, som tyskarna förvisso försökt att hetsa till, skulle ha varit katastrofalt. ” (141)

”Vi hade redan skrivna order från våra regeringar att samarbeta med vilken fransk regering vi än stötte på då vi landsteg i Afrika. (119)

Eisenhower kräver att få ett avgörande inflytande över tillsättandet av nyckelpositioner i den franska administrationen i Nordafrika. Han är nöjd med att kunna ”placera vår vän general Giraud som befälhavare över alla franska styrkor i Nordvästafrika. (121) . När Giraud senare kräver att Eisenhower ska ”upphöra att behandla Nordafrika som besegrat territorium och behandla det mer som den allierade det försökte bli.” blir Eisenhower förvånad

”Denna inställning från en man, som jag trodde förstod våra motiv så väl, var något av en chock. ”
President Roosevelt verkar dock ha missförstått situationen lika mycket som genral Giraud:

”Jag fann, att presidenten under sina iakttagelser ifråga om de aktuella afrikanska problemen inte alltid klart skilde mellan militär ockupation av ett fiendeområde och den situation, vari vi befann oss i Nordafrika. När han talade om planer och förslag, som rörde befolkningen på orten, franska armén eller regeringens tjänstemän, använde han ofta termerna order, instruktioner och tvång.” (151)

Försöker Eisenhower skildra hur förvirrad situationen var, eller är det bara framställningen som är förvirrad?

Nuförtiden görs det ofta ett stort nummer av antisemitismen i nazityskland. Eisenhower, skriver några rader om övergreppen mot judar:

”Av alla dessa DP:s befann sig judarna i det mest beklagansvärda tillståndet. I åratal hade de bemötts med hugg och slag, svält och tortyr. Inte ens mat, kläder och hygglig behandling kunde omedelbart förmå dem arr skaka av sig sin hopplöshet och apati. De kurade sig samman – de tycktes uppnå en känsla av trygghet genom att tränga ihop sig i ett enda rum – och sedan väntade de passivt på vad som skulle hända dem. Att skaffa dem tak över huvudet , att förmedla livsmedel bland dem och ge dem läkarvård för att inte säga någonting om att skaffa dem anständiga hygieniska förhållanden, värme och ljus, var en ytterst svår uppgift. De hade i många fall inte längre förmågan att klara sig själva; man måste göra allting åt dem”. (471)

Men han nämner inte nurnberglagarna, gaskamrarna eller att över fem miljoner judar dödats. I det avseendet skiljer sig Eisenhower inte från Churchill, de Gaulle, och Truman som inte heller tog upp förintelsen i sina krigsmemoarer.

Rasismen var utbredd i Förenta Staterna. Nazitysklands judelagar skilde sig inte så mycket från hur svarta behandlades i den amerikanska södern. Äktenskap mellan svarta och vita blev till exempel först lagligt i alla amerikanska delstater 1967. Den amerikanska armén var segregerad. Svarta amerikaner deltog i striderna i separata förband.



Det här var så självklart att Eisenhower inte nämner det. Rasfrågan kommer dock upp i ett stycke om censur i början av boken:

”Före min ankomst till England hade censur införts av amerikanska högkvarteret på historier, som rörde sig om bagatellartade tråkigheter mellan negertrupper och andra soldater eller civila. Dessa händelser gällde ofta sällskapliga kontakter mellan våra negersoldater och brittiska flickor. Den brittiska befolkningen, så när som på storstädernas folk och de förmögna klasserna, saknar det slags rasmedvetande, som är så starkt i Förenta Staterna. Den brittiska småstadsflickan gick lika gärna på bio eller dans med en neger som med någon annan, en sak som våra vita soldater inte kunde förstå. Detta ledde ofta till bråk, och våra vita soldater blev än mer förbryllade då de fann, att den brittiska pressen avgjort ställde sig på negrernas sida.
Då jag vid presskonferensen fick höra att historier av detta slag stod på censurlistan, upphävde jag omedelbart denna bestämmelse och förklarade för journalisterna att de fick skriva som de ville – jag vädjade bara till dem att inte tappa känslan för proportioner. Till min förvåning hävdade flera reporters, att censurbestämmelsen borde kvarstå, och de gav mig åtskilliga skäl för sin uppfattning. De sade att de som ville ställa till bråk, skulle överdriva betydelsen av händelserna, och att det skulle kunna bli tråkigheter i hemmen då man läste dessa reportage. ” (s.69)

Inga kommentarer: