måndag, oktober 06, 2014

Politikens kannibaler

Reaktionerna på SD:s framgångar säger något om vår syn på den representativa demokratin och tillståndet i Sverige. Man kan fråga sig om de hade blivit lika starka om SD fått fler röster men ändå blivit ett av riksdagens mindre partier. Om SD inte blivit riksdagens tredje största parti. Det är svårt att frigöra sig från tanken att det är partiets relativa position, som antyder en möjlighet att utöva reell makt som betyder något.

I en demokrati kan alla kandidera men makten antas alltid vara reserverad åt en demokrat som driver en demokratisk politik.
Det är en slags konservatism med alternerande partier vid makten. Kanske hade Rousseau rätt i att folkets vilja inte låter sig representeras.

SD:s framgångar beror, som den förre statsministern Göran Persson påpekat, på att de två blocken blivit för lika varandra. Retoriken räcker inte längre till att dölja att skillnaderna är rätt små.

Paradoxalt nog är SD framgångar också en seger för den politiska konsensus som regerar. De som velat se förändringar har inte lyckats locka väljarna. Miljöpartiet har förborgerligats, och Vänsterpartiet ignorerades av missnöjda väljare.

I stället för att presentera ett politiskt program för hur de strukturella problemen i ekonomin i allmänhet, och arbetsmarknaden i synnerhet kan lösas, ägnar sig SD åt främlingsfientlighet. Symptomen på krisen görs till dess orsak. I princip säger de samma sak som högerpartiet gjorde för hundra år sedan: arbetslöshet, fattigdom och sociala problem beror på dåliga egenskaper hos arbetarklassen. De är lata, och av sämre ras än överklassen. Det är en form av kannibalism där svaga grupper hetsas mot varandra.

6 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Jag kan ändå tycka att det känns malplacerat att gnälla över sd. Det är ju faktiskt de andra partierna som har satt oss i det elände som vi är i. Det är de som har accepterat den s.k. globaliseringen med dess inbyggda "race to the bottom". Varför klagar vi då inte på dem istället?

För sådär 40 år sen konstaterade Jan Myrdal att den enda relevanta reaktionen inför alltmer lika och alltmer folkföraktande politiska partier vore att pissa i valurnan. Är det inte precis detta som väljarna - nåja, 13 procent av väljarna - nu har gjort?

Pierre Gilly sa...

Många av de som inte röstar anser säkert att det inte erbjuds något verkligt alternativ. De är realister. SD erbjuder ett kvasialternativ som i slutändan förstärker status quo. SD väljarna tror nog tyvärr på SD. Om du med "vi" menar dig och mig med vi, så har vi väll lagt mer krut på konkurrensdyrkarna än SD.

Det är inte ofta man ser progressiva majoriteter. Var det inte Ibsens dr Stockmann som sa något i stil med att majoriteten alltid har fel. Kolonialism och krig som beslutats av valda ledare visar att det ligger något i det.

martin sa...

Tja, SD kom in 2010 baserat på de som normalt inte röstar. Hälften av dem är tillbaka på sofflocket. Så SD har i stort sett bytt väljarbas mellan åren. Detta komplicerar analysen något.

Men analysen från avstånd, att det handlar om de andra lirarna, den påverkas väl i grunden inte av det förhållandet.

Jan Wiklund sa...

Vi måste vara realistiska. Den s.k. majoriteten består bara av mycket små grupper som var för sig känner sig helt maktlösa och därför inte heller tar något ansvar. Som bekant är ansvar utan makt en säker väg till utbrändhet. Det ser de flesta till att de undviker.

Majoriteten kan ha rätt om och endast om den är väl organiserad. Något som t.ex. gällde i de nordiska länderna i början av 1900-talet, men som gradvis blev mindre sant efter ungefär 1940.

martin sa...

Jan,
men de organisationerna skapade också kontinuerligt materiellt bättre levnadsvillkor för sina medlemmar. Är det inte så spontant stora rörelser uppstår? (Nej, jag har inte tagit mig igenom din bok än.) Den världsförbättrande tanken var för alla de enskilda sekundär till de verkliga vinningarna för var och en, det var alltså inte en hobbyfilantropi som mycket av politiken blivit idag.

Jan Wiklund sa...

Jo, du har rätt, det skadar inte med materiella fördelar. Till och med en så utomvärldslig rörelse som kristendomen spreds på det viset - de var de enda som vårdade sjuka gratis, och när de stora epidemierna på 200-talet drabbade Romerska imperiet överlevde de kristna medan hedningarna dog.

Så självklart var det fackliga organisationer - arbetares och bönders - som stod bakom 1900-talets framgångar. Och samma fackliga organisationers förtvining som står bakom 2000-talets bakslag.

Och det är givetvis ingen slump att ett av de få områden i världen som erfar framgångar just nu, Latinamerika, är det område där småbonde- och slumrörelser har varit som mest aktiva den senaste generationen.