lördag, augusti 02, 2014

Israel i debatt och verklighet

Krönika i Fib.se

Varför ska man bry sig om kriget i Gaza när det finns så många andra konflikter i världen som objektivt sett är så mycket värre?
Bara inbördeskriget i Kongo har skördat många miljoner liv. Ska man tro Israelvänner bottnar intresset i antisemitism. Det går naturligtvis inte att utesluta att det stämmer i vissa fall men det finns ett mer uppenbart skäl. Varje gång Israel dödar ett större antal civila palestinier tar många opinionsbildare ställning för förövaren. Marocko kan till exempel inte mobilisera något liknande försvar bland svenskar för ockupation av Västsahara. De svenskar som engagerat sig i frågan anklagas inte heller för att drivas av ett hat mot marockaner.

Talet om antisemitism visar på ett större strukturellt problem i debatten. Man talar inte om vad som händer så mycket som partnernas förmenta natur och intentioner. Genom att tala om parternas ambitioner, verkliga eller inbillade, reduceras konflikten till att handla om definitionsmässiga sanningar.

Det går naturligtvis inte att förhandla med antisemiter, terrorister eller galningar. I sådana fall vore de inte vad de är. Men verkligheten består inte av substantiv. Verkligheten består nästan alltid av människor och organisationer som är grå och föränderliga.

Ändå tolkas de faktiska händelserna alltid utifrån dessa filter. Det här är inte konstigt. Det är i viss mån omöjligt att förstå världen utan att ha en teori om vad det är man ser. Hur ser man till exempel en stol, om man inte känner till begreppet stol? I politikens värld är det de som har makten som i hög grad definierar verkligheten.

Ta dödandet av civila för att uppnå politiska mål. Terrorism är definitionsmässigt något som görs av icke-stater. Det är i alla fall hur de som forskar i fenomenet brukar använda ordet. Det innebär att atombomberna som utplånade Hiroshima och Nagasaki inte kan kallas terrorism. Trots att det nästan uteslutande var civila som dödades, att städerna inte var militära mål, och att förintelsen av städerna uppenbart hade politiska motiv. Massiva bombningar av Gaza, ett av världens mest tätbefolkade områden, räknas inte heller som terrorism därför att det är en stat som står för dödandet. Det som definierar terroristen är alltså inte främst terrorn utan dess identitet: att inte vara en stat.

Sett genom det här filtret är dödade palestinier aldrig offer för de som avfyrat vapnen. En demokrati som Israel dödar aldrig civila: det måste vara en olycka eller Hamas fel. Psykologin är densamma som när en man slår sin fru och hävdar att hon tvingade honom.

Vi ser världen ideologiskt men det är fel att anta att partnerna skulle vara styrda av ideologi eller religion. Det är sant att Israel inte skulle existerat utan sionism men sionismen har förändrats och anpassat sig sedan 1948. Palestinierna behöver inte utveckla religiösa eller ideologiska övertygelser för att tycka att de ska få tillbaka det de förlorat. Eller i alla fall lite frihet.

Ideologi spelar en roll men de objektiva förhållandena är avgörande. Objektiva förhållanden är krig, ockupation och deportation. Palestinierna blev inte deporterade för att de var antisemiter men en del utvecklade ett hat mot judar när man deporterade dem. Ideologi är mer av en svans än ett huvud. Det är viktigt att komma ihåg att även bittra, hatfulla och fördomsfulla kan ha både rätt och rättigheter.

Palestinier är lika heterogena som svenskar när det kommer till politik och religion. Men i takt med att förhållandena blivit allt mer extrema har också de mer radikala politiska elementen vunnit inflytande.

Vissa hävdar att det inte går att uppnå fred så länge Hamas är kvar. I själva verket är Hamas irrelevant. Det är bara Israel som har makt och ansvar att förändra något. Israels är militärt sett tusen gånger starkare än palestinierna. Det är inte Hamas Israel behöver besegra utan sig själv. Idag vägrar Israel både att tillåta palestinierna att bilda en egen stat, och att integrera dem i Israel. Detta är ohållbart: vid någon tidpunkt måste man välja. Sionismen måste uppdateras. I annat fall kommer konflikten aldrig att ta slut.

Det finns vägar framåt där bägge partnerna kan vinna något. Säkerhet och ekonomin borde vara öppna dörrar. Ju säkrar palestinierna blir, desto tryggare blir israelerna. Ju rikare den ena parten är, desto enklare borde den andra ha att nå välstånd. Problemet är att andra faktorer är nollsummespel. Om palestinierna får något mer makt och prestige sker det på Israels bekostnad. Och politik handlar i hög grad om makt och prestige. Otrygghet kan dessvärre öka politikers makt och prestige.

Inga kommentarer: