onsdag, oktober 21, 2015

Bara propagandan är sann

Kanske är Bernie Sanders den enda verkliga människan bland de demokratiska presidentkandidaterna. Alla andra har en viss värdighet i sitt kroppsspråk. De utstrålar det lugn som man förväntar sig av en blivande president. Sanders är upprörd, ryckig och talar kanske lite väl hetsigt om hur storbankerna suger ut medelklassen och styr över Washington. Trots det eller kanske på grund av det ligger han högt i opinionsundersökningarna. Sanders har sin egen stil. De övriga har tränat på att uppträda presidentvist. De är politiker med skådespelarambitioner. Hillary Clinton verkar vara den som bemästrar detta bäst. De flesta andra kandidater ser bara stela och charmlösa ut. Clinton nickar dessutom instämmande till det mesta Sanders säger, även när hennes egna förslag skiljer sig från hans.

Clinton och Sanders är tvåspråkiga. De talar både med munnen och kroppen. Hillary Clinton har inte den naturliga karisma som sin man, Bill, men träning har gjort henne till en av USA skickligaste skådespelare.

Alla vet att det finns en skillnad på bilder och det de representerar men hur ofta gör vi en sådan distinktion i praktiken? Faktum är att nästan all politisk och historisk kunskap vi har om världen kommer till oss i form av foton, film, kartor eller tryckta texter. Det är arrangerade urval. Och bakom dessa urval finns alltid intressen.

Man kan den redigerade verkligheten lögnaktig men världen vore ofullständig utan den. Verkligheten är till och med ofta skapad av den här typen av tillrättalagda eller lögnaktiga bilder. Världen är komplex men vem som helst kan tillägna sig myter och agera utifrån dem. Det sätt som Hillary Clinton eller Donald Trump strävar efter att framställa sig själva blir ofta mer verklig än det man eventuellt hade kunnat se utanför bilden.

Den republikanske presidentkandidaten Donald Trump representerar den senaste höjdpunkten i denna utveckling som inte är ny. Franklin D. Roosevelt förlorade i stort sett förmågan att gå redan på tjugotalet men hur många bilder finns det på honom i rullstol? Roosevelt var uppenbart duktig på att kontrollera bilden av sig själv. Ronald Reagan, skådespelaren som blev politiker, arrangerade sitt presidentskap som om han aldrig lämnat filmstudion. George Bush den yngre drev det hela ännu längre när han lät producera sådana händelser som ”befrielsen” av Jessica Lynch. Vita Husets cineaster var direkt inspirerade av Hollywoods reality TV när de filmade hur marinkårssoldater stormade ett irakiskt sjukhus och räddade den unga kvinnan som ingen höll fängslad. Därför bör man kanske inte vara särskilt förvånad om ett reality TV team, med Donald Trump i spetsen, nu försöker ta över Vita Huset.

Varför förhålla sig till de oredigerade Hitler, Clinton eller Trump? Det är bara i sina roller som de är historiska eller politiska aktörer. De bilder de skapat hör till vår socialt konstruerade verklighet. I den meningen kan man säga att endast propagandan är sann.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Skådespeleriet om vem som kommer att bli nästa krigsherre är igång - det är precis vad de sk "president valen" i USA handlar om. Bernie, Killary - allesammans lakejer av bankirvampyr maffian.

Anonym sa...

Japp, "valen" i USA handlar bara om vem som ska bli nomenklaturens sprattelgubbe de närmaste fyra åren. Den verkliga makten finns hos Wall Street, CIA, NSA, Pentagon och dessa organisationer bestämmer vilka kandidater som ska släppas fram. En besvärlig figur som Trump är svår att styra och den gängse metoden i USA att avlägsna olydiga presidenter är alltför känd. Trump kan nog se fram emot en "etta med jordvärme" om han mot förmodan skulle lyckas slå sig fram och bli en kandidat.

Benny

Jan Wiklund sa...

Men snälla anonyma här ovanför - hur skulle det kunna vara annorlunda? Statsmakten är alltid dels ett kompromissorgan mellan de samhällsaktörer som representerar krafter, dels förstås ett egenintresse i sig själv. Om praktiskt taget bara kapitalet uppträder som aktörer i USA hur ska du deras statsapparat kunna företräda någon annan?

Det var lite annorlunda på 30-talet då industriarbetarna ockuperade fabriker och höll dem som gisslan. Då var statsapparaten tvungen att hitta en kompromiss som innefattade även dem. Det var på så sätt New Deal kom till.

Sverige är inte annorlunda. Den berömda svenska välfärdsstaten som inkluderade folkmajoriteten i systemet var också en kompromiss. Efter ca 1890 byggdes allt mäktigare folkrörelser upp i Sverige, som manifesterade sig mäktigt i bröduppror 1917 då en halv miljon deltog, och sen i rekordmånga och rekordstora strejker under hela 20-talet. En kompromiss blev nödvändig. Men när folkmajoriteten drog sig tillbaka till privatlivet förlorade kompromissen kraft och kapitalintressena blev alltmer ensamrådande.

Så kom inte och klaga över politikerna, vi har dom politiker vi förtjänar. Gör vi oss inte bemärkta i politiken tar ingen heller hänsyn. Detta ska vi inte moralisera över, de kan inte ta hänsyn till någon som inte gör sig bemärkt.