onsdag, juni 10, 2015

Vi lever i en låtsaskapitalism




Krönika i Dalademokraten

”Vi har haft ett klasskrig de senaste 20 åren och min klass har vunnit”. Vem sa så? Ordförande Mao? Castro? Lenin? Rätt svar är Warren Buffet, en av världens absolut rikaste.

Idag äger 85 av världens rikaste personer lika mycket som världens tre miljarder fattigaste enligt Oxfam. Och ojämlikheten ökar allt mer. Den som öppnat en tidning brukar kunna läsa att det relativa fattigdomsbegreppet är ”vansinne” eller något snarlikt. Det viktiga är i stället att fattigdomen minskar i absoluta tal säger man. Fattiga i dagens Sverige lever ju bättre än kungar på 1800 talet… Socialister brukar då påpeka att den relativa fattigdomen påverkar folks hälsa. Astma är till exempel betydligt vanligare bland låginkomsttagare. Arbetares liv är flera år kortare än tjänstemäns. Så är det till och med i Sverige. Vad är en politik som inte upprätthåller livet värd?

Högern talar hellre om ekonomiska lagar. Alla försök att minska ojämlikheten går emot marknaden och leder i slutändan bara till att alla blir fattigare. Den regering som höjer skatterna för välbärgade eller höjer minimilöner förstör ekonomin. Dessa så kallade ekonomiska lagarna brukar backas upp med tankeexperiment. Vem vill jobba om staten tar 100 procent av inkomsten i skatt?

Att presentera motståndarens åsikt i sin mest absoluta, extrema form och som tankeexperiment är ett vanligt debattknep. En annan version går ut på att de som vill ha jämlikhet kräver ”absolut jämlikhet”. Och vem skulle till exempel vilja studera om en städare tjänade lika mycket som en läkare?

Men verkligheten skiljer sig från dessa tankeexperiment. När USA var jämlikare och hade marginalskatter på 94-70 procent (från andra världskriget till sjuttiotalets slut) växte ekonomin betydligt snabbare än idag. Höginkomsttagare slutade inte att jobba. De arbetade ungefär som idag. Även i Europa sjönk tillväxten sedan man började sänka skatterna för de högavlönade. Ju mer en liten elit tjänar desto sämre fungerar ekonomin.

Det här beror på att rika människor konsumerar en betydligt mindre del av sin inkomst än vanligt folk, förklarar nobelpristagaren Joeseph E. Stiglitz i sin senaste bok, The Great Divide Unequal Societies and what we can do about them. Trettio personer som tjänar en halv miljon var konsumerar betydligt mer än en direktör som tjänar 15 miljoner. Med marginalskatter på sjuttio-åttio procent för de högst avlönade skulle man kunna få fart på efterfrågan genom att till exempel höja sjuksköterskornas löner och anställa fler.

Stiglitz liknar skattesänkningar vid medeltida läkares vana att behandla alla sjukdomar med blodiglar. Skattesänkningar leder till att man underinvesterar i vanligt folks utbildning och hälsa med katastrofala konsekvenser. Ju större ojämlikhet, desto sämre social rörlighet. Alla länder i Västeuropa är mer jämlika än USA och har större social rörlighet än i USA där var sjunde amerikan hankar sig fram med matkuponger värda fyra dollar om dagen… Det är lättare och mer sannolikt att fattiga i Sverige blir medelklass eller rika än i USA.

Ojämlikheten i världen är inte ett resultat av några ekonomiska lagar. Det finns inga sådana. Kastar man upp en sten i luften faller den ner igen. Fysik är deterministisk. Kastar man samma sten på en annan människa vet man ofta inte vad som händer. Atomer är lika: människor kommer i olika former och har dessutom medvetande. Höjer man priset på en vara kan efterfrågan öka. Sänker man priset på en annan kan konsumenterna rata den.

Stiglitz förklarar i stället ojämlikheten med att den rikaste procenten har oproportionerligt mycket makt över den ekonomiska politiken och media. De rika har skapat en riggad marknad som gynnar dem på vanligt folks bekostnad. Varför ska en rörmokare betala högre skatt än till exempel någon som tjänat samma belopp på att spekulera i aktier, undrar Stiglitz? Varför ska jag betala en lägre skatt än min sekreterare undrar Warren Buffet?
Bankkrisen 2008 illustrerar hur partiskt ekonomin organiserats. Så länge bankernas spekulationer gick bra kunde de behålla vinsterna men när krisen kom löste staten ut dem med räntefria lån på hundratals miljarder dollar. Att skuldsatta medborgare skulle få tillgång till gratis pengar på samma sätt är otänkbart. Bankernas vinster är privat egendom: förlusterna står det offentliga för.

Marknaden är organiserad så att risker förs över företag till konsumenter och det offentliga. Det finns inget naturligt över dessa marknader: de är organiserade av ekonomiska särintressen till nackdel för de flesta människor. Stiglitz kallar detta för ”ersatz kapitalism” eller ”låtsaskapitalism”.



Joseph E Stiglitz
The Great Divide
Allen Lane, 2015

Inga kommentarer: