söndag, september 06, 2015

Segrarnas historia, historiens segrare


Han blev dömd som förrädare och avrättad efter befrielsen av Frankrike. Pierre Laval verkade som Vichyregimens premiärminister under den tyska ockupationen. Men i mitten av trettiotalet var han demokratiskt vald premiärminister. Efter att ha gjort eftergifter åt Mussolini blev han utestängd från toppolitiken. Det var hans första död. Lavals andra död, den fysiska, kom tio år senare. Efter en snabb rättegång blev han ställd inför en exekutionspluton. De sköt så illa att man var tvungen att avsluta avrättningen med en revolver.

Lavals samarbete med nazisterna gjorde kanske att han förtjänade dödsstraff. Nästan åttahundra fransmän dömdes till döden och runt 10 000 avrättades summariskt av privatpersoner eller motståndsrörelser. Många som kanske inte gjort mycket eller något strök med och många som gjort mycket kom undan.

I mars 1940 träffade den brittiske parlamentarikern Robert Boothby Pierre Laval i Paris. Det var bara två månader innan tyskarna satte igång blixtkriget mot Frankrike. Boothbys redogörelse för samtalet vinner en viss trovärdighet i och med att han inte hade några politiska skäl att framställa Laval som profetisk eller klarsynt.

”Vi är alla överens nu”, sa Laval, ”om att det bästa tillfället att stoppa Hitler var när han sände in trupper till Rehnlandet; och att vi misslyckades. Jag vet att du tycker att den sista chansen var i München. Jag håller inte med. Sista chansen var vid Stresa. Österrike, inte Tjeckoslovakien, var den oumbärliga utposten i Centraleuropa. Bara en stat kunde ha räddat Österrike och det var Italien. Men priset var Abessinien. Det var väl värt att betala; och tro mig det skulle ha varit till fördel, inte skada, till etioperna. ”(…)

”…jag tror att det här kriget är ett stort misstag. Om vi hade kommit överens med Mussolini, som jag ville göra, hade vi kanske hållit Tyskland tillbaka. Det är inte längre möjligt. Vi har gett det mesta av Europa till Hitler. Låt oss försöka hålla fast vid det vi har kvar. Jag är bonde från Auvergne.” (sagt med accent: ”Je suis payeesan”) ”Jag vill behålla min gård och jag vill behålla Frankrike. Inget annat spelar någon roll nu. ”

När Boothby frågar vad man kan göra nu tvekar Laval inte:

”Slut fred genast. Dessa människor”, sa han medan han gjorde en gest åt det franska utrikesdepartementets lokaler, ”har ingen aning om vad de står inför. Reynaud är intelligent, och Mandel är modig. De övriga är inte bra. ”

(…)

”Gamelin (överbefälhavaren) är fullständigt värdelös. Trupperna är under jorden i den där förbannade Maginotlinjen och fullständigt demoraliserade. De borde vara i pansar mer vi har inget. ”

(…)

”Snart kommer tyskarna att attackera oss. De kommer att besegra oss på tre veckor, och vi kommer att tvingas ge upp. Jag skulle vilja undvika det. Vi har redan gett dem Centrala och östra Europa, och det kan vi inte göra ogjort. Om vi accepterar det kommer de kanske lämna oss ifred, i alla fall för tillfället; och i slutändan vända sig österut. Om vi vill undvika en fullständig katastrof under tiden har vi inget annat val än att komma överens med dem.”
I backspegeln är det uppenbart att Laval såg styrkeförhållandena betydligt mer realistiskt än någon annan fransk toppolitiker och förmodligen också de flesta militärer. Boothby konstaterade att Laval hade lika rätt om den franska armen som Churchill hade fel. Lavals eftergiftspolitik var naturligtvis moraliskt förkastlig men också en naturlig följd av den här realistiska analysen.

Chamberlain övergav med rätta Tjeckoslovakien 1938 eftersom han insåg att den franska armén inte var stark nog. Britterna själva hade ingen armé att tala om. De hade till och med avskaffat den allmänna värnplikten. Den som inte kan simma bör väll inte bör hoppa i sjön för att rädda någon i nöd? Problemet med Chamberlain var att han inte var Chamberlain 1939 och då även övergav Polen. De brittiska garantierna till Polen gjorde det närmast omöjligt för Frankrike att också överge Polen. I så fall hade ju alliansen med Storbritannien kunnat brytas. Frankrike hade då riskerat att få möta Tyskland ensam.

Om Pierre Laval haft ett sämre omdöme, och sett läget som de flesta andra franska och brittiska toppolitiker, hade han kanske varken förlorat sin politiska ställning i mitten av trettiotalet eller avrättats efter kriget.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Pétain blev ambassadör i Spanien 1939 och när Tyskland anföll Frankrike blev han 18 maj 1940 konseljpresident. Han slöt vapenstillestånd med Tyskland och Italien i juni samma år och var statschef i Vichyregimen och samtidigt överbefälhavare för de franska styrkorna 11 juli 1940 - 20 augusti 1944. Pétain bildade regering och försökte bevara en viss självständighet gentemot den tyska ockupationsmakten. Han bar dock det yttersta ansvaret för samarbetspolitiken och ställdes efter andra världskriget inför rätta som landsförrädare. Han dömdes till döden, en dom som dock omvandlades till livstids fängelse av Charles de Gaulle på grund av hans ålder och insatser under första världskriget.

Petain avtjänade straffet på ön L'Île-d'Yeu o dog där 1951.

Kjell Martinsson kopierade ur Wikipedia.

Jan Wikund sa...

Det finns en bok av Werner Rings: Leva med fienden, som handlar om detta. Det gör också Jolos lilla essä om Nils Svenningsen, den danska ämbetsman som hade som sin uppgift att förhandla med tyskarna under ockupationen i egenskap av ledare för det s.k. departementschefstyret. Kärnan i berättelsen är "hur långt kan man gå?". Var går gränsen för det praktiskt möjliga?

I det danska fallet satte departemenscheferna gränsen så att man i möjligaste mån försökte hålla tyskarna utanför den dagliga förvaltningen och göra minsta möjliga eftergifter för att nå detta mål. Om t.ex. tyskarna ville ha ihjäl någon gick det t.ex. alltid att smuggla iväg denne någon till Sverige, eller åta sig bestraffningen själv på så sätt att man satte personen i ett lindrigt fängelse. Dvs man försökte så långt som möjligt töja gränserna för det praktiskt möjliga.

Och när sen motståndet började komma igång på allvar intog man ett lika konciliant förhandlingspräglat förhållningssätt till detta, utifrån perspektivet "hur långt kan man gå?"

Det var inte riktigt i den andan Laval handlade.

Pierre Gilly sa...

Jan. Danskarna var de enda som betedde sig anständigt. Har för mig att tyskarna fick byte ut flera befäl sedan danskarna fått dem att inse att det var orimligt att jaga civila och barn.

Jan Wiklund sa...

Det handlar inte bara om anständigt kontra oanständigt... Det handlar om pragmatism baserat på grundläggande principer kontra vindflöjelbeteende baserat på rövslickeri och karriärism. Laval hävdade visserligen i rättegången mot honom att han gjorde så gott han kunde i en svår situation, dvs som Svenningsen, men inget tvingade honom att dra igång en egen gestapo - se https://en.wikipedia.org/wiki/Milice - bemannat med ideologiska nazister. Det gjorde han bara för att ställa sig in hos tyskarna.

Pierre Gilly sa...

Jag kan tänka mig ytterligare två skäl. Dels var han nog tvungen att köra det auktoritära spåret för att Petain skulle ge honom makt. Om man avskaffat demokratin lär man behöva en säkerhetsapparat. Sedan var det nog en del som dragit slutsatsen att demokratiska system inte var effektiva nog att stå emot de fascistisk diktaturerna. Så karriärism och inställsamhet mot Petain och tyskarna. Pragmatisk repression mot demokratiska och kommunistiska fransmän.

Frankrike var väldigt splittrat på trettiotalet. De mest militanta mot nazismen var kommunisterna som i hög grad tog order från Moskva. Socialisterna var pacifister, och stora delar av högern föredrog Hitler framför en vänsterregering. (Hellre Hitler än Blum). Utan att ha läst in mig så mycket tror jag man kan säga att Laval inte var den mest uppenbara protyska kandidaten från början. Han tillhörde ju de som först försökte stoppa Hitler. Han hörde inte till dem som ville sammarbeta med Nazisterna så länge Frankrike kunde stoppa Tyskland.

Petain förtjänade sitt dödsstraff men hans sammarbete hade sina gränser. Om han hade gett den franska flottan - som var stor och modern - till Tyskarna, hade britternas svåra situation blivit desperat. Han sammanfattade sin attityd efter sitt första möte med Hitler med att säga: sex månader för att förhandla fram ett avtal, sex månader för att glömma bort det. Det var också Petain som i hemlighet beordrade de franska styrkorna i Marocko att bara göra symboliskt motstånd mot den amerikanska landstigningen. Men det lurade inte Hitler...

Om Petain valt att fortsätta kampen från Nordafrika, som saknade krigsindustrier, hade det förmodligen slutat med total tysk kontroll och tysk administration 1940. Då hade de nog även passat på och tagit Egypten och Suezkanalen innan man attackerat Sovjet. Jag har från tonåren tänkt att de Gaulle var den mest klarsynta men de senaste åren har jag blivit mer övertygad om att Petainlägret var de mest realistiska 1940. De Gaulle borde kanske ha varit Petainist 1940 men Petain borde ha blivit Gaullist senare. Men så funkar ju inte folk.

Jan Wiklund sa...

Tja... så funkade Henningsen och det danska departementschefsstyret. Enligt Jolo var det t.o.m. dess medlem Aage Vedel som organiserade flyktvägen till Sverige. Och så funkade den svenska regeringen samma tid, låt vara under mindre pressande omständigheter. Dvs ge efter så mycket man måste men inte mer. Och sen när trycket lättar göra som man vill.

Låt vara att det är svårt att i varje läge veta hur mycket man måste ge efter. Men jag vägrar tro att man måste inrätta ett gestapo av inhemska nazister för att jaga motståndsmän och judar år 1943.

Man skulle kunna jämföra med en lite mer vardaglig situation. En fackförening kan välja mellan att stödja medlemmarna inom lagens och de allmänna möjligheternas gränser eller att entusiastiskt stödja företaget.

Pierre Gilly sa...

Motståndsrörelsen dominerades av kommunister. De sågs inte som riktiga patrioter av Vichy Frankrike där judehatet var utbrett. Intresset för vad som händer med judar bland de som inte var antisemiter var svagt. De var ju inga länder i världen som ville ta emot tyska judar i någon större mängd efter nazisternas maktövertagande. Det var lätt att mobilisera en liten opinion mot judar men inte motsatsen. USA satte sina japanska minoritet i eländiga läger och konfiskerade deras land på eget initiativ. Det var vanligt även bland demokrater att behandla folk som kollektiv.
Utan att vara någon expert så tror jag det är svårt att veta vad olika ledare egentligen tyckte, vad som var opportunism, egna idéer och vad som var likgiltighet. Vad de skriver att de sa till tyskarna i sina memoarer, även innan kapitulationen, skiljer sig ibland från vad det tyska utrikesdepartementets anteckningar om samtalen. George Bonnet, som var utrikesminister vid tiden för München beklagar sig i sina memoarer över förföljelserna i Tyskland. Han hävdar att han kritiserat tyskarna. Enligt de tyska arkiven ska han ha klagat på nazisternas politik gjorde att så många ovälkomna judar flydde till Frankrike. Ingen tycker ju om dem, ska han ha sagt. Kanske har han sagt olika saker vid olika tillfällen. Kanske var han delvis missförstådd. Kanske var det bara retorik. Politiker är ju bra på att anpassa budskapet efter målgruppen.
Ett skäl till att Frankrike inte stödde regeringen i Spanien under inbördeskriget var att Frankrike själv var så splittrat att det hade kunnat utlösa strider. Det är möjligt att Vichy Frankrike hade kunnat verka utan gestapo och judeförföljelser men det inrikespolitiska läget öppnade för det. Danmark var nog ett mer harmoniskt land, rent politiskt.

Jan Wiklund sa...

En annan fundering kring begreppet "realistisk". Eftersom ens egna handlingar bidrar till att töja gränserna för det realistiska ska man aldrig utgå från vad som är realistiskt. Man ska alltid, lär oss managementgurun Peter Drucker, utgå från vad man vill, och sen i efterhand göra de nödvändiga kompromisserna.

Annars dras man bara ut på ett gungfly av ständiga, alltmer slippriga kompromisser. Henningsen som var diplomat hade antagligen lärt sig detta på diplomatskolan medan Laval som var opportunistisk politiker inte hade gjort det. Såväl Rings som Jolo använder just ordet "opportunist" om Laval, det var hans speciella egenskap - den förde honom långt, och det blev hans fall.