torsdag, april 17, 2014

Stör ordningen!



En handbok i konsten att göra statskupp. Nött i kanterna med hundöron och understrykningar. Den går igenom kända statskupper och ger konkreta tips på både vad man bör göra och vad man bör undvika. Jag fick den i present när jag fyllde trettio. Det var ett skämt men skämtaren var en gång i tiden medlem i ett parti som såg statskupp som ett medel för att genomföra sin revolution.

Handboken representerar den traditionella revolutionära synen på politik. Först tar man över staten. Sedan organiserar man samhällsförändringar uppifrån. Men inte ens den svenska extremvänstern tror längre på det. Nu sätter man istället sin tillit till valen.

Fast utan någon större entusiasm. De flesta svenskar är emot vinster i välfärden men bara ett av åtta riksdagspartier vill stoppa det. Partierna har inte heller mycket konkret att erbjuda för att minska ojämlikheten. Det politiska systemet tycks också oförmögen att korrigera misstag. När det visar sig att avregleringen av elmarknaden lett till högre i stället för lägre priser, ja, då säger inte en enda riksdagsman, att vi kanske ska återgå till den beprövade reglering som gav billigare el.

Men det här rätt normalt om man ska tro Jan Wiklund som vid sidan av sitt arbete som journalist också är ägnat årtionden åt att studera kampen för social rättvisa ur ett historiskt perspektiv.

Nej, problemet är inte att partierna, facken och andra folkrörelseorganisationer menar Wiklund. De har alltid varit tröga och byråkratiska. Det är alltid lokala initiativ, inte de stora väletablerade organisationerna, som ligger bakom stora förändringar, hävdar han i en ny bok: Bygg landet - igen! som getts ut av föreningarna Jordens vänner och Aktivism.info.

”Den moderna arbetarrörelsen i Europa startades av en bronsgjutarstrejk i Paris 1867 som mobiliserade en kampanj mot internationellt strejkbryteri till sitt skydd.” påpekar han. På bara nittio sidor tar Wiklund ett helhetsgrepp på problemen i dagens samhälle. Han nöjer inte med att kritisera felen i det rådande systemet (finanskris, klimatkris, kris i socialförsäkringssystemet) utan presenterar också alternativ. Regeringen klarar inte klarar att fixa kriserna men landets folkrörelser har både lösningar och maktmedel att driva igenom dem menar Wiklund. Det är inte en upplyst elit som ska ta initiativet utan massan som ska driva på eliten. Målet är inte en utopi i morgon utan konkreta praktiska åtgärder idag. Men samhällsförändringarna blir bara av genom initiativ på gräsrotsnivå. ”Bara om vi stör ordningen kan vi få slut på krissamhället”. Bygg landet – igen! förtjänar många hundöron.

Anmälan har gått i Dalademokraten

Bygg landet igen! kan köpas här.

onsdag, april 16, 2014

Förenta Staternas Krim?


(Klicka på bilden så blir den större)

Ur "Personal Memoars of U.S. Grant", s 37-38. Grant var USA:s president 1869-1877. Markeringarna är mina:

”Texas was originally a state belonging to the republic of Mexico. It extended from the Sabine River on the east to the Rio Grande on the west, and from the Gulf of Mexico on the south and east to the territory of the United States and New Mexico - another Mexican state at the time – on the north and west. An empire in territory, it had but a very sparse population, until settled by Americans who had received authority from Mexico to colonize. These colonist paid very little attention to the supreme government, and introduced slavery into the state almost from the start, thought the constitution of Mexico did not, nor does it now, sanction that institution. Soon they set up an independent government of their own, and war existed, between Texas and Mexico, in name from that time until 1836, when active hostilities very nearly ceased upon the capture of Santa Anna, the Mexican President. Before long, however, the same people – who with permission of Mexico had colonized Texas, and afterwards set up slavery there, and then seceded as soon as the felt strong enought to do so – offered themselves and the State to the United States, and in 1845 their offer was accepted. The occupation, separation and annexation were, from the the inception of the movement to its final consummation, a conspiracy to acquire territory out of witch slave states might be formed for the American Union.

Even if the annexation itself could be justified, the manner in which the subsequent war was forced upon Mexico cannot. The fact is, annexationists wanted more territory than they could possibly lay any claim to, as part of the new acquisition. Texas, as an independent State, never had exercise jurisdiction over the territory between the Nueces. I am aware that a treaty, made by the Texans and Santa Anna while he was under duress, ceded all the territory between the Nueces and the Rio Greande; but he was a prisoner of war when the treaty was made, and his life was in jeapordy. He knew, too, that he deserved execution at the hands of the Texans, if they should ever capture him. The Texans, if they had taken his life, would have only followed the example set by Santa Anna himself a few weeks before, when he executed the entire garrison of the Alamo and the villagers of Goliad.

In taking military possession of Texas after annexation, the army of occupation, under General Taylor, was directed to occupy the disputed territory. The army did not stop at the Nueces and offer to negotiate for a settlement of the boundary question, but went beyond, apparently in order to force Mexico to initiate war. It is to the credit to the American nation, however, that after conquering Mexico, and while practically holding the country in our possession, so that we could have retained the whole of it, or made any terms we chose, we payed a round sum for the additional territory taken; more than it was worth, or was likely to be to Mexico. To us it was an empire and of incalculable value; but it might have been obtained by other means. The southern rebellion was largely the outgrowth of the Mexican war. Nations like individuals are punished for their transgressions. We got our punishment in the most sanguinary and expensive war of modern times.”

söndag, april 06, 2014

Tvåtusen år av propaganda


Rysslands annektering av Krim har fått propagandamaskinerna i hela världen att gå på högvarv. Nu är det dags att gå med i Nato, beväpna Gotland och bygga ut kärnkraften hävdas det. Nu har ett nytt kallt krig och en ny världsordning skapats. Runt om i världen citerar opinionsbildare Merkel som ska ha sagt att ”Putin lever i en egen värld” fast hon enligt den tyska förbundskanslerns kansli bara sade att han har en annan åsikt om Ukraina.

Putin vill ta tillbaka Baltikum och Finland kunde man nyligen läsa i SvD. Källan hade inte hört honom säga det själv och trodde inte att han tänkte invadera Finland idag eller i morgon, eller ens någonsin göra det militärt. Men scenariot var ändå trovärdigt då det var baserat på hans föreställning om Putins personlighet.

Putin säger sig vilja skydda de rysktalande i Ukraina, vilket är ungefär sant som när USA invaderat länder för att skydda sina medborgare. De amerikanska studenter som befann sig i Grenada när Reagan invaderade 1983 hade till exempel ingen aning om att de behövde räddas.

Både väst och Ryssland återanvänder propagandaknep som redan var i bruk på den romerska republikens tid.

När Julius Ceasar erövrade Gallien så förklarade han det med att den romerska senaten ville garantera landets ”självständighet”. Ceasar ville också skydda ett folk som var allierat med Rom. Hädurerna utsattes för Helveternas plundring och hade bett romarna ingripa: ”...deras barn bortfördes i slaveri, och deras städer erövrades nära nog inför ögonen på en romersk arme´, förklarar Ceasar i sin magnifika bok ”Kriget i Gallien”.

Trots att romarna själva ofta i praktiken var betydligt grymmare än barbarerna tycks de ha uppfunnit förställningen att man har rätt eller skyldighet att ingripa för att stoppa omänsklig grymhet. Under det första puniska kriget motiverade den romerska senaten erövringen av Sicilien med att Kartagerna offrade spädbarn till Moloch. Det var dock, precis som rapporterna att irakiska soldater skulle ha kastat ut nyfödda från kuvöser på sjukhusen i Kuwait efter invasionen 1991, propagandaljug.

Alla som motsätter sig Ceasars erövring av Rom gör det för att de har brister i karaktären. Ariovistus som försökte stoppa Julius Ceasars invasion av Gallien var odemokratisk och strävade efter ”envåldsmakt”. ”Han var en okultiverad karl, obehärskad och fullständigt godtycklig i sina avgöranden”, om man ska tro Ceasar. Vem känner inte igen Putin i den här beskrivningen?

Det finns naturligtvis ett mått av sanning i de flesta ofördelaktiga beskrivningar av motståndare. Det som gör dem till propaganda är dess selektiva tillämpning. Joseph Stalin beskrevs som grym, irrationell och odemokratisk på trettiotalet. Men under kriget mot Hitler hade Churchill och Roosevelt bara lovord för honom. Under det kalla kriget kom han återigen att inkarnera alla fel igen. På samma sätt hyllade många brittiska och amerikanska ledare Benito Mussolini innan han valde fel sida i kriget. Saddam Hussein var allierad med väst när han gasade kurderna och kunde således inte göra något fel.

Av Ceasars egen skildring egen framgår att Ariovistus inte var imponerad av den romerska propagandan. Han menade att Ceasar bara låtsades vänskap med Hädurerna som ett svepskäl för att ingripa militärt. Ariovistus hävdade att han (precis som Ceasar) gått in i Gallien på gallernas begäran! Bägge försäkrade att de ville ha fred, om man bara kunde uppnå rättvisa villkor.

Var ska det sluta om man låter Ryssarna behålla Krim, undrar en del debattörer som redan ser ryska trupper på Gotland. Var ska det sluta om man låter Helveterna, Ariovistus, eller germanstammar kontrollera Gallien, frågade sig Ceasar. Den romerska erövringen av Gallien var ett föregripande självförsvar som skulle förhindra ett angrepp mot Italien. När Gallien var erövrat planerade belgierna ett föregripande självförsvar mot romarna, men Ceasar var snabbare. Sedan återstod att försvara sig mot germanerna öster om Rhen innan de slog till. I över 2000 år har de flesta krig marknadsförts som föregripande självförsvar.

fredag, april 04, 2014

Karaktärsmord år 64 före Kristus



Karaktärsmord hör till en politikers grundläggande färdigheter. När den romerske senatorn och filosofen Cicero startade sin kampanj för att bli konsul år 64 före vår tideräkning fick han ett brev med råd från sin bror Quintus. De innehåller många karaktärsmord av fiender som fortfarande över tvåtusen år sticker ut. Det var naturligtvis inget privat brev utan avsett att spridas.

Om stackars Catilina skrev Quintus att:

”Han är född av en utfattig far, har livnärt sig under uppväxtåren på sin systers inkomster som sköka och har nått sin fulla kraft under sysslande med att mörda sina medborgare. Hans första uppträdande i offentliga värv bestod i att mörda romerska riddare. Vi minns väl de gallier som mejade av huvuden på Titinierna, Nannierna och Tanusierna. Sulla hade just satt Catilina till anförare för dem. Vid samma tillfälle mördade han med egen hand sin enastående förträfflige svåger Q. Caecilius, en romersk riddare som inte tillhörde något politiskt parti, stillsam redan till naturen och därtill till åren kommen. Men vad skall man säga om att en person nu söker konsulat, som i romerska folkets åsyn lät piska M. Marius genom hela staden med spön, en man som var synnerligen avhållen av allt folket. Han drev honom till Catulus grav och lät slita sönder honom med allehanda tortyrredskap. Medan han ännu levde och andades, skar han halsen av honom med svärdet i högra handen, under det han grep honom i håret på hjässan med vänstra hand. Därpå bar han bort huvudet i sina egna händer så att blodet strömmade mellan fingrarna. Efter den tiden levde han samman med komedianter och gladiatorer och använde de förra till medbrottslingar i sin osedlighet, de senare som medhjälpare i sina illdåd. ”
Quintus på i samma stil sida upp och ner. Huruvida Catilina var grymmare, mer korrupt eller degenererad än andra romerska politiker är högst osäkert. Quintus var själv så lynnig att Cicero ibland var rädd att han skulle hitta på något mindre moraliskt om han lämnade honom ensam. Det främsta skälet till att Catilina utsattes för detta våldsamma karaktärsmord var förmodligen att han ville driva igenom en landreform. Catalina sökte stöd bland de de egendomslösa.

Förmodligen gick brevet hem för Cicero valdes till konsul för åt 63 med en överväldigande majoritet, sägs det. Senare försökte sig Catilina sig på en statskupp och kanske var det Julius Ceasar som ytterst drog i trådarna. Catilinas anhängare avrättades på ett kanske inte helt lagligt vis av Cicero. Republiken hade överlevt. Men inte för någon längre tid skulle det visa sig.