onsdag, oktober 28, 2015

Vilse i pannkakan

Nu talar även socialförsäkringsminister Annika Strandhäll om höjd lägsta åldern för pensionsuttag med ett eller två år. Vi lever längre så varför inte också förlänga arbetslivet? Även många som tycker illa om idén brukar erkänna att det finns en viss logik i den. Själv är jag skeptisk.

Poängen med att arbeta är produktionen, inte arbetet i sig. Det viktiga är inte hur många som skördar potatis utan hur många potatisar som kommer upp ur jorden. Att nästan ingen numera jobbar inom jordbruket i Sverige har inte lett till hungersnöd. Och i många länder där majoriteten fortfarande är jordbrukare är det ofta knapert med mat. Att allt färre jordbrukare försörjer allt fler är inget tecken på nöd. Tvärtom. Så är det naturligtvis också inom industrin och tjänstesektorer. Av samma skäl är det meningslöst att räkna hur många yrkesverksamma det går per pensionär.

BNP per capita i Sverige har ökat från runt 100 000 kronor 1950 till över 350 000 kronor i fasta priser. Allt talar för att välståndet kommer att fortsätta att öka rejält även i framtiden. Samtidigt som den faktiska arbetstiden fortsätter att minska. 2012 jobbade de som hade jobb bara 30, 6 timmar i veckan i snitt enligt SCB. Delar man de arbetade timmarna med alla som är mellan 20 och 64 år blir den faktiska arbetstiden betydligt lägre.

Det viktiga är inte att jobba länge eller hårt utan smart. Och ju mindre billig arbetskraft det finns att tillgå, desto snabbare sker rationaliseringen och effektiviseringen. Idag är lönekostnaden för att tillverka en ny bil bara tio procent. Forskning och utveckling, material, energi, reklam och management står för 90 procent av utgifterna. Fabrikerna töms på arbetare, och ersätts av robotar. Robotiseringen runt om i världen ökar nu dramatiskt i många branscher. Dels för att industrirobotarna klarar av allt fler typer av arbetsmoment, men också för att priserna på dem hela tiden sjunker.

Om man satsade på ”enkla jobb” – den nya eufemismen för låglönejobb, skulle det kanske fortfarande vara billigare att anställa diskare än att ha diskmaskiner, och biljettförsäljare på SJ i stället för biljettautomater. Dessa människor får nu möjlighet att göra något mer kreativt med sina liv.

Finansieringen av framtidens pensioner är inte ett ekonomiskt problem utan administrativt och politiskt. Frågan är också hur man organiserar ett samhälle där allt fler unga människor inte heller behövs i arbetslivet.

Hela debatten får mig att tänka på Staffan Westerbergs surrealistiska och barnprogram Vilse i pannkakan. Den handlar om en pojke som fantiserar om att hans pannkaka är bebodd av märkliga varelser i stället för att äta upp den. I ett avsnitt kommer Storpotäten med vad som i praktiken är en ideologisk programförklaring. Han säger sig vilja äta mer och mer potatisar så att han kan bli större, starkare, skaffa ett större potatisland ”och ännu större potatisar som jag kan äta och bli ännu större och starkare och då ska jag stoppa Vilse i min ficka.” Ytterst handlar det om människan är till för ekonomin, eller ekonomin är till för människan.

Inga kommentarer: