söndag, september 06, 2015

Bilden av bilden eller hur skriver man historia?

Kan människan se saker på egen hand? Jag ser burken med allergimedicin som står här på bordet bredvid mig. Men om jag inte hade en teoretisk förståelse av konceptet burk, hade jag väll bara sett något litet vitt föremål med text på. Människor behöver en teoretisk förståelse av det man ser för att förstå. Och den kommer vanligtvis från kollektivet.

Nuförtiden rapporterar folk runt om i världen att de sett ufon. I Sverige på trettiotalet, innan föreställningen om liv från andra planeter slagit igenom bland folk ute i stugorna, rapporterades det i stället om mystiska flygplan. Om folk läst några terminer metrologi i stället för att titta på amerikanska rymdfilmer hade de säkert identifierat mycket av det de såg som väderfenomen.

Då människan i hög grad har samma teoretiska förståelse av verkligheten antar jag att vi har en tendens att se samma saker. Detta gemensamma filter är lika svårt att observera som vattnet för fisken. Men det finns där.

Hjärnans kapacitet att tolka världen är begränsad. Om man ber folk som tittar på en handbollsmatch på TV att räkna passningarna så missar de sådant som man kan tycka vore minnesvärt. Som att en man utklädd till apa ställer sig mitt på plan och tittar in i kameran. Ju bättre på att räkna passningar man är, desto osannolikare blir det att man ser ap-mannen. Ett kapitel i min kommande bok, om krigspropaganda, tar upp en del av den här typen av forskning.

Friska människor (inklusive neurotypiska, eller icke-autistiska) följer förutsägbara mönster när de tittar på omvärlden. Det är kunskap om dessa som gör många magikerns illusionstrick möjliga.

Vår kollektiva värld, eller våra kollektiva världar, eller ”andrahandsvärldar” som jag kallade dem i Informationskriget mot Iran, är en utgångspunkt för mitt nästa projekt: en bok om åren som ledde fram till andra världskriget. (Propagandaboken håller sedan länge på att korrekturläsas av en man som har ett heltidsjobb vid sidan om och skrivit en bok om utbrändhet…)

Ett sätt att minska risken för att helt falla under dagens kollektiva verklighetssyn på trettiotalet är främst använda förstahandskällor och försöka glömma att man vet mer om tiden än just det datum man skriver om. En annan möjlighet är att använda memoarer och andrahandslitteratur som utmanar den gängse bilden. Dagböcker och brev från när det begav sig ger ofta en annorlunda och förvirrande bild av utvecklingen.

Hade tyskarna haft dåligt samvete idag om de segrat i det senaste världskriget? Jag känner inte till några historiska exempel på att historien fördömer segrare. De flesta amerikaner idag känner väll till vad som hände med ursprungsbefolkningen men det är väll få som tycker mycket om det. Det var länge sedan menar man, och kontinenten var så sparsamt befolkad när kolonisatörerna anlände, tror man gärna, att det inte räknas fullt ut.

Churchill ses ofta som den största brittiska ledaren i modern tid. Men hade han beskrivits om omständigheterna varit annorlunda om Storbritannien förlorat kriget? Hade hans motstånd verkligen setts som heroiskt och klokt då?

En av Winston Churchills sekreterare, Robert Boothby skriver sin bok Recollection of a rebel, att hans tidigare chef var den mest egoistiska person han någonsin träffat. Han var bara intresserad av människor om han kunde dra nytta av. Han hatade när andra fick beröm – även obetydliga medarbetare. ”Han kunde gråta över en död svan eller katt. För mänskligt liv tog han inte mycket hänsyn….” När de britterna retirerade från Somaliland klagade han över att förlusterna varit för små. En officer vid namn Wavell telegraferade en protest: ”Slakt är inte kännetecknet för en god taktiker”. Och det blev slutet för honom.

Boothby citerar en annan av premiärministerns medarbetare: ”Jag tror att den första gången jag verkligen ogillade Winston och insåg till vilket djup av brutal själviskhet han kunde sjunka var när han sa till mig, inte bara att han skulle ta bort Wavell från mellanöstern utan också varför.” Churchill gick fram och tillbaka som ett djur i en bur på sitt kontor och muttrade ”Jag ville visa min makt” flera gånger.

Boothby gjorde en intervju med Adolf Hitler några år innan han kom till makten. ”…när jag gick fram i det stora rummet till det hörn där han satt och skrev, klädd i en brun skjorta med en svastika på armen, väntade han utan att titta upp tills jag stod vi sidan om; då hoppade han upp, sträckte ut sin högra arm och skrek Hitler; och jag svarade med att slå ihop mina klackar och skrek Boothby tillbaka”. Boothby kallar Hitler en ”vildsint galning” och menar att han också var ”ett destruktivt geni nästan utan motsvarighet i historien”. Hade Hitler setts som ett konstruktivt geni om Nazityskland segrat?

Både Hitler och Churchill hade personligheter och ledaregenskaper som var helt oberoende av krigets slutgiltiga utgång. Men den påverkar ändå hur man bedömer dem. Britternas seger var dessutom helt beroende av att Hitler valde att attackera Sovjetunionen. Om utgången varit annorlunda hade tyskarna knappast gjort upp med Hitlers folkmord på samma sätt som idag.

Och historieböckerna hade förmodligen varit fulla med anekdoter om felaktiga beslut som en alkoholiserad och manodepressiv premiärminister tagit. Allt från de massiva bombningarna av tyska bostadshus till den massiva svälten i Bengalen han orsakade 1942-43 och som kostade runt 2 miljoner människor livet.

Hitlers största misstag var inte en personlig felbedömning. De flesta brittiska militära experter trodde att tyskarna skulle utplåna den Röda Armen tre veckor. Precis som de flesta militära experter trodde att den franska armén var den starkaste i världen.






Madame Tussauds Wax Museum 1938

Inga kommentarer: