måndag, mars 30, 2015

Därför reser jag till Nordkorea

"Ideologiseringen av svensk utrikes- och handelspolitik måste upphöra. Sveriges intressen har historiskt gynnats av brett samförstånd kring ett antal viktiga principer, vilket bör värnas. Det skriver Maria Rankka, vd för Stockholms Handelskammare". Läs resten på statligt finansierade SvD

fredag, mars 27, 2015

Bara maskar, demoner och kanske några nyliberaler

I början av 2001 publicerade en tysk datatekniker en ovanlig annons på nätet:

”Letar efter vältränad 21-30 åring att slakta och äta upp”.

Armin Meiwes, som han hette, fick hundratals svar. Han intervjuade några intressenter i sitt hem. En 43 årig dataingenjör vid namn Bernd Brandes tyckte att förslaget lät bra, och backade inte ur ens när han förstod att Meiwes menade allvar.

Den nionde mars spelade de in en video för att bevisa att Brandes deltagit av egen fri vilja. Måltiden (Brandes) blandade sedan alkohol och sömnmedel men han var fortfarande vaken när Meiwes skar av en ömtålig kroppsdel. Jag ska inte gå in på alla detaljer men Meiwes stekte den här kroppsdelen i vin och vitlök. Sedan åt de av den bägge två. När Brandes efter flera timmar fortfarande inte dött av förblödning skar Meiwes av honom halsen. Sedan hängde han upp Brandes på en krok, slaktade honom, frös ner köttet och åt upp honom under kommande månaderna.

Meiwes dömdes inte för mord utan vållande till annans död. Två vuxna människor hade ingått en överenskommelse av egen fri vilja. Ingen utomstående hade skadats. Trots det tycker väldigt få människor att den här måltiden var okey. Det är som den amerikanske psykologiprofessorn Jonathan Haidt skriver i sin bok The Righteous Mind Why Good people are Divided by politics and religion, apropå detta, ”bara maskar och demoner som äter mänskligt kött”.

Om man ska förenkla det en smula, så finns det en utbred föreställning, som härstammar från John Stuart Mill, och går ut på att allt är tillåtet, så länge man är överens och inte skadar utomstående. Haidts menar att det här är en förenklad och helt ofullständighet bild av hur människan egentligen formar sin känsla för vad som är rätt. De flesta människor skulle förmodligen till och med äcklas av tanken på att använda Meiwes kök, även om det desinfekterats. Förnuftet är bara en passagerare när vi avgör vad som är rätt och fel. Haidt är detaljerad och ofta väldigt övertygande i sin argumentation. Finns det månne några bland de som vill tillåta organförsäljning som också tycker att man även ska kunna ingå överenskommelser som den mellan Meiwes och Brandes.

Hycklande ursäkt till Jan Guillou

Ur GP:s ledare den 25 mars:

”Frågan är dock vad som är värst med Jan Guillou – hans undfallenhet gällande kommunistiska diktaturer eller hans oförblommerade antisemitism?
Guillou har gång efter annan gjort uppenbart antisemitiska uttalanden…

Under rubriken ”Rättelse” den 26 mars:

”På grund av en olycklig formulering i en ledare den 25 mars kan det uppfattas som om GP utpekade Jan Guillou som judehatare, vilket inte var vår avsikt. Vi ber om ursäkt för detta.”

(min fetstil)

Bild: Jan Guillou, till höger.

torsdag, mars 26, 2015

Mer lammkött i politiken?


28 åringen Ebba Busch Thor ser ut att bli kristdemokraternas näste partiledare. I så fall kan man nog tala om en föryngringstrend inom svensk politik. Centerpartiets Annie Lööf, och Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin, var också 28 år när de tillträdde 2011

Den yngsta partiledaren innan dess var Alf Svensson med sina 35 år när han någon gång i forntiden började leda Kristdemokraterna i deras långa ökenvandring mot den förlovade riksdagen.

Carl Bildt var 37, vilket länge var rekordungt, för att bossa över ett riksdagsparti, men han gick… han gifte sig ju med tidigare partiledaren Gösta Bohmans dotter. Bohman var hela 59 bast när han tog över rodret men så tvingades han ju göra det på egna eller i alla fall relevanta meriter. Underbarnet Olof Palme fick förtroendet att leda sossarna när han fyllt 42. Det ansågs väldigt ungt i slutet av sextiotalet.

Genomsnittsåldern vid tillträdet för socialdemokratiska partiledare är 47 år. De moderata är två år yngre. Centerpartisterna var nästan 49 i snitt, exklusive Lööf.

Vem hade trott att 28 åringar skulle bli så inne? Ebba Busch Thor blev kommunalråd i Uppsala vid 22 år ålder och lär ha jobbat några somrar med att måla husfasader. Målarjobbet är en merit: det är ju inte så många ledande politiker idag som någonsin haft ett vanligt jobb eller ens jobb. Eller avslutat en utbildning. Gustav Fridolin har flera utbildningar, och Olof Palme tog sin Jur. Kand. på en tredjedel av tiden, vilket gör dem ganska unika i svensk politik.

Kanske kommer även Folkpartiet snart också att göra en ung snygg tjej till partiledare. Det är trots allt ett lättare jobb än att måla hus. Allt man behöver veta och säga är ju att marknaden alltid är bäst. Birgitta Ohlsson, född 1975 är nog för gammal. Hon kunde lika gärna vara från 1875. Folk tar ju del av den politiska debatten genom HD TV numera, och spenderar allt mindre tid med att läsa tidningar. Och HD avslöjar varenda rynka i ansiktet.

Om partiledare ändå bara ska sjunga marknadens lov gör det inget om de är under 25. Tvärtom. Ju tommare retorik, desto viktigare blir det med ytan. Ytligheterna måste vara i balans.

Att vara ung och attraktiv har ofta fördelar. Vackra människor upplevs ofta som mer kompetenta och får högre lön. De blir oftare friade från åtal, och när de döms får de lättare straff än fult folk. Politik har allt för länge varit, som det brukar sägas, show business för fula människor. Jag är för mer lammkött i svensk politik. Det livar upp. Det kan återställa intresset och förtroendet för politiken.


På samma tema: TV:s förenklingar ger politiska underbarn

tisdag, mars 17, 2015

Mats Skogkärs fixering

Den som följt Mats Skogkärs artiklar om mellanöstern genom åren kan inte ha missat den hotbild han målar upp. I krönika efter krönika förklarar han oförtröttligt att Iran strävar efter att framställa kärnvapen.

Den första, som publicerades den 21 juli 2006, under rubriken "När dimman lättar" kan man läsa att ”Israel är en demokrati som hotas (…) av mullornas Iran – snart med kärnvapenkapacitet”. Den 23 juli 2013 publicerade han en text med den oroväckande rubriken: ”Kärnvapenklubbens nyaste medlem”. Och nu i krönikan, "Mycket tal om Iran", varnas det igen: "Att denna regim snart kan vara kärnvapenbestyckad oroar långt fler än USA..."

Skogkär är inte ensam om att larma. Faktum är att man kunnat läsa om hur nära Iran är att framställa kärnvapen sedan 1984 i olika tidningar. Netanyahu började mullra om hur nära Iran var att framställa kärnvapen 1992. 2012 stod han i FN och påstod att läget var akut.

Skogkär & har rätt att tro vad de vill men de har inte rätt till sina egna fakta. Han hänvisar ofta till IAEA men berättar inte för sina läsare att FN:s atomenergimyndighet aldrig hävdat att Iran försöker tillverka atombomber. Den amerikanska kongressens utredningstjänst – en förvånansvärt opartisk resurs – har sammanfattat IAEA:s rapporter så här: ”IAEA har aldrig rapporterat att Iran försökt utveckla kärnvapen”.

Varken den amerikanska eller israeliska säkerhetstjänsten anser att Iran har ett kärnvapenprogram. För några veckor sedan publicerade The Guardian uppgifter om att Mossad anser att Irans ”kärntekniska verksamhet” inte är ”tillräcklig för vapenproduktion”. The Guardians talar om ”avgrunden mellan de offentliga påståendena och retoriken hos israeliska toppolitiker och de bedömningar som görs av israelisk militär och underrättelsetjänster” (citat från TT).

De som larmar om Iran bygger inte sina spekulationer om framtiden på verifierbara fakta utan sin ideologiska förståelse av regimens natur och avsikter. Skogkär har rätt att vara precis hur rädd han vill för iranska kärnvapen, eller baser på månen, men det är ohederligt att ge intrycket av att hans åsikter stöds av IAEA:s rapporter.




måndag, mars 09, 2015

fredag, mars 06, 2015

Debatt i Gefle Dagblad

med ledarskribenten David Nyström. Hans svar reser en rad principiella frågor kring vad som egentligen är journalisters uppdrag, och rimliga argument. Återkommer till detta inom kort när jag har tid.

I december 2011 kritiserade jag hans ledare Ayatollor med atombomber med den här texten: GD har kärnvapennoja Nyströms replik på repliken

måndag, mars 02, 2015

Strindberg i försvarsdebatten

Om August Strindberg vaknade upp ur sin grav på Norra begravningsplatsen skulle han snabbt konstatera att mycket lite förändrats under de 103 år han varit borta. Alla dessa larm om ryska ubåtar i svenska vatten som kom strax innan en ny försvarsbudget skulle antas, och utan att man gjort en enda säker observation, skulle kännas märkligt bekanta för honom.

Det sista halvåret av sitt liv skrev Strindberg en serie polemiska artiklar mot militarism och rysskräck. Den drivande kraften var, enligt Strindberg, militärens önskan om att få fler ”pansarbåtar”. Fast han misstänkte också att det kunde handla om en hemlig allianspolitik.

I den första artikeln, som publicerades i Aftontidningen den 27 januari 1912, hävdade Strindberg att manipulationen av allmänheten gått långt och något måste göras.

”En liten lag mot olaglig militaristisk propaganda vore icke ur vägen, och särskilt riktad mot kringresande politiska kolportörer och jobbare som av klådighet sätta landsfreden i fara.”

I februari påminde han om att den svenska överheten har en lång tradition av att lura allmänheten: ”När Gustav III ville ha krig med Ryssland, så klädde han ut finnar till ryssar och lät dem anfalla en bro eller ett uthus eller något dylikt…”

Det är inte säkert att Strindberg verkligen ville inskränka pressfrihet för de ägnade sig åt krigshets. Men det är högst troligt att Strindberg själv idag hade förvandlats till en paria i mediavärlden på grund av sin oförmåga att se ett ryskt hot mot Sverige. Oförmågan att se det hjorden ser anses ofta vara ett tecken på opålitlighet.

Århundraden av fred mellan Ryssland och Sverige visar att Strindberg hade rätt. Inte ens under det kalla kriget då Sovjets makt stod på topp var ryssarna intresserade av att angripa Sverige. Men den empiriska verkligheten tycks ha mycket liten betydelse i den offentliga säkerhetspolitiska debatten.

Bokus