måndag, september 14, 2015

Färre barn, fler flyktingar

På tåget till Hamburg sitter jag bredvid en ung man från mellanöstern. Efter nio månader i Sverige är hans svenska förbluffande bra. Han är läkare från Syrien och har redan börjat praktisera. Flyktingar som det går bra för ses lätt inte som sådana. Flyktingar ses närmast per definition mer som problem än möjligheter. Problem som nu i stora grupper tar sig över taggtrådsstängsel och polisavspärrningar i Centraleuropa. En och en skulle deras chanser vara betydligt mindre. Precis som Zebror skulle ha svårare att klara sig mot lejon utan sin hord.

De flesta flyktingar kommer från mer eller mindre statslösa länder. Afghanistan, Libyen och Syrien hör till de mer välkända exemplen. Andra kommer från stater där det offentliga inte klarar att sköta grundläggande sjukvård, skola, och infrastruktur. Det är en vandring från statslöshet till stat. Ju större stat desto större förutsättningar att få ett anständigt säkert liv.

Italiens, Greklands, Ungerns och andra länders agerande visar att det inte finns någon solidaritet eller samordning att tala om inom EU. Många medlemsstater behandlar dem som en svärm av gräshoppor man försöker hiva iväg till grannen.

Flyktingströmmen är i hög grad ett resultat av EU:s och USA:s misslyckade säkerhetspolitik. I Libyen, Syrien och Afghanistan har man hjälpt till att störta regimer som trots att de var förtryckande ändå bidrog med en viss stabilitet och säkerhet. Men man har varit ovilliga satsa de ekonomiska och militära resurser som krävs för att ersätta det man förstört med något.

Flyktingströmmen är också konsekvensen av den ekonomiska politik västvärlden tvingat på utvecklingsländer. De får inte härma vad västvärlden gjorde för att bli rika med statlig styrning, offentliga subventioner och skyddstullar. Det är inte från ekonomisk historia de ska utforma sin ekonomiska politik utan ekonomisk teori som rekommenderar frihandeln, minimala offentliga utgifter och budgetrestriktioner.

Även när det gäller inhemska problem, som korruptionen, har västvärlden en skuld genom att man tillåter att försnillade pengar hamnar på bankkonton i London, Paris, Geneve och New York. Banker och fastighetsmarknader är beroende av att stulna pengar fortsätter att strömma in. För Afrikas del handlar om betydligt större belopp än det bistånd som hela kontinenten får. Det handlar om hundratals miljarder kronor om året som naturligtvis borde ha gått till jobb, utbildning och hälsovård i Afrika.

Samma ideologi som ger upphov till flyktingströmmar orsakar också den demografiska kris som Europa nu genomgår. I EU föder kvinnor nu i snitt bara 1,55 barn. Om de nuvarande siffrorna i Spanien håller i sig kommer varje ny generation att bli 40 procent mindre än den föregående, hävdar en forskare. Europas motor, Tyskland, producerar allt utom barn: de har det lägsta antalet födslar i världen. Även med invandring beräknas befolkningen minska från 82, 5 miljoner till 71 miljoner fram till år 2060. Skandinavien och Frankrike klarar sig något bättre, tack varje en mer utbyggd välfärdsstat.

Förr kunde i alla fall offentliganställda, många kvinnor, vara ganska säkra på att ha ett jobb. Idag riskerar till exempel lärare att bli av med jobbet varje termin. En del av pensionen är nu också beroende av börsens nyckfullhet. Men de banker och fonder som hanterar dessa pensionspengar kan ta ut en avgift oavsett hur det går med spararnas kapital. Så är det med privata skolor också. När det går bra får aktieägarna överskottet. Vid förlust läggs verksamheten ner och staten får ta på sig kostnaderna. I en nyliberal stat förs risker över från kapitalet till medborgarna. Den osäkerheten leder till färre barn och fler flyktingar.

7 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Kontrasterna mellan olika EU-länder vore värda en fundering. Varför föds så få i Tyskland, Italien och Spanien? Varför föds så många i Frankrike, UK och Sverige?

UK är, säger en del engelsmän, det mest barnfientliga landet i Europa. Ändå har man en rätt hygglig folkökning där.

Och Tyskland har ju rykte om en rätt hygglig socialförsäkring. Varför föds det då inga barn där? Och gjorde det för övrigt inte heller före nyliberalismen, då Günter Grass skrev boken Tyskarna dör ut 1980.

Pierre Gilly sa...

Storbritannien är det mest ojämlika landet i västeuropa. Har inte kollat upp det men kan tänka mig att det är mycket unga mödrar från fattiga förorter. Lite som USA, där välutbildade har ekonomiska incitament att inte skaffa många barn (dyrt med collegeutbildning) medan de lågutbildade inte bryr sig. Men visst, det finns nog en faktor x också. Vore intressant att se hur de regionala skillnaderna ser i i Tyskland, och hur de förhåller sig till arbetslöshet osv. Undrar om eventuella skillnader mellan olika delar av Sverige säger något. Producerar man lika mycket barn i gnosjö som i norrbotten?

Jan Wiklund sa...

Det gläder mig för övrigt att du tar upp det av i-länderna genomtrumfade förbudet mot ekonomisk utveckling som ett skäl till flyktingströmmar. Det är det inte så många andra som gör. Kan inte påminna mig någon, faktiskt. De flesta brukar stanna vid Natos skuld, eller i värsta fall bara USAs.

Karl Malghult sa...

En karta från 2009 lyckades jag hitta:

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/de/thumb/7/74/Fertilit%C3%A4t_Deutschland.png/439px-Fertilit%C3%A4t_Deutschland.png


Det finns ett par uteliggare i form av Cloppenburg (nordvästra hörnet av landet) som har högst barnafödande per capita, ett katolskt området i det annars protestantiska Niedersachsen. Tendensen efter 1990-talet har födelsetalen i stort utjämnats mellan väst och öst och att Sachsen samt Neubrandenburg i gamla DDR tar över tätplaceringarna. Tittar man på aggregerade data från 2013 är det sedan ett antal år tillbaka i gamla väst som problemen finns:

https://www.destatis.de/DE/ZahlenFakten/GesellschaftStaat/Bevoelkerung/_Grafik/GeburtenzifferKalenderjahre.png%3F__blob%3Dposter


I öst satsade regimen Honecker på ett socialt välfärdsprogram där bostadsbyggande, daghem och extrapengar till familjerna ingick, födelsetalen steg och årgångarna 1975-1985 kallas av demograferna för "Honecker-Buckel". Daghemmen ("Kitas") har man behållit i öst medan de knappt byggts ut alls i väst (utom i vissa städer som Hamburg) och där den traditionella familjemodellen fortfarande härskar. I öst förvärvsarbetade kvinnorna redan innan de började göradet i Sverige så där finns mindre motstånd i form av normer m.m. mot att arbeta och ha familj samtidigt.


Gifta par får lägre skatt än om de bor i samboförhållanden vilket gör att många gifter sig men lever sedan i ganska lösa samboförhållanden utan barn förstås. Barn förväntas lösas genom hemmafrusystem även ganska högt upp i åldrarna, småskolorna slutar tidigt på dagen exempelvis. I gamla väst finns uttrycket "Raubenmutter", det vill säga kvinnor med barn som förvärvsarbetar antas "beröva" barnen den naturliga uppfostran som hemmavarande mödrar ger (föreställningar och diskussioner om naturen, det naturliga osv är mycket stark). Till sist är välfärdssystemet familjecentrerat, studielån på universitet och barnbidragets storlek beror på hur mycket dina föräldrar tjänar osv.

Pierre Gilly sa...

Intressant. Mycket att fundera över.

Jan Wiklund sa...

Beträffande Spanien kan man kanske peka på deras absurda bostadspolitik som långt före finanskraschen dömde folk att leva hemma hos sina föräldrar till långt upp i åldrarna. Lägenheter att hyra fanns inte, de måste köpas. Följaktligen bildade man inte familj.

Borde vara ett memento för kd-politiker som ivrar för både ägarlägenheter och familjer. Hur det nu ska gå ihop.

Karl Malghult sa...

Jan:

Just det problemet med brist på hyresrätter finns inte i Tyskland i motsvarande grad, där är det tvärtom väldigt vanligt att man hyr medan ägande i form av lägenheter/hus kräver rejäla säkerheter hos banken. Bostadsstandarden i hyresrätterna är å andra sidan i genomsnitt lägre än i Sverige, vitvaror får man köpa in själv, uppvärmning, el och vatten faktureras separat, lösningar som hade fått "Arga snickaren" att gå i taket är inte ovanligt alls osv. De bekanta jag har berättar att fler Wessis än någonsin studerar i f.d. DDR därför att hyresnivåerna är lägre och bostadsstandarden högre efter alla renoveringar som gjorts sedan 1990. Universiteten där har helt nya lokaler och labb medan det inte är ovanligt med slitna faciliteter i gamla väst.


Att man inte gjort något åt de låga födelsetalen politiskt beror nog ochså i viss mån på att det "länge" gick ganska bra med denna lågfödelsepolitik i (väst)Tyskland. Med DDR:s inlämnande fick man helt plötsligt en ganska stor befolkning på mellan 15-30 år. Dessa flyttade under 1990-2000talet till väst i en hög utsträckning. Men denna generation oavsett vilken sida av gränsen de vuxit upp på skaffade inga barn i någon högre utsträckning (hela Tyskland liksom Sverige hade en barnboom på 1960-talet, men till skillnad från Sverige ingen motsvarande boom runt 1990 vilket man annars skulle förväntat sig då barnafödslar följer cykliska förlopp). Dessa människor födda på 1960-talet har nu kommit upp i 50-årsåldern dvs bara femton år kvar till pensionsåldern utan att det finns något nytt DDR med 25-30åringar som kan ta arbetena längre. Inte heller i Öst-och Centraleuropa dvs inom EU och med lägre löner än i Tyskland finns någon större arbetskraftsreserv i dessa åldrar att prata om längre som kan flytta till Tyskland.


Ett problem med detta är förstås att om födelsetalen börjar stiga imorgon kommer det öka försörjningsbördan under en generations tid (en stor barnkull och en stor grupp pensionärer båda personalintensiva men inte kapitalintensiva verksamheter måste försörjas samtidigt av ett relativt fåtal yrkesaktiva). Ett annat är frågan varför andra länder ska släppa till sin arbetskraft för att tyskarna själva är för lata om man säger så för att skaffa barn.


Globalt håller fertilitetskvoten på att gå mot två barn per kvinna så om 50-60 år kommer inte invandring att vara någon lösning längre om dagens trender håller i sig. Å andra sidan kan EU skatta sig lyckligt över att vi har länder som Egypten (83 miljoner med ett jordbrukslandskap lika stort som Belgien med en befolkning som ökat med ungefär en miljon invånare per år sedan 1990) och Nigeria (5,35 barn per kvinna i en befolkning på 120 miljoner) i närheten. Om nu inte Kina (den andra extremen som inte heller är hållbar på sikt, där det i vissa städer är nere på 0,6 barn per kvinna vilket är rekord i den änden av skalan) börjar kämpa för att ta emot dessa...