fredag, november 20, 2015

Dags för nya allianser i Mellanöstern?

"Frankrike har inga vänner", sa de Gaulle i ett tal en gång. Det var ett principiellt uttalande. Stater har inga vänner, bara intressen. Det är värt att påminna sig om efter terrorattentaten i Paris. Intressen ska inte förväxlas med värderingar. Vi förkastar naturligtvis terrorism men det betyder inte att det också automatiskt ligger i vårt intresse att ingripa militärt i Mellanöstern.

Hitler och Stalin hade väldigt olika värderingar och hatade varandra. Men trots det fick omständigheterna dem att ingå Molotov Ribbentroppakten som chockade kommunister och nazister. Varför även demokrater blev så upprörda och fortfarande är det är inte lika självklart. Året innan hade Frankrike och Storbritannien kommit överens med Hitler om att stycka Tjeckoslovakien.

Allianser kommer och går. Stalin var västvärldens fiende innan han blev en vän och sedan en fiende igen. Cyniskt kanske men alternativet hade kunnat vara att Hitler segrat. Eller att Sovjetunionen erövrat en ännu större del av Europa efter att ha krossat Nazityskland.

Västvärldens förhållande till den sovjetiske diktatorn var inte unik. Kaddafi började också som vår fiende innan han blev vår vän och sedan förvandlades till vår fiende igen. Året innan Sverige skickade ner stridsflyg för att hjälpa NATO att störta honom försökte den svenska regeringen att sälja krigsmateriel till den libyske diktatorn.

När Storbritannien allierade sig mot Sovjet mot Tyskland hade nazisterna ännu inte startat sitt folkmord. Hitlers offer hade visserligen dödat tusentals men Stalins politik hade redan kostat miljoner människor livet. Saddam Hussein begick sina värsta förbrytelser när han var en uppskattad allierad i Washington. När han startade sitt första anfallskrig – mot Iran – fick han ekonomiskt och militärt stöd av USA. När han använde giftgas mot sin egen befolkning skyllde USA mot bättre vetande på Iran. Röda Khmererna blev en uppskattad allierad till USA efter att de begått sitt folkmord.

Historien visar att massmördare kan vara våra vänner om de gör som de blir tillsagda är våra fienders fiender. Intressen sammanfaller uppenbart inte alltid med värderingar. Det är realpolitik.

George Bush den äldre lät Saddam Hussein sitta kvar i Bagdad eftersom han förstod att maktvakuumet utan honom skulle leda till något värre. Hans son trodde att USA var så mäktigt att han kunde strunta i de lokala maktförhållandena.

Idag har Irak en regering som representerar Iraks shiamuslimska majoritetsbefolkning. Demokratiseringen av Irak har lett till att det iranska inflytandet vuxit på bekostnad av det amerikanska. De flesta befäl i IS är tidigare officerare från Saddam Husseins armé som förlorade sina jobb efter den amerikanska ockupationen.

Realpolitik beskrivs ofta som cynisk men om Bush den yngre inte låtit sig styras så mycket av principer är det inte säkert att IS existerat idag. Man kan tycka att det varit omoraliskt att behålla Saddam Husseins officerare och statstjänstemän men om det hade förhindrat att den irakiska staten föll samman, och att IS uppstod kanske det hade varit värt det.

Kan vi verkligen bli av med både IS och den syriska diktaturen? Riskerar vi inte ett ännu större krig, där både Turkiet och Iran dras med, om väst beväpnar kurderna?

Politik är som Palme påpekade, att vilja, men att vilja handlar om att välja. Innan Iran blev en paria i västvärlden var det en av USA främsta allierade i mellanöstern. Nu när de bägge länderna ingått ett avtal om Irans atomenergiprogram och sanktionerna börjat lättas kan man ana att allianserna i området återigen kan komma att skifta. Iran och USA har alltid objektivt sett haft många gemensamma intressen. Och trots att USA varit allierad med Saudiarabien driver saudierna en politik, där de till exempel uppmuntrat sunnimuslimsk fundamentalism runt om i världen, varit skadlig för väst.

Mycket talar för att det är dags för drastiska alliansbyten igen i mellanöstern. Om det bara handlade om säkerhetspolitik hade det kanske redan hänt. Alla vinner på ökad säkerhet.

Men politik handlar också om makt, och det är ofta ett nollsummespel. Frankrike har till exempel kunnat sälja vapen till mellanöstern för 25 miljarder euro det senaste året och en förklaring är att Paris stöttat rika oljeländer politiskt mot USA:s nya Iran politik. En del av dessa vapenkontrakt hade annars automatiskt gått till amerikanska bolag. Av samma skäl är Israel emot ett närmande mellan Teheran och Washington. Det skulle göra Israel och hela regionen säkrare men eftersom det sker det också kan leda till mindre israeliskt inflytande i USA bekämpar man det.

8 kommentarer:

martin sa...

Såg Ban Ki-Moons möte med Putin i helgen. Man kan med FN få till stånd en teknokratiskt organiserad landyta i Syrien, ja. Det är kanske i slutändan det som det blir om inte alla kör sina egna race, så som det är nu.

Men fundera på hur djupa fickor IS har om de återigen lyckas ena nästan hela världen för att få bukt med dem.

Har ju läst general Giap, så jag ser hur det kommer gå med nuvarande taktik emot IS. Giap förlorade varje större slag emot USA i Vietnam, men vann ändå kriget, mot alla odds, emot napalmbomber, agent orange och "boots on the ground". Just nu är Europa, USA och Ryssland inbegripna i en sorts krigföring som förlorat både i Vietnam och Afghanistan. Vi kommer att förlora om vi fortsätter på samma sätt.

Jag efterlyser åtgärder emot de oerhört djupa fickorna bakom IS, men tydligen är det bara fattiga somalier eller något som får sina tillgångar frusna för att stödja terrorism, än har ingen bank, oljemagnat eller nation råkat ut för det. Men det är nog det som skall till om vi skall kunna definiera fienden och därmed förgöra honom, slåss emot olika varumärken har visat sig tämligen verkningslöst i 15 års tid nu.

Jan Wiklund sa...

Varifrån kommer uppgiften att de flesta av IS' officerare är tidigare irakiska officerare?

Det vore ju liktydigt med att IS är Saddam Husseins hämnd (om man nu tolkar en regim som = dess politiska bas), och faktiskt sensationellt nog att slå igenom vilken censur som helst.

Pierre Gilly sa...

En artikel i Washington Post "The hidden hand behind the Islamic State militants? Saddam Hussein’s."
"Even with the influx of thousands of foreign fighters, almost all of the leaders of the Islamic State are former Iraqi officers, including the members of its shadowy military and security committees, and the majority of its emirs and princes, according to Iraqis, Syrians and analysts who study the group."

Anonym sa...

Aha - citera den ansedda USA-propaganda organen Washington Post. Och även kalla Assad en diktator, likt alla västliga propaganda organ och liera sig med typer som DNs Wolodarski?
Pierre, jag som trodde du kan bättre än så.

Jan Wiklund sa...

Utan att nödvändigtvis påstå att allt som Washington Post säger är lögn kan man ändå sätta ett litet frågetecken för Abu Hamza. Hur kan han veta att en maskerad man är en f.d. irakisk officer? Och varför ska man nödvändigtvis tro på Abu Hamza? Några uppgifter som stöder det hela borde väl krävas?

I och för sig är det logiskt: IS startade i Irak där det fanns en massa högt rankade sunniter med militär utbildning som plötsligt hade blivit arbetslösa. Så det skulle kunna vara sant. Men för den skull behöver det inte nödvändigtvis vara det. Inte utan lite stödjande bevisning.

Pierre Gilly sa...

Liberation hade en artikel på samma tema förra året:
”Les ex du régime de Saddam Hussein, terreau des radicaux”.

De konstaterar i ingressen, en händelse som ser ut som en tanke, att de regioner som IS kontrollerar i Irak också var Saddam Husseins starkaste fästen:

”Les régions sunnites où règne l’Etat islamique en Irak et au Levant étaient le cœur du pouvoir baasiste de l’ex-dictateur.”

Jag kan inte avgöra hur rätt eller fel detta är men det är ju inte en tes som smickrar USA direkt. Och man talar inte mycket om det.

Anonym sa...

Det är väl självklart att IS kontrollerar sunniområden och att Saddam var starkast i dessa områden och svagast i kurd och i södern i Basra bland shiiter.Vi vet att många sunnitiska klaner öppet stöder IS. Baathpartiet var sekulärt under Saddam även om han mot slutet började använda mer och mer inslag av religion i retoriken. Att en och annan officerare i Saddams arme idag återfinns i IS är väl troligt, men inte att Baathpartister stödjer IS. USA har väl en hel del att vinna på att framställa det så. Före kriget var både påstådda massförstörelsevapen och Al-Qaida koppling USAs skäl för att få opinionen med på kriget. Bägge dessa skäl avslöjades som bluff men om USA kan få opinionen idag att tro att IS är Saddamofficerare så förskjuts bluffen till "ingen rök utan eld" och snart framträder någon TV-kommentator med band till CIA med antydningar om att kopplingen fanns...

Peter Grafström sa...

Det har ett egenvärde för Usa att skapa kaos i länder. Deras dollarhegemoni gynnas av det eftersom konkurrerande valutor faller då. Irakkrig 2 handlade om hotet mot dollarn genom oljeaffärer i euro. Analogt med Khadaffis gulddinar som hotade dollarns ställning i Afrika. Hänvisningar till Bush d.ä. och d.y. officiellt angivna motiv saknar helt relevans. Det nu rådande kaoset i MÖ och Ukraina gynnar också dollarn.
Usas önskan är att sprida kaoset till Ryssland och Kina.
Stalin var inget hot mot Europa utöver det som angloamerikanerna medvetet provocerade fram genom en perfid inringningspolitik. Före under och efter Sovjetperioden samma visa. Har inget med ideologi att göra. Stalin var ett hot mot dollarn sen han i slutet av WW2 vägrat signera Bretton Woods. Den handelsgemenskap med invitation till många oberoende kapitalistländer uppbackad av guldrubeln blev Stalins död och hans efterföljare Krusse böjde sig vilket försvagade övriga världen relativt dollarn.