tisdag, september 23, 2014

"Hundra miljoner hjärtan slår som ett"?

Den fjärde mars 1942 går en ung man tillsammans med sin hund till en park vid en flod i Tokyo. Han sätter sig ner på en bänk under de blommande körsbärsträden och tänder en cigarett. Han tar fram en bok. Han är tjugo år gammal, atletisk, och tillhör eliten bland Japans studenter. Hans vänner och klasskamrater kommer att inta ledande poster i näringslivet och på universiteten efter kriget. Han lillebror kommer att bli en framstående professor i fysik. Men Sasaki Hachiro har redan i flera år varit övertygad om att han själv snart kommer att vara död.

När Sasaki öppnar boken ser han en liten spindel. Han för cigaretten mot den. Spindeln springer iväg. Sasaki sätter cigaretten framför den igen. Spindeln vänder och springer lika bestämt åt ett annat håll. Sasaki riktar cigaretten ovanför spindeln. Efter att ha hållit på så här i flera minuter slutar spindeln att röra på sig. Sasaki noterar i sin dagbok:
Trots att den aldrig kände av cigarettens hetta drog den ihop sina ben och slutade röra på sig. Kanske var boken, för spindeln lika stor som Japan, och fem minuter kan ha varit som fem till tio år. Vart än spindeln gick, under den här tiden och på den här ytan, fanns det eld och den kunde inte undkomma. När den stannade kom elden ovanifrån. Den kunde inte stanna ens för en sekund. Om detta hände en människa skulle han eller hon bli galen.

Det här skrevs flera år innan USA utraderade Japans större städer med brandbomber. Vissa dagar tror Sasaki att han ska kunna förstå och objektivt förklara den värld han lever i för sina landsmän. Andra dagar är han mindre optimistisk. I en dagboksnotering citerar han med gillande en japansk författare som menar att människan står inför valet att ”dö eller förlora förståndet”.

Sasaki väljer till slut att dö, som han tror, med sitt förnuft i behåll. Den tjugonde februari ber Sasaki att få bli Tokkotai pilot. I väst brukar vi tala om Kamikaze piloter. Han dör under ett uppdrag, tjugotvå år gammal, den 14 april 1945.
Det är inte helt lätt att förstå det valet. Sasaki avskydde den japanska militarismen och kejsardömet. Han föraktade mycket av den officiella ideologin och såg igenom det mesta av regeringens propaganda. Han tyckte att kriget var orättfärdigt.
Han sa åt sin lillebror att studera naturvetenskap så att han inte skulle kunna bli mobiliserad. Men själv valde han att dö för ett Japan han inte stödde. Sasaki, dog, som Emiko Ohnuki-Tierney påpekar i sin bok Kamikaze Diaries Reflections of Japaneese Students soldiers, som den spindel han fann i sin bok.

Av 4000 Kamikazi piloter var runt 1000 studenter som Sasaki. Många av dem, kanske de flesta, var ovanligt begåvade. Bara de främsta i varje generation kunde studera på den tiden. Långt ifrån alla var frivilliga. En del anmälde sig till marinen (och dess flygvapen) av rädsla för att hamna den reguljära armén som var ökänd för sin brutalitet. De flesta led av en förlamande ångest och ville inte dö. Men en del kom att föredra döden framför att ständigt leva i dödens skugga.
Begick Sasaki självmord eller blev han mördad av den japanska regeringen? Var det egentligen någon större skillnad mellan de japanska kamikazipiloterna och de franska och tyska soldater som blev beordrade att springa rakt in i maskingevärseld under första världskriget, frågar sig Ohnuki-Tierney?
Kriget och staten tvingade många att ta beslut som egentligen stred mot deras övertygelse. ”Krig är ett annat namn för mord”, skrev en annan ung japansk student, Nakao Takenori, i en dikt.


I sin dagbok deklarerar Nakao sitt ogillande av nationalismen:
Studenter är sanningens apostlar. Studenters patriotism är att upprätthålla sanningen i nationen. Studenternas själ söker sanning utan nation, i stället för en nation utan sanning.

Sasakis, Nakaos och många andra unga japaners brev och dagböcker ger en bild av hur regimens propaganda arbetade, men också av dess begränsningar. En förutsättning för att den skulle ha någon effekt, i alla fall bland de välutbildade, tycks ha varit att studenterna försats i en objektivt hopplös situation. Likt spindeln på Sasakis boksida befann de sig i en situation där döden tycktes vänta på dem nästan oberoende av vilken väg de tog. Övertygande om att de skulle dö försökte de rationalisera sin död så att den fick en mening. De flesta av dem fann ingen tröst eller mening i den officiella propaganda som mycket byggde på en manipulation av kulturella symboler. Men genom att i sin tur manipulera de manipulerade symbolerna, kunde Sasakis, Nakaos och många andra framställa sin död som en idealistisk och meningsfull handling.

Den här texten är ett utdrag ur en bok om krigspropagandans historia och metod som jag jobbar med nu.

1 kommentar:

Jon Brunberg sa...

Den boken ser jag fram emot att läsa!