lördag, december 20, 2014

Framgång den enda moralen?



"Vi måste sluta upp med att diskutera frågor om våld och ickevåld utifrån moraliserade termer. I politik finns bara en moral: att ha framgång. Alla handlingar som leder till att motparten får framgång, är om inte omoraliska, så i alla fall hycklande, det vill säga man verkar objektivt för mål som man säger sig inte ha."

från Jan Wiklund artikel i Clarté 3 2014 "Politisk kamp för att vinna, inte för att skaffa oss ett gott samvete"

4 kommentarer:

martin sa...

Sånt där framhålls som försvar för att immitera sin motståndares framgångsrika frågor. Det reducerar det hela till en linje. Det vilar dessutom på en falsk teori om kausalitet. För den objektivitet som finns förutsätter en objektiv beskrivning av våldet, en objektiv uttolkning av resultatet och en ergodisk syn på den utvecklingen.

Det är en annan variant av den nihilistiska devisen "allt våld är dåligt".

Våld utplånar bara den neutrala marken.

Det ger också en bild av våldet som ett medel vilken som helst, att det finns en kontroll av våldet från debatten. Men våldet existerar definitivt oberoende av eliten. Det är kommunikation från de som inte får vara med i debatten, om det inte är polisvåld vi talar om. När dessa brukar våld, då finns det bara en moralisk betraktelse av våldet, det tvingar eliten att välja sida och de kan bara välja sida på moralisk grund, för de har inte den grad kontroll som tesen anger.

Det är kommunikation från de som inte har röster.

martin sa...

Men det beskriver ganska bra hur våld används av den politiska eliten som styr polismnaktens våld.

Det syns i de små skillnaderna i hur polisvåldet appliceras av de olika politiska lägren. Eliten är tydligen redan vid Jans slutsats.

Jan Wiklund sa...

Visst, dom fattar vad som fungerar. De är pragmatiska. Det är därför dom vinner hela tiden. Sen använder dom förstås sina metoder för att gagna andra syften än de vi skulle föredra.

Men vad föreslår du? Att vi ska använda metoder som garanterat inte fungerar? Att vi ska sikta på att förlora?

Eller att vi ska resonera som den typiska konsumistiska sjuttonåringen av idag: skita i konsekvenserna och göra vad som känns skönt för stunden?

martin sa...

Jan,
det finns två vägar att gå där.

Man fortsätter att med våld utplåna den neutrala marken och driver på ända fram till segern eller det totala nederlaget. Det betyder att det inte spelar någon roll om majoriteten väljer den andra sidan, det är en tillfällig position som kommer av att eliten har hemmaplan och därmed merparten av opportunisterna. Den vägen är dock lång och mycket våldsam.

Det andra är väl att ge de som tvingas tala med våld en röst, en möjlighet att kämpa inom demokratin. Men då frågar jag, hur tror du att vi kan få verksamma materiella förbättringar för exempelvis ungdomar i förorten, antifascister och andra som talar med våld som svar på härskartekniken osynliggörande? För om man inte kan förändra dessa gruppers situation på ett konkret sätt. Då kommer de (jag skulle kunna gå så långt som att säga, då skall de) fortsätta att använda våld.

Vi kan inget göra alls, vi kan gå runt och tala med dem och hjälpa till att organisera för en grupptalan, men osynliggörandet är den i särklass vanligaste härskartekniken av dagens elit. Så länge det pågår kommer våld att vara det enda de har.

Våld är det absolut mest demokratiska medlet, för det har alla tillgång till. Alla andra kräver resurser som många våldsverkare inte har, det kräver en röst, ett språk, en åhörarskara osv.

Hur kan vi förbättra de materiella villkor som skapar våldet? Det kan bara ske genom att försvara dem från "vårt" våld, det är försvar från polisen. Ned med REVA, motstånd mot godtyckliga metoder polisen använder för att plåga ungdomar.