onsdag, juli 15, 2015

Jordgubbsperspektiv på Greklandkrisen

EU är lite som jordgubbarna de brukar sälja på torget i Nürenberg. De finaste och rödaste kommer till synes från Italien. Vänder man på förpackningen ser man att det ligger omogna bär underst. Någon har ägnat en massa tid åt att sortera dem. Så är det inte med de tyska bären.
Jordgubbarna illustrerar en viktig skillnad mellan EU:s medlemsstater. I norra Europa finns det generellt sett mer förtroende mellan människor än i södra. Och på goda grunder.
När jag besökte Sundsvall i början av nittiotalet fick jag ut pengar från mitt bankkonto utan ID. I Frankrike har man nekat mig att sätta in pengar på banken, trots att jag har med mig ID. (Jag vet inte vilken av episoderna som skrämmer mig mest).
Studier visar att förtroendet mellan människor varierar i olika länder. Ekonomi och graden av jämlikhet spelar en roll för förtroendet men kulturella och historiska faktorer gör det också. Omfattningen av de sociala relationerna, och nivån på förtroendet i dessa, brukar kallas det sociala kapitalet. Det har många dimensioner och det är inte alltid lätt att förstå. Men det påverkar allt från hur man kör till hur man packar en kartong jordgubbar.
Den som misstänker att grannen inte betalar den skatt hen borde blir själv mindre angelägen om att göra rätt för sig. Förtroendet regleras ofta av cirkulära orsakssamband.
Det sociala kapitalet skiljer sig kraftigt åt mellan EU:s stater och är en förklaring till att ekonomierna fungerar så olika. Det är enklare och billigare att göra affärer i länder där medborgarna har förtroende för varandra och staten.
Skillnaderna i kulturellt kapital är också större mellan olika regioner inom ett land än mellan länder. Norra Italien är ekonomiskt sett extremt framgångsrikt jämfört med den södra delen av landet. Trots att man har samma språk, institutioner och lagar fungerar nord och syd i Italien helt olika.
I norra Italien samarbetar företag ibland i flera generationer. Om en affärspartner inte kan leverera till vettiga priser, eller inte kan producera det man behöver, försöker man ofta lösa problemen tillsammans innan man gör affärer med någon annan. Det är en extrem kontrast till hur företag arbetar inte bara i södra Italien utan också i Nordamerika och Sverige. Och det är inte heller så marknadsekonomi fungerar enligt läroböckerna.
EU:s ledare försöker komma till rätta med den grekiska skuldkrisen genom att tvinga fram strukturella förändringar av Greklands ekonomi. Krisen blottlägger att ekonomisk teori saknar kapaciteten att ta kulturella skillnader i beaktan.
Nationalekonomi tillämpar en metodologisk individualism som inte tar hänsyn till att det ofta är gruppbeteenden som formar de ekonomiska förutsättningarna. I Tyskland kan arbetsköpare och fack relativt enkelt förhandla fram kraftiga lönesänkningar. Här finns ett stort förtroende mellan arbetsköpare och fack och mellan fackmedlemmar sinsemellan. I Sydeuropa är det närmast omöjligt.
Förr kompenserade Sydeuropa de konkurrensfördelar som Tyskland hade av sitt stora sociala kapital genom att devalvera sina valutor. Med euron har man avskaffat den möjligheten. EU:s institutioner tycks passa den nordeuropeiska kulturen bäst. Frågan är om det är möjligt att skapa institutioner som kompenserar för de kulturella skillnaderna inom EU.



Krönikan har gått i Arbetarbladet

7 kommentarer:

Anonym sa...

Finner det ofta intressant att ta del av dina tankar, även om jag inte är säker på att vi – om vi skulle hoppa ner från staketet – skulle hamna på samma sida om det. Beträffande dina perspektiv på Greklandskrisen undrar jag om skrivningen Nuremberg i stället för Nürnberg har något speciell innebörd? Kan inte heller undvika att notera din användning av ordet ”hen”. För mig har dess existens nära släktskap med fenomenet EU. En uppifrån kommande förändring genomdriven med hjälp av eliternas kontroll av media.

Men mest av allt förundrar det mig att du verkar acceptera att det finns djupt sittande kulturella skillnader mellan norra och södra Europa. Även om det är allmänt bekant att dessa differenser finns, så är det väl rasism att påpeka dem.

Pierre Gilly sa...

Det betyder bara att tidningarna nuförtiden inte har några korrekturläsare....:/ Ska ändra det när jag lägger in texten på bloggen. Jag tycker hen är praktiskt om än en smula komiskt. För mig är rasism osanna generaliseringar. De kan lika gärna vara positiva som negativa. Att säga att alla japaner är hederliga är som att säga att alla finnar är tjuvar.

Anonym sa...

#Pierre Gilly 10:34 fm

Jag tycker ”hen” påvisar språklig lathet – men du har rätt i att det kan leda till komiska situationer. Mången gång har jag dragit på smilbanden när en person med finska som modersmål skall prata engelska och verkar välja ”he” och ”she” med hjälp av en slumpgenerator.

Men varför bry sig - vi får ju en lustigare värld om vi kan arbeta in finskans handicap i detta avseende även i det svenska språket!

När det gäller ditt resonemang om rasism och osanna generaliseringar uppstår hela berg av frågor. När du pratar om t. ex japaner och finnar, pratar du då om etniciteter eller medborgare. Och vad är en sann generalisering. Finns det någon slags normalfördelningskurva som gäller alla egenskaper eller finns det olika kurvor för olika egenskaper? Eller menar du att en sann generalisering måste innefatta alla individer i gruppen som beslås med egenskapen?

Pierre Gilly sa...

Varken etnicitet eller medborgarskap utan folk som är födda eller i alla fall vuxit upp i Sverige är väll de rimligaste representanterna för svenskt kulturellt beteende. En etnisk svensk eller svensk medborgare som vuxit upp utomlands är väll mindre representativ. En sann generalisering säger naturligtvis ingenting om enskilda individer. Det finns studier som visar att finnar pratar väldigt lite men det hindrar ju inte att det finns finska pratkvarnar som snackar mer än de flesta italienare. Sedan förändras också kulturer även om det sker långsamt.

Anonym sa...

Pierre Gilly 9:50 fm

Ditt svar gör att mitt förtroende för din förmåga att strukturera en frågeställning får sig en liten knäck. Ålänningar är för mig av svensk etnicitet även om de fötts och vuxit upp i Finland. Samer födda och uppvuxna i Sverige är för mig av samma etnicitet som samer födda och uppvuxna i Norge eller Finland.

Enligt Wikipedia är i dagens språkbruk en finländare en medborgare i Finland. De största etniska grupperna i Finland verkar kallas finnar och finlandssvenskar. Ytterligare grupper är bl. a. samer, romer och ryssar.

Du säger att ”dina” finnar varken har finskt medborgarskap eller är av finsk etnicitet. Vad gör dem då till finnar?
Och du berörde inte i ditt svar hur täckande en sann generalisering måste vara.

Pierre Gilly sa...

Det finns flera sätt att definiera etnicitet. Jag vet inte om det är så användbart – inte minst om man menar olika saker. Det som gör finnen till finne är den finska kultur personen växt upp med och formats av. Ett svart eller asiatiskt barn som växer upp i Finland kan ju bli lika finsk i kulturell mening som ett vitt barn. Naturligtvis är det rimligt att kalla alla med ett finskt medborgarskap för finne – men medborgarskapet är knappast relevant för diskussionen om kulturella skillnader jag tar upp i krönikan. Etniska samer kan präglas av sin kultur eller vara helt försvenskade. Jag är ett par procent same men det är säkert omöjligt att spåra något samiskt i kulturell mening (vad nu det nu skulle vara) hos mig.
Jag vet inte hur ålänningar är men i svensktalande delar av Österbotten är folk väldigt annorlunda mot både i Västerbotten och resten av Sverige. De talar svenska men deras fåordighet, och direkthet liknar nog mer de finsktalande finnarnas än svenskars. Deras sociala nätverk liknar mer min franska farfars generation än något jag sett i Sverige. Det är möjligt att man kan hävda att finlandssvenskar är av svensk etnicitet, men jag förstår inte vad det betyder i så fall.

Att kvantifiera de kulturella skillnaderna är inte lätt. Men det går ofta att konstatera att vissa gör saker mer eller mindre än andra. Marja-Terttu Tryggvarson gjorde det till exempel i en avhandling. Den amerikanske statsvetaren Robert Putnam har skrivit en väldigt intressant bok om de kulturella skillnaderna mellan nord och syd Italien och hur det påverkar ekonomin.
Det är svårt att säga hur täckande en generalisering ska vara för att sägas vara sann. Men vi skulle ju inte kunna göra något om man var tvungen att läsa en forskningsrapport innan man fattar varje beslut.

Anonym sa...

#Pierre Gilly 2:12 em

Jag tror alla sätt att definiera etnicitet innehåller genetiska (hårda) och/eller kulturella (mjuka) komponenter. De förra är väl ganska självklara, till de senare räknas väl bl. a. gemensam historia, språk och sedvänjor (inkl. religion). Alltså kulturellt ”stuk”.

Jag håller helt med om att ett adoptivbarn med en avvikande genetisk bakgrund i alla kulturella avseenden kan känna sig som finskt om det uppfostras till att känna sig så. Jag känner till flera adoptivbarn från Indien, som är synnerligen svenska. Att de ser annorlunda ut är idag emellertid inte alltid till deras fördel.

Ditt resonemang om ålänningar, österbottningar och västerbottningar leder väl ingen annan stans än till konstaterandet att det är en stor skillnad på gotlänningar och smålänningar också. För att inte tala om östgötar och värmlänningar.

Jag förstår inte vad en helt försvenskad same skulle kunna vara annat än en svensk. Eller är du ute på djupa genetiska vatten? Det låter ju nästan så.

Jag tror inte att man i Finland skulle betrakta det som rimligt att kalla alla med finskt medborgarskap för finnar. På svenska tror jag att de med finskt medborgarskap i Finland heter finländare och de består huvudsakligen av finnar, finlandssvenskar och samer.

Slutligen – om du inte har någon uppfattning om vad en osann generalisering är, så undvik att använda begreppet. Det kan alltid finnas någon besvärlig person därute, som får för sig att fråga vad du menar!