onsdag, februari 04, 2015

Rapport från Filippinerna




Kvinnan som hälsar på mig på Manila Polo club heter Princess. Det är inget smeknamn. Kyparen där jag åt lunch idag hette Denmark. Igår var det Sunday som serverade. Filippinerna verkar ha världens friaste namnlagar.Princess är stormrik och verkar rätt högfärdig men med ett sådant namn lär ingen i Paris eller New York ta dig på allvar tänker jag.

Varje gång jag besöker Filippinerna känns det som att kliva in i roman av Dickens eller Balzac. Pigorna springer förbi med krökt rygg som om de är vana att bli piskade. Någon förklarar att det är så filippinska pigor signalerar respekt och undergivenhet. De duckar när de kommer i närheten av herrskapsfolk för att inte skymma sikten för dem. Servitören på Hotel Peninsula blir panikslagen när jag själv hämtar en stol från grannbordet. Så gör man bara inte.

I lägenheten jag hyr sover ett hembiträde i fosterställning på en liten träsoffa i ett garderobsliknande rum utan fönster. Hon är döv men kan läsa på läpparna. När jag ger henne 500 pesos (sjuttio kronor) i dricks för tre veckors jobb gråter hon av lycka.

Överklassen liknar ännu mer karaktärer ur romaner. Avundsjukan och äregirigheten är kväljande i Dasma där de allra rikaste trängt ihop sig bakom höga murar som bevakas av vakter. Här finns ingen jantelag.

Ju mindre verkligt välstånd desto mer spenderar man för syns skull. Familjer på ruinens brant arrangerar de flottaste festerna medan de allra rikaste av de rika inte förväntas bjuda igen. Det slår mig att många i den filippinska överklassen inte är riktiga kapitalister. Skenet av välstånd är viktigare för dem än verkligt välstånd. Fast det tycks inte gälla den kinesiska minoriteten som har ungefär samma rykte som judarna hade i Europa på trettiotalet.

Under en middag på Iloilo blir jag presenterad för läkarstudenten R som bor i ett skjul utan el med 16 syskon. R är en lysande student förklarar en av hans lärare. En lokal affärsman betalar för hans studier. De flesta av R syskon var också bäst i klassen i grundskolan men ingen hade råd att studera vidare. Hans bröder jobbar som byggnadsarbetare. Hans systrar är pigor eller hemma med barn. Välstånd eller brist på sådant går i arv. Den lokala affärsmannen äger många lägenheter och åker första klass jorden runt. Hans nybyggda Penthouse i Manilla har drabbats av termiter och översvämning. Hans ansikte är fårat när han talar med fastighetsskötaren och försäkringsbolaget. Det är bara de rika som inte ler hela tiden. Hans anställda behöver inte dela den oron. De har inte råd att flytta från sina skjul. En del av dem har universitetsexamen men kommer aldrig att ha råd att starta egen firma. Tack vara det lilla bidraget till R:s studier kan affärsmannen ändå känna sig som en hygglig människa.

Inga kommentarer: