tisdag, september 09, 2014

Intolerans ska bemötas med intolerans



Bör man ”resonera och prata” med rasister och SD? Journalisten Eva-Lotta Hultén menar så i en fundering på sin blogg. Det kan förefalla vara en självklar utgångspunkt. Resonerandet hör till demokratins spelregler, och det kan tyckas konstigt att folk som har orden som arbete skulle tycka annorlunda. Jag brukar hålla med Eva-Lotta Hultén i det mesta men inte i detta.

Främlingsfientlighet är ibland som religion, ibland bara som fobi. Förnuft leder normalt ingenstans när man talar med troende eller folk med fobier. Den som är rädd av hundar kan förstå att känslan inte speglar verkligheten på något rimligt vis. Men det hjälper dem inte att överkomma sina känslor.

Få människor är kapabla att ändra uppfattning ens i frågor som engagerar dem mindre känslomässigt. Människor väljer och vrakar bland fakta för att kunna bekräfta sin världsbild. Hög IQ är inget skydd mot det. En forskarutbildning kan säkert vara till viss hjälp men ger ingen bred garanti.

Främlingsfientlighet hör till det svåraste att ändra. När den dessutom är organiserad i form av ett parti är det närmast hopplöst att försöka prata bort. Partirasismen stärks av egenintresse och gruppolarisering.

Risken är stor att resonerande och prat med rasister bara stärker fördomarna. En artig och saklig dialog legitimerar rasismen. Med barn och unga som inte har någon uppfattning kan och bör man resonera men inte med vuxna.

Kanske har två andra metoder större utsikter att nå resultat.

Precis som man behandlar folk som är rädda för hundar genom att gradvis exponera dem för djuret (eller vad det nu är de är rädda för) bör rasister exponeras för sin rädsla. I ett allt mer segregerat samhälle är det inte lätt att ordna praktiskt. Många rasister kan tycka att just de invandrare de råkar känna är hyggliga människor men ändå ha negativa föreställningar om alla andra. Så det är inte säkert att det fungerar. Men ett jämlikt samhälle leder på sikt till mindre rasism. I alla fall bland de yngre.

Den effektivaste metoden att bekämpa rasism är förmodligen att skambelägga den. Det var skammen efter andra världskrigets folkmord som rykte undan mattan för antisemitism, rasbiologi och herrefolksidéer. Skammen är fortfarande så stark att de flesta rasister inte vill erkänna vad de står för. Den här skammen har för övrigt förvandlat antisemiter till filosemiter. Strukturen på fördomarna har spegelvänts men frodas egentligen lika bra som på trettiotalet. Kanske kommer också dagens rasismen att mutera till något mindre stinkande.

Känslor ska främst bekämpas med känslor. De intoleranta ska inte förvänta sig att man tolererar deras idéer. Rasister ska veta – eller snarare känna – att de inte representerar vad svenskar tycker. Skammen motverkar främst explicit rasism men det är en bra början. I det här fallet är en tystnadsspiral vägen till ett bättre samhälle.

3 kommentarer:

martin sa...

Golden rule i filosofiska eller etikettering måste medföra att den som utsätts för en etikettering återgäldar, tjänsten.

Judge not, that ye be not judged.

Vilket förutsätter "Judge and ye be judged". Annars blir det första en lögn.

Jan Wiklund sa...

Viktigast är dock att ta rädslan på allvar. För rädslan handlar om rädsla att bli utanför, på grund av hög arbetslöshet och riskabla förändringar i omvärlden.

Bara en politik som bygger på "alla ska vara med" kan bekämpa främlingsfientlighet. Tyvärr kan jag inte se att några företräder en sån linje seriöst - eftersom ingen vet hur man gör i praktiken. Ingen förstår att för att få ner arbetslösheten till hanterliga 2 % krävs det enorma investeringar.

Kurt sa...

Direkt efter valet så var det flera statsvetare som menade att "de andra partierna nu måste tala med SD". Men situationen i Sverige, skiljer sig ju inte mycket från t ex Tyskland, där NDP funnits i 50 år, och tidvis fått en hel del röster. Men de har ändå inte inlemmats i det politiska finrummet, och det finns det ingen anledning att göra med de svenska nynazisterna heller.