fredag, februari 20, 2015

Från München till Minsk


Kriget i Ukraina och överenskommelsen i Minsk har fått många att dra paralleller till hur västvärlden övergav Tjeckoslovakien 1938. Trettiotalet är en ofta återkommande referens när man diskuterar internationella konflikter. Ur moralisk synvinkel kan frågan tyckas solklar. Det var en skam att västvärlden lät Nazityskland slakta Tjeckoslovakien.

Men felet med Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain var inte att han offrade Tjeckoslovakien. Hans stora misstag var att inte också överge Polen. Frankrike och Storbritannien hade inga militära förutsättningar att stoppa Hitler från att invadera Tjeckoslovakien 1938 eller Polen 1939. Frankrikes premiärminister Edouard Daladier ville också offra Danzig 1939 men manövrerades av britterna in i en position där han mot bättre vetande var tvungen att förklara krig mot Tyskland.

Chamberlain gav Polen militära garantier utan att konsultera Frankrike. Paris ställdes då inför valet att sluta upp, eller i praktiken se sin allians med Storbritannien upplösas. Om Frankrike inte följt Storbritanniens exempel hade Tyskland i stället kunnat anfalla ett isolerat Frankrike.

Storbritannien hade ingen armé att tala om i Europa och lät inte ens sitt moderna flygvapen strida i Polen. Frankrike hade en stor armé som dessvärre främst var tränad och utrustad för defensiv krigföring. Varken Paris eller London tänkte stödja Polen militärt, utan planerade vad Hitler kallade ett ”potatiskrig”. Man trodde sig kunna svälta ut Tyskland med hjälp av en blockad. Men Polen förleddes att tro att Västmakterna skulle komma till dess hjälp. Sveket mot Polen var större än det mot Tjeckoslovakien.

Militärt sett hade britterna inte mycket marktrupper i Europa ens i juni 1940. Under slaget om Frankrike, som varade någon månad, omkom bara 3500 brittiska soldater. De flesta av dem dödades när de flydde från Frankrike i vad som förskönande brukar kallas undret i Dunkirk. Den franska regeringen informerades om att de brittiska soldaterna inte försvarade de frontavsnitt de tilldelats först fyra dagar efter att flykten startat.

I historieböcker framställs det ofta som om Storbritannien gjorde ett heroiskt motstånd efter att Frankrike kapitulerat. Men Storbritannien evakuerade sina marktrupper innan Frankrike föll. I Churchills retoriska tal skulle man slåss på stränder, berg och alla möjliga ställen men i verkligheten höll man sig på behörigt avstånd tills kriget i praktiken var avgjort.

Att Churchill regelbundet framställs som en förebild har mer att göra med nationalistiska och ideologiska behov än en verklig historisk analys.

Om inte Hitler anfallit Sovjet hade Nazityskland aldrig besegrats. Då var det inte heller många som trodde att Sovjet skulle kunna ändra krigets utgång för det var inte bara Hitler som underskattade Sovjets militära kapacitet. De flesta brittiska militära experter trodde till exempel att Sovjet skulle kapitulera inom några månader efter att invasionen startat.

Antalet döda soldater säger mycket om vem som egentligen utkämpade andra världskriget. Fyra till fem miljoner tyska soldater miste livet. Uppgifterna om hur många ryska soldater som dödades varierar mellan åtta och tretton miljoner. De amerikanska och brittiska förlustsiffrorna, tillsammans åtta hundratusen, var i låga i jämförelse. Och de inbegriper kriget mot Japan. Bara under slaget om Berlin förlorade ryssarna 100 000 soldater, vilket motsvarar en fjärdedel av de amerikanska förlusterna under hela kriget.

Att Sovjet överlevde berodde på landets ofantliga storlek och att Stalin placerat stora delar av den tunga industrin öster om Ural. Efter andra världskriget hade Moskva en buffertzon på över 160 mil till Nato. Om Ukraina blev medlem av alliansen skulle avståndet minska till 40 mil. Ryssland vet betydelsen av en buffertzon och lever med minnet av de 26 miljoner sovjetmedborgare som dödades under den tyska invasionen.

Om andra världskriget visar något så är det att det att politiska beslut inte kan frikopplas från den militära verkligheten. Rysslands styrkor idag är visserligen en skugga av Sovjetunionens men det betyder inte att landet kan behandlas som Serbien, Irak eller Libyen. Hur skulle väst hantera ett öppet krig där Ryssland sätter in taktiska kärnvapen i Ukraina? Precis som 1938 eller 1939 saknar väst de militära förutsättningarna att driva igen den politik man vill se.

Överenskommelsen i Minsk tyder på att västvärldens ledare talat klarspråk med Ukrainas regering. Väst varken kan eller vill konfrontera Ryssland militärt. Krim är förlorat, och om de östra provinserna inte ska bryta sig ur Ukraina för gott så bör man kompromissa rejält med Moskva. Men opinionsbildare i väst har som regel fortfarande inte förstått betydelsen av München.

2 kommentarer:

Karl Malghult sa...

Avståndet i buffertzonen (160 mil på Sovjetunionens tid, 40 mil ifall Ukraina blir NATOland) antar jag att du har beräknat utifrån Moskva. Annars vore en buffertzon på 40 mil till NATO inte så mycket att bråka om, då vore Ukraina inget grannland till Ryssland.

Pierre Gilly sa...

Ja, det var det jag menade när jag slarvigt skrev Sovjet. Har ändrat. Tack.