torsdag, oktober 01, 2015

En skylt i Tokyo

Första gången jag skulle till Bondegatan på söder i Stockholm hade jag svårt att hitta. Vi kan säga att det var kartans fel. Den var från 1940 talet, och vissa gator har tydligen flyttats sedan dess.

En gång när jag skulle ta tåget från Nürnberg till något ställe, och byta tåg någonstans, slutade det med att jag rullade in på samma station jag lämnat någon timme tidigare. Jag bytte tåg på rätt plats, och vid rätt tidpunkt; sånär som tre minuter. Jag skulle vilja säga att det var Joseph Goebbels fel. Det var ju hans dagbok som gjorde mig ouppmärksam. Han har inte slutat ställa till elände.

Även om mina logistiska färdigheter förmodligen är under genomsnittet brukar jag alltid komma fram. Jag undviker att åka i sista minuten.


I Tokyo har jag konstigt nog inte haft några svårigheter trots att de flesta gator inte ens har namn, och att min japanska kanske är på en tvåårings nivå. Nu promenerar jag visserligen ofta på måfå utan mål, vilket definitionsmässigt gör det omöjligt att gå fel, men sen ska jag ju hem igen, och det går förvånansvärt lätt. I Europa finns det sällan skyskrapor man kan orientera sig efter. I Japan är dessutom skyltningen och informationen så välorganiserad att det till och med är svårt för mig att gå fel. Var man än hamnat i de enorma varuhusen finns det nästan alltid en skylt inom synhåll. Enligt en kompis som bor här finns det på vissa tunnelbanestationer en förbudsskylt som föreställer en man som tar en kvinna på brösten.

På snabbtåget från flygplatsen finns det stora skärmar överallt som talar om var man är, namnet på nästa stopp, och vilka byten man kan göra där. All information upprepas i det oändliga i högtalare på engelska. Tunnelbanan är lika övertydlig. Dessutom finns det alltid personal att fråga på stationerna.

Attityden är inte riktigt som i till exempel Paris. En gång när jag frågade en förbipasserande åt vilket håll Seine låg fick jag till svar: ”Ja, vad tror du?”. Japaner som inte kan ett ord engelska är villiga och kapabla att med några gester förklara precis hur man ska gå. Ingen verkar det minsta besvärad. Kanske för att de själva ofta fråga om vägen. Tokyoborna brukar också fråga polisen. Det verkar vara deras huvudsakliga arbetsuppgift. I den mån det begås några brott lär polisen vara i maskopi med skurkarna, så de har all tid i världen.


På fula Tokyo Station, där 3000 tåg om dagen passerar, finns det en enorm interaktiv karta som ser ut som rekvisitan från någon science fictionfilm. Japan är genial på information. Jag undrar hur Tokyoborna skulle reagera om kollektivtrafiken, som i Nice, informerade om flyttade linjer genom att sätta upp en liten handskriven lapp på baksidan av busshållplatsen.

Inga kommentarer: