onsdag, juni 25, 2014

Sverige är en planekonomi

The Shadow of Night av Robert Qualters

Det vore bra med marknadshyror sägs det. I alla fall ”på sikt”. Höjda hyror leder till att fler bostäder byggs, och att fastighetsbeståndet används bättre, resonerar man. Men för att effekten av fri hyressättning eventuellt ska slå igenom måste man avskaffa bostadsbidrag och socialbidrag. Det brukar inte anhängare av fri hyressättning låtsas om.

Marknaden beskrivs ofta som motsatsen till staten. I så fall hade den sin guldålder innan Gustav Vasa tog makten. På medeltiden reglerades priser i hög grad av sociala normer som föreställningen om det rättvisa priset. Det var inte konkurrensnivån, utbud eller efterfrågan som satte priser utan vad samhället ansåg vara en skälig levnadsnivå för en skomakare. Staten var fjärran, men kyrkan och folks föreställningar om hur den sociala ordningen borde vara genomsyrade allt.

Ibland antyder debattörer att vi lever i en planekonomi därför att vi inte har marknadshyror. Rimligare vore att beskriva marknadshyror som en form av planekonomi. En helt fri marknad upphör att vara en marknad. Tar man bort det juridiska ramverket kring marknaden, får man bara anarki. I en helt fri marknad finns inga juridiska hinder mot slaveri och barnarbete. Priser kan vara negativa: du ger mig dina tomater i utbyte mot att jag inte skär halsen av dig. Friheten förslavar medan lagen befriar.

En hyresvärd kan inte ta betalt i natura (sex) och det finns regler kring vad som får användas som bostad. Det går till exempel inte att hyra ut ett hönshus som en bostad.
Utan det juridiska ramverket kring marknaden förlorar orden sin mening. Bostadsbristen skulle då kunna ”lösas” genom att folk tvingades bosätta sig i grottor. Mer troligt är kanske att det blir lagligt att hyra ut Attefallshus som permanentboende i framtiden. Införandet av fria fungerande marknader, lösningen på ekonomers ekonomiska problem, öppnar för en misär i den riktiga världen.

Vad som tillhör marknaden idag är inte samma sak som igår. Förr var det okey att sälja slavar, knark och medicin som tillverkats av ben från helgon. Det finns inga ekonomiska skäl till att så inte längre är fallet: förbuden är politiskt motiverade.
Marknaden är alltid en genomreglerad politiskt konstruerad mekanism. Den fria marknaden är en ekonomi som är planerad så att den gynnar de förmögna i samhället. Ju friare, desto orättvisare och mer riggad till förmån för en mäktig minoritet.

För att införa ett tillstånd som liknar ekonomernas föreställningar om marknadsekonomi tvingades staten krossa sociala normer, sedvänjor och lokala institutioner, som låg i vägen. Marknader har vuxit till sig först sedan staten blivit starkare och större. För att skapa en arbetsmarknad där utblottade bönder erbjöd sin arbetskraft i det begynnande fabrikssystemet var Storbritannien tvungen att avskaffa systemet med gemensamt ägd och förvaltade mark (Enclosure).

Fria marknader är en statlig, konstgjord produkt. Nyliberal politik som syftar till både en fri marknad och en minimal stat är därför en omöjlighet. Det är ingen slump att just militärjuntans Chile blev en nyliberal experimentverkstad.

måndag, juni 23, 2014

Har Mikael Hermanssons ståpäls?


Stenarna på bilden har förmodligen inget att göra med stenarna i texten

En fransk forskare, Thomas Piketty, som doktorerade vid 22 års ålder, har ägnat hela sin karriär åt att studera inkomstfördelningen de senaste århundradena. Han har skrivit en runt 700 sidor tjock bok, ”Capital in the 21 Century” (The Belknap Press 2014) som sammanfattar vad han kommit fram till. Det är ganska mycket att läsa, inte minst för ledarskribenter på mindre tidningar som tvingas skriva en eller flera texter om dagen.

Trots att inget tyder på att BT ledarskribent själva läst boken försöker han förklara varför andra läser den, och avfärda dess innehåll. BT ägnar stort utrymme åt spekulationer kring vilka psykiska och fysiska reaktioner andra kan tänkas få av att läsa boken: ”svårartad ståpäls”. Man berättar hur man tror att ”övervintrande marxister” kan reagerat på boken: den ”får det att svartna för ögonen”. Och så talar ledarskribenten om för oss vad han trycker om sin egen fantasi om läsaren vars ögon svartnar: ”skrattretande”.

I mitten av ledaren nämns, som i förbigående att bokens huvudtes förmodligen är korrekt (ojämlikheten ökar), samtidigt som man avfärdar problemet med de vanliga dimridåerna. Det är värre i andra länder, det är bättre att ha ett jobb än att inte ha något, om BNP ändå växter optimalt gör det väll inget om en procent äger allt mer och 99 procent allt mindre.

Sista tredjedelen av ledaren är för absurd för att jag ens ska försöka mig på att referera den. Noam Chomskys namn nämns och så något om stenar som kastas. Kanske borde ledarskribenten tagit en extra dag ledigt efter midsommarfirandet.

Man undrar hur det står till på ledarredaktionen i Borås. Har Mikael Hermansson mycket hår på kroppen? Lider han av ”svårartad ståpäls” när han diktar?

GP kräver skattesänkning för korkade med hög lön

Det lönar sig dåligt att vara högutbildad i Sverige jämfört med vissa andra länder skriver GP idag. Högutbildade får inte så mycket mer i lön än lågutbildade under en livstid. (Fast vad som är en rimlig skillnad försöker man sig inte på att förklara.) Det kan man i alla fall slå fast så länge man bara tittar på utgiftssidan: det faktum att de flesta skattebetalarna också får tillbaka det mesta de betalar i form av offentlig service och bidrag, pension, osv, det tänker man inte på. Man räknar bara med utgiftssidan, och då, ja, då ser det dystert ut. I USA kan en universitetsexamen kosta hundratusentals dollar, och sjukförsäkringar är dyra. I de flesta länder där skatten är låg är kvalitén på den offentliga servicen också, naturligtvis, låg.

Då lönerna för akademiker är låga i Sverige skulle man kunna tro att högre löner vore lösningen men GP föreslår i stället avskaffad värnskatt. Lösningen är extra fyndig då de mest lågavlönade är kvinnliga akademiker som jobbar inom den offentliga sektorn som är skattefinansierad. GP menar vidare att värnskatten skulle vara omoralisk då ”smarta höginkomsttagare fixar bort pålagan genom skatteplanering”. GP försvarar korkade högavlönade kvinnors rätt.

Det är ofta bra att anlägga moraliska aspekter på ekonomin men vad hände med marknaden? Vad hände med att folk ska ta ansvar för sina val? Folk skaffar akademiska examen trots låga löner och höga skatter. Menar GP att de gör fel? Har marknaden fel?

Om man verkligen vill pressa upp lönerna för akademiker så finns det så många sätt. Staten kan minska antalet utbildningsplatser. Färre sjuksköterskor och ingenjörer lär leda till högre löner. Det skulle rätta till vad som GP anser vara omoraliskt, men vore naturligtvis en ekonomisk och social katastrof. Staten skulle också kunna korta utbildningar. Gör man sjuksköterskeutbildningen ettårig ser plötsligt den samlade livsinkomsten betydligt bättre ut. Men patienterna kan ha invändningar.

Ett annat alternativ är att höja skatterna på ett sådant sätt att det främst drabbar lågavlönade och lågutbildade och använda resurserna till att höja löner för lågavlönade akademiker i den offentliga sektorn. Lättast vore kanske att införa olika skattetabeller beroende på utbildning, men det är både krångligt och moraliskt tvivelaktigt.

fredag, juni 20, 2014

tisdag, juni 17, 2014

Om de minst utvecklades seger



USA gör bättre ifrån sig på fotbollsplan än på slagfältet, påpekar en kompis som följer VM i Brasilien. Kanske är det ett tecken på att vi gått in i en postimperialistisk fas säger han halvt på skämt. USA har visserligen aldrig varit så överlägsen militärt som idag. Amerikanerna vinner lätt konventionella krig men nuförtiden tycks allt färre fiender vilja utkämpa sådana.

Nuförtiden är det mest på fotbollsplan som motståndare bär uniform. Utanför plan finns ingen domare som blåser av matchen. Det är inte den som dödat flest motståndare som vunnit, utan den som i slutändan behärskar terrängen.

Detta ger naturligtvis alla militära segrar en tillfällig karaktär. ”I slutändan är det”, som Stalin påpekat, ”bara döden som segrar”.

Napoleon förväxlade ibland fotboll och krig. Det brukar ledare för imperier göra. Vietnamkriget är ett klassiskt exempel. ”Ni besegrade oss aldrig på slagfältet” klagade en amerikansk officer under förhandlingarna i Paris. ”Det är kanske sant”, svarade en vietnamesisk delegat, ”men det är också irrelevant”.

När Napoleon kämpat sig fram till Moskva satte han sig ner i tsarens palats och väntade på att ryssarna skulle kapitulera. I stället brände tsaren Moskva, en mängd städer, byar, sädesfält och spannmålsmagasin. Ja, han brände allt Napoleons trupper skulle kunna använda, utan hänsyn till den egna civilbefolkningens behov. Det var general Köld och general Hunger som besegrade den franske kejsaren.

Napoleons Frankrike var i likhet med Romarriket, och Nazityskland på många sätt mer utvecklade än sina fiender. I alla fall militärt och organisatoriskt. Om nazisterna inte varit så besatta av högteknologi hade deras chanser att vinna kriget varit större. Utvecklingen av V1 och V2 raketerna, som saknade militärt värde, kostade en tredjedel mer än Manhattanprojektet i USA. Enligt vissa beräkningar hade tyskarna kunnat bygga 24 000 stridsflygplan med de resurser de lade ut på de högteknologiska raketerna.

Romarriket störtades av nomader som inte kunde läsa, bygga broar och aldrig tagit ett varmt bad. Nazitysklands flygplan, stridsvagnar och militära organisation var överlägsen sina motståndares. I Hollywoodfilmer dödar allierade soldater vanligtvis tre dussin tyskar var. I verkligen var det snarare tvärtom. Hitler hade inga skrupler om att krig skulle följa några regler men förlorade för att de allierade hade en mångdubbelt större industriell kapacitet än Tyskland. Det vägde upp de allierades tekniska och organisatoriska underlägsenhet.

Idag kan man fråga sig vilken betydelse det har att USA ofta ligger tio år före andra länder när det gäller militär teknologi. Och om mängden vapen man har spelar någon större roll. Amerikanerna kan invadera och ockupera men till skillnad från forna tiders kolonialmakter har man aldrig lyckats skapa inhemska styrkor i de ockuperade länderna som räcker till den nyordning man föresatt sig. Inte sedan andra världskriget i alla fall. Belgien hade inga problem med att kontrollera Kongo, trots att kolonin nästan var 80 gånger större än moderlandet.

Nuförtiden är det uppenbart att inga västmakter är beredda att göra de offer som krävs för att ockupera främmande territorier under längre tid. USA har lämnat Irak, och håller på att packa ihop i Afghanistan. Och i bägge länderna tyder mycket på att krafter som är fientliga till USA snart kommer att ta över makten.

I likhet med romarna allierar sig amerikanerna ofta med ”barbarer” för att bekämpa andra ”barbarer” utan att behöva sätta in egna trupper. Rom gav land till germanska stammar i utbyte mot att de försvarade gränsen mot andra stammar. Det fungerade ibland men inte sällan vände sig dem sedan också emot Rom. USA har länge stött sunnimuslimska fanatiker mot fiender i Afghanistan, Libyen och Syrien. Min fiendes fiende måste vara min vän, resonerade Ronald Reagan när han förklarade att Mujahedin var Afghanistans moraliska motsvarighet till de amerikanska grundlagsfäderna. Facit är inte upplyftande.

När de sunnimuslimska fanatiker väst beväpnat mot Syriens diktator nu gått över gränsen till Irak är det plötsligt inte lika roligt. Tio års nationsbyggande som kostat USA en trillion dollar ser ut att ha varit bortkastat. Inga av USA:s allierade i Gulfen kan eller vill hjälpa amerikanerna att rädda regeringen i Bagdad. USA:s allierade i Gulfen tycker inte om demokrati och har sunnitiska regeringar. USA:s enda möjliga allierade är paradoxalt nog det shiitiska Iran.

Imperier tycks varken lära av sin egen eller andras historia. Om John Kerry vore ärlig om vilken linje den amerikanska utrikespolitiken följer skulle han kunna svara som sin franske kollega 1918: ”Densamma som en död hund som flyter med strömmen”. Teknologin utvecklas snabbt, många gånger till ingen nytta, men politiken kan gå både framåt och bakåt.

onsdag, juni 11, 2014

I huvudet på Dwight D. Eisenhower




Dwight D. Eisenhowers över 500 sidor tjocka memoarbok om andra världskriget: Crusade in Europe, publicerades första gången 1948. Samma år kom också den svenska utgåvan, ”Korståg i Europa”, i Sten Söderbergs kommarika översättning. Eisenhower är ingen historiker, ägnar en massa utrymme åt oväsentligheter, och är han inte heller en driven berättare. En dramatisk händelse, som när Eisenhower tvingas nödlanda på en strand, i närheten av fienden och vrickar knät, blir en slät historia i hans händer. När man är färdig med tegelstenen vet man en hel del om hur man underhåller stridande förband med ammunition och bränsle men inte mycket om Dwight D. Eisenhower som person.

Korståg i Europa har ändå ett värde som historiskt dokument. Framförallt när det gäller den rent militära sidan av kriget. Låt vara att framställningen nästan uteslutande är koncentrerad på Storbritannien och Förenta Staternas insats, och att Sovjetunionen, som utplånade 80-90 procent av den tyska armén minst sagt hamnar i skymundan.

Själv är jag ändå främst intresserad av den politiska analysen. Så varför deltog Förenta Staterna i andra världskriget? Eisenhower klagar, på sidan 70 om:

”...en pinsam brist på förståelse bland våra soldater för de grundläggande krigsorsakerna. Skillnaden mellan demokrati och totalitärt styrelseskick var en fråga som hade mer akademisk än personligt intresse; soldaterna såg inget uppenbart skäl till att striden mellan dessa båda system angick Amerika. ”

Hundraen sidor senare bekänner han att

”...för varje dag som gick av detta krig växte inom mig övertygelsen att som aldrig förr under ett krig mellan många nationer de krafter som stod för det mänskligt och människorätten denna gång möttes av en helt och hållet ond sammansvärjning med vilken ingen kompromiss kunde tålas. Då det endast genom fullkomlig förintelse av axeln var möjligt att göra världen anständig, blev kriget för mig ett korståg i detta ofta missbrukade ords traditionella mening. ”

Kriget var alltså ett korståg för demokrati och anständighet om man ska tro Eisenhower. Mot slutet av boken, på sidan 483, beskriver han segern som ”ett överväldigande bevis för demokratins makt”. Fast då talar Eisenhower egentligen bara om Förenta Staternas och Storbritannien, och kanske Frankrikes seger över Nazityskland. Ingenstans i boken framgår det om Eisenhower menar att Sovjetunionen, som alltså gjorde det mesta av jobbet, också verkade i demokratins tjänst. Eisenhower klagar lite på ryssarnas brist på individuella rättigheter men är annars minst sagt otydlig. Efter den tyska kapitulationen besöker han sin allierade i öst:

”Den festliga höjdpunkten under Moskvaresan var middagen i Kreml” .
Efter middagen visar Stalin en film som visar hur sovjetiska trupper intar Berlin.

”Jag utryckte intresse för filmen, och generalissimus lovade prompt, att han skulle ge mig en kopia”.
Men det är nästa mening som kan vara värd att grubbla över:

”Jag sade, att jag också skulle vilja ha en bild av honom själv, och han glömde inte bort någondera. Några dagar senare mottog jag i Berlin en kopia av filmen jämte ett älskvärt dedicerat porträtt av generalissimus.” (s. 496)

I Eisenhowers skildring av den brittisk-amerikanska invasionen av franska Nordafrika i november 1942 antyds en annan förklaring till varför Förenta Staterna är i krig med Nazityskland. Idag skildras ofta den här invasionen som ganska oproblematisk men Eisenhower var ganska besvärad när det begav sig:

”Vichy-Frankrike var ett neutralt land och under hela krigsperioden hade Förenta Staterna upprätthållit diplomatiska förbindelser med franskaregeringen. Aldrig i deras historia hade Förenta Staterna varit delaktiga i ett oprovocerat överfall mot ett neutralt land, och även om Vichy öppet samarbetade med Hitler, är det inget tvivel om att de amerikanska politiska ledarna betraktade den tilltänkta operationen med stor avsmak, eftersom den var ett brott mot en god tradition.
Både de brittiska och amerikanska regeringarna trodde, att den nordafrikanska opinionen var för de allierade, och de ville naturligtvis ge invasionen ett sken av att vara en operation, som företogs för att tillfredsställa en allmän åstundan att befrias från Vichys ok. Vi ville inte bara alldeles bestämt undvika att lägga Frankrike till vår redan oerhörda lista på fiender; vi ville också om möjligt få det att te sig som om vi hade kommit till Afrika som inbjudna snarare än med våld,” (s.97)

(…) ”Den allierade invasionen i Afrika var en synnerligen egendomlig framstöt av väpnade trupper in på den internationella politikens fält; vi invaderade ett neutralt land för att skaffa oss en vän”. (s. 99) (…)

”De franska myndigheterna på stället tillhörde fortfarande officiellt ett neutralt land, och om inte vår regering var redo att formellt förklara krig emot Frankrike, så hade vi ingen laglig eller annan rätt att godtyckligt och i naziststil upprätta en marionettregering efter vårt val” (s. 121)
Invasionen av fransk Nordafrika är kanske den episod under kriget som får de officiella skälen till kriget att klinga falskast.

Man invaderar ett neutralt land och tvingar dess regering att samarbeta. Men den här regeringen är inte ens demokratisk, utan fascistisk och antisemitisk. Eisenhower uppger att det även skedde av praktiska skäl:

”En viktig punkt var, att vi inte hade råd med en militär ockupation, såvida vi inte valde att upphöra med alla krigshandlingar mot axeln.”



Om man ersatte den franska administrationen och militären skulle man behöva 60 000 man att hålla ordningen bara i Marocko. Under förutsättning att lokalbefolkningen höll sig lugn. Det blev till och med viktigt, för krigets skull, att Vichyregimens antisemitiska politik fick fortgå, förklarar Eisenhower:

”Arabbefolkningen var då sympatiskt inställd till den franska Vichyregimen, vilken effektivt avskaffat de judiska rättigheterna i området. Ett arabuppror mot oss, som tyskarna förvisso försökt att hetsa till, skulle ha varit katastrofalt. ” (141)

”Vi hade redan skrivna order från våra regeringar att samarbeta med vilken fransk regering vi än stötte på då vi landsteg i Afrika. (119)

Eisenhower kräver att få ett avgörande inflytande över tillsättandet av nyckelpositioner i den franska administrationen i Nordafrika. Han är nöjd med att kunna ”placera vår vän general Giraud som befälhavare över alla franska styrkor i Nordvästafrika. (121) . När Giraud senare kräver att Eisenhower ska ”upphöra att behandla Nordafrika som besegrat territorium och behandla det mer som den allierade det försökte bli.” blir Eisenhower förvånad

”Denna inställning från en man, som jag trodde förstod våra motiv så väl, var något av en chock. ”
President Roosevelt verkar dock ha missförstått situationen lika mycket som genral Giraud:

”Jag fann, att presidenten under sina iakttagelser ifråga om de aktuella afrikanska problemen inte alltid klart skilde mellan militär ockupation av ett fiendeområde och den situation, vari vi befann oss i Nordafrika. När han talade om planer och förslag, som rörde befolkningen på orten, franska armén eller regeringens tjänstemän, använde han ofta termerna order, instruktioner och tvång.” (151)

Försöker Eisenhower skildra hur förvirrad situationen var, eller är det bara framställningen som är förvirrad?

Nuförtiden görs det ofta ett stort nummer av antisemitismen i nazityskland. Eisenhower, skriver några rader om övergreppen mot judar:

”Av alla dessa DP:s befann sig judarna i det mest beklagansvärda tillståndet. I åratal hade de bemötts med hugg och slag, svält och tortyr. Inte ens mat, kläder och hygglig behandling kunde omedelbart förmå dem arr skaka av sig sin hopplöshet och apati. De kurade sig samman – de tycktes uppnå en känsla av trygghet genom att tränga ihop sig i ett enda rum – och sedan väntade de passivt på vad som skulle hända dem. Att skaffa dem tak över huvudet , att förmedla livsmedel bland dem och ge dem läkarvård för att inte säga någonting om att skaffa dem anständiga hygieniska förhållanden, värme och ljus, var en ytterst svår uppgift. De hade i många fall inte längre förmågan att klara sig själva; man måste göra allting åt dem”. (471)

Men han nämner inte nurnberglagarna, gaskamrarna eller att över fem miljoner judar dödats. I det avseendet skiljer sig Eisenhower inte från Churchill, de Gaulle, och Truman som inte heller tog upp förintelsen i sina krigsmemoarer.

Rasismen var utbredd i Förenta Staterna. Nazitysklands judelagar skilde sig inte så mycket från hur svarta behandlades i den amerikanska södern. Äktenskap mellan svarta och vita blev till exempel först lagligt i alla amerikanska delstater 1967. Den amerikanska armén var segregerad. Svarta amerikaner deltog i striderna i separata förband.



Det här var så självklart att Eisenhower inte nämner det. Rasfrågan kommer dock upp i ett stycke om censur i början av boken:

”Före min ankomst till England hade censur införts av amerikanska högkvarteret på historier, som rörde sig om bagatellartade tråkigheter mellan negertrupper och andra soldater eller civila. Dessa händelser gällde ofta sällskapliga kontakter mellan våra negersoldater och brittiska flickor. Den brittiska befolkningen, så när som på storstädernas folk och de förmögna klasserna, saknar det slags rasmedvetande, som är så starkt i Förenta Staterna. Den brittiska småstadsflickan gick lika gärna på bio eller dans med en neger som med någon annan, en sak som våra vita soldater inte kunde förstå. Detta ledde ofta till bråk, och våra vita soldater blev än mer förbryllade då de fann, att den brittiska pressen avgjort ställde sig på negrernas sida.
Då jag vid presskonferensen fick höra att historier av detta slag stod på censurlistan, upphävde jag omedelbart denna bestämmelse och förklarade för journalisterna att de fick skriva som de ville – jag vädjade bara till dem att inte tappa känslan för proportioner. Till min förvåning hävdade flera reporters, att censurbestämmelsen borde kvarstå, och de gav mig åtskilliga skäl för sin uppfattning. De sade att de som ville ställa till bråk, skulle överdriva betydelsen av händelserna, och att det skulle kunna bli tråkigheter i hemmen då man läste dessa reportage. ” (s.69)

tisdag, juni 03, 2014

Gårdagens Sandberg


Mannen på bilden har (förmodligen) inget att göra med männen i artikeln att göra.

Igår argumenterade Nils Eric Sandberg mot en skatt som avskaffades för 23 år sedan. I nästa veckas krönika kommer Sandberg, enligt rykten, att kräva att Gustav VI Adolf avgår och lämnar över makten till hertigen av Västerbotten, kronprins Gustav Adolf. Enligt Sandbergs kalkyler kommer Konungen att fylla 132 år den elfte november i år. Och det är väll inte rimligt att man är yrkesverksam hur länge som helst.

Ps. Förut Stig Malm så tycker minst 1000 ekonomer, Nicolas Sarkozy och Gordon Brown, att den så kallade Tobin-skatten (efter den nobelpristagare som kom upp med idén) borde införas. Men låt oss för enkelhetens skull bara nämna Stig Malm.

måndag, juni 02, 2014

Tidlösa Fursten



Den italienske statsmannen och filosofen Niccolò Machiavelli är främst känd för en tunn bok med titeln Fursten, skriven i all hast hösten 1513. Trots att boken alltså nu är över femhundra år gammal är den på flera sätt högst modern bok om hur en regeringschef bör styra en stat. Till skillnad från Platon, romerska filosofer och kristna medeltida tänkare talar Machiavelli inte om en utopiskt idealstat, utan försöker ge praktiska råd om hur en stat bör skötas i vår defekta verklighet. Machiavelli hävdar att onda handlingar kan leda till goda resultat, och att goda handlingar kan leda till värre ont. Några citat som väckte mitt intresse:

Kolonier medför inga stora utgifter. För ingen eller ringa kostnader kan fursten grunda och behålla dem. Han skadar bara dem vars fält och hus han tar för att ge de nya invånarna. De utgör bara en liten del av befolkningen och medför inte heller någon fara eftersom de förblir skingrade och utblottade. Alla andra slipper i stort sett undan och håller sig därför lugna. De är dessutom rädda att begå misstag, eftersom de fruktar att råka ut för samma öde som de plundrade. Jag drar slutsatsen att dessa kolonier inte är kostsamma, är mycket lojala och inte kränker många. De som har förorättats kan inte vålla någon skada, då de som sagt är fattiga och kringspridda. Man kan konstatera att människor antingen ska behandlas väl eller förintas, ty de hämnas mindre oförrätter men kan inte hämnas de större. Om man skadar någon, bör man göra det på ett sådant sätt att man inte behöver frukta för hämnd.
33-34

Man kan för övrigt inte tillfredsställa stormännen på ett hederligt sätt och utan att det skadar andra, men det kan man mycket väl göra med folket. Folkets önskemål är nämligen hederligare än stormännens, eftersom dessa vill förtrycka medan de andra inte vill bli förtryckta.
66

Människor är så enfaldiga och styrs så av stundens behov, att den som vill bedra alltid finner någon som låter sig bedras.
102

Det finns tre slags intelligens. Den första förstår av sig själv, den andra inser vad andra förstått och den tredje förstår varken av sig själv eller genom andra. Den första är utomordentlig, den andra är utmärkt och den tredje värdelös.
127


Machiavellis menar att makthavare bör anstränga sig att verka vara goda snarare än att verkligen vara det:

Det är således inte nödvändigt för en furste att ha alla de goda egenskaper som jag nämnt, men det måste förefalla som han hade dem. Jag vågar till och med påstå att det skulle vara skadligt för honom att alltid äga och visa dem, men att tyckas ha dem är nyttigt. Det är till exempel bra för honom att framstå som mild, trogen, mänsklig, rättrådig och from och att vara det. Men om det visar sig nödvändigt ska han vara det motsatta.
102

För dem som ser och hör honom måste han framstå som helt och hållet barmhärtig, trofast, rättrådig, mänsklig och gudfruktig, och ingenting är viktigare att ge sken av att vara än det sistnämnda. Människor dömer i allmänhet mer efter vad de uppfattar med ögonen än vad de känner med händerna. Alla ser hur du tycks vara, men få märker hur du verkligen är, och dessa få vågar inte opponera sig mot åsikten som har statens majestät till sitt försvar.
103

Niccolò Machiavelli
Fursten
Översättning Paul Enoksson
Atlantis, 2012