söndag, september 06, 2015

Till skavankernas försvar


En gång i tiden hade jag en klasskamrat på universitetet som hade en enastående koll på varenda bok som getts ut i Sverige de senaste åren. Han hade inga specialintressen utan verkade veta lika mycket om allt. Böcker om svampar, katter, internationell politik eller experimentella romaner: inget var honom främmande. Trots att jag själv läste 3-4 böcker i veckan på den tiden, bortsett från kurslitteraturen (som jag ofta bara skummade) tycktes hans kunskapsbank vara hundratals gånger större än min. Då läste jag mycket romaner och oftast samma författare i veckor i streck.

Först trodde jag han var som Richard från grundskolan, eller Hannah från gymnasiet som har närmast fotografiskt minne. De verkade också vara intresserade av allt. Men mannen som visste allt hade inte den typen av minne. Han visste allt om alla böcker för att han aldrig öppnade en enda. Han läste däremot recensioner av alla böcker – särskilt BTJ:s – väldigt noggrant.

Jag minns inte hans namn längre. Det är möjligt att jag aldrig la det på minnet. Min far glömmer däremot aldrig ett ansikte, namn eller telefonnummer. Han kan redogöra för samtal årtionde tillbaka. Detaljer ur anställningskontrakt från åttiotalet som ingen människa ens brydde sig om när det begav sig lever vidare i honom. Det har han efter farmor. Varenda människa han ogillat – och det är många – kommer han ihåg som om det var igår. Böcker använder han framförallt som sömnmedel.

Jag tror mitt minne har förändrats. I tonåren var jag också duktig på att minnas långa meningslösa samtal. Nu vet jag att det kanske snarare var rekonstruerade minnen; det är så hjärnan fungerar. Förr visste jag också ungefär på vilken sida något jag läst stått. Jag visste i alla fall alltid om saker stått på en vänster eller högersida. Jag tror mitt minne gått från dåligt till sämre och det är jag tacksam för.

Folk klagar på sitt dåliga minne. Inte jag. Förmågan att glömma är underskattad. Det är en viss glömska som gör det möjligt att gå vidare och förstå världen.

En neurolog jag känner tror att hjärnans kapacitet är konstant. Med det menar han att talang på ett område betalas till priset för att man är sämre på andra saker. Det finns ju visserligen folk som verkar vara små genier på både språk, matte och konst men skrapar man lite under ytan så hittar man förmodligen ett underskott på vissa områden. Med mina många brister vill jag gärna tro det.

Autister som ibland har häpnadsväckande talanger är dåliga på att tolka ansiktsuttryck. Många läkare – i alla fall amerikanska – brukar presentera sig som dr. i sociala sammanhang. Det är inte vanligt att höra någon presentera sig som rörmokare på fester. Många läkare jag träffat har också foton på sig själva som bakgrundsbild i mobilen. Jag tror det är mindre vanligt inom andra yrkesgrupper. Det finns ett skämt som sammanfattar den här attityden. ”Vad är skillnaden mellan en kirurg och Gud? Gud vet att han inte är kirurg”. Narcissism kan ju vara en drivkraft men kan också göra det svårare för dem att ta till sig konstruktiv kritik.

En del forskare jag intervjuat har varit häpnadsväckande omogna socialt. Sen finns det också den där Herman Göring-typen som är supertrevliga och sociala men nästan helt saknar samvete. De som saknar förmåga att känna empati frigör förmodligen hjärnkapacitet till annat. Av samma skäl är det bättre att läsa författare än att umgås med dem.

Bild Anders Tomlinson

12 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Är inne på slutet av Sten Anderssons feta biografi över Ludwig Wittgenstein. Det var en otrevlig typ, möjligen autist. Han snöade in på filosofi, det var 'hans' område, och där var han så genialisk att väl ingen riktigt fattade vad han höll på med. Inte han själv heller. Men, men, genialiteten så att säga kompenserades genom att LW mot andra var en ren dj-a skitstövel, översittare och otrevlig manipulatör av svaga själar.

Pierre Gilly sa...

Sambanden mellan personlighetsstörningar och begåvning är fascinerande. :)

Björn Nilsson sa...

För säkerhets skull bör personlighetsstörningen kopplas ihop med rätt klasstillhörighet för att garantera karriären. Hade Wittgensteins varit en torparfamilj och inte Österrike-Ungerns rikaste knösar med ett enormt kontaktnät så hade lille Ludwig nog inte kommit så långt. Inte längre än till det lokala hospitalet, kan man misstänka.

Pierre Gilly sa...

Haha!
Han hade kanske startat en framgångsrik karriär som boskapstjuv. På nittiotalet brukade jag se hans böcker hos bekanta. Fanns det mer än en stämplade jag dem som kvasiintellektuella. De var alltid i nyskick. (själv äger jag bara en av hans böcker, oläst efter snart 25 år)

Jan Wiklund sa...

Där det finns toppar finns det också dalar, sa Peter Drucker om anställningspolitik. Anställ för all del ingen som är lika bra över hela spektrat, för hen kan egentligen ingenting riktigt bra. Anställ hellre en samling experter och bind ihop dem med en bra organisation.

Nu undrar jag om detta stämmer. En frisk hjärna har kanske alltid ungefär lika många celler, men det borde rent teoretiskt gå att strukturera dem mer eller mindre effektivt. Ungefär som ett datorprogram kan vara mer eller mindre bra trots att de drar lika mycket utrymme.

Björn Nilsson sa...

Överlappning mellan olika kunskapsområden torde krävas. Den enskilde måste ju ha åtminstone lite begrepp om vad en del av de andra håller på med. Och finns inte överlappningen blir organisationen mer sårbar om enskilda medlemmar faller ifrån.

Ludwigs problem var (bland annat) att han hade dålig uppfattning om annat än det han själv ville hålla på med. Han var dålig på att "läsa" andra människor (outvecklad TOM, Theory of Mind, kanske). Samtidigt hade han en personlighet som skrämde andra från att ifrågasätta honom personligen. Det kan ju bero av överklassuppfostran: omvärlden sågs mer eller mindre som tjänstefolk. Alltså klen överlappning mellan L och omvärlden både vad det gällde personliga relationer och kunskaper.

Jan Wiklund sa...

Det är nog inte detta Drucker efterlyser.

Pierre Gilly sa...

Entreprenörer är kanske ett bra exempel. Steve Jobs hade nog en hög generell förmåga att lösa olika typer av problem. Men lika osmidig som Wittgenstein socialt. Det är tydligen ganska vanligt.

Björn Nilsson sa...

Kanske ett bra exempel med Jobs: liksom Ludwig fick han en samling dyrkande anhängare som översåg med det ena och det andra. Jag diskuterade Jobs påstådda buddhism en gång med en religionsvetare. Jag undrade om en så otrevlig karl verkligen kunde räknas som buddhist. Religionsvetaren ansåg dock att även buddhister kan vara som folk i gemen (otrevliga, snikna, ohederliga etc. alltså).

Jan Wiklund sa...

Björn: Ideologier har hittills aldrig hindrat folk från att bete sig precis hur som helst. Framgångsrika ideologier kan alltid användas för att hitta ursäkter.

Pierre Gilly sa...

Dalai Lama är ett bra exempel på det. Han marknadsförs som pacifist och human i väst men när han och hans föregångare var vid makten bedrev man ett stenhårt förtryck i Tibet. Slaveriet var lagligt och många medborgare var livegna på egendomar som tillhörde kloster. Spöstraff var vanligt osv.

Jan Wiklund sa...

Eller: intressena styr. Sen kan alltid intressena kommuniceras med begrepp hämtade från ideologier. Utan tvivel tror den som kommunicerar att intressena och ideologin är ett. Men omgivningen behöver ju inte tro det - om inte dessa har identiska intressen, då kan det vara bra.