torsdag, juni 25, 2015

Olämplig kommentar i Corren

Liberala Corren är pigg på att ta bort kommentarer till ledarsidan. Efter någon timme tog man till exempel bort den här kommentaren idag till ledaren Varför straffas skapandet?:

"Det stämmer att sossarna medvetet skattade bort vissa branscher som teko och det ska vi vara glada för. Det skyndade upp moderniseringen av den svenska industrin. Idag finns väll ingen som tror att Sverige skulle kunna konkurrera med Bangladesh med att sy skjortor även om skatten ”på skapande” var noll.

Dahlgren klagar på kärnkraftens effektskatt men i själva verket är kärnkraften kraftigt subventionerad av det offentliga. Enligt flera myndigheter bör avfallsavgiften ligga på 6 öre per kilowattimme om vi inte ska vältra över kostnaderna på framtida generationer. Regeringens höjning – från 1,2 öre till 3,8 täcker således bara en liten del.
Dahlberg kräver i praktiken att privata aktörer ska få tjäna pengar på kärnkraft men att skattebetalarna ska betala verksamhetens verkliga kostnader."

Klagar man på invandrare, hyllar SD eller är allmänt osaklig passerar man däremot Correns granskning.

onsdag, juni 24, 2015

Våra barn, andras ungar


Under en middag på Ilo Ilo i Filippinerna blir jag presenterad för läkarstudenten Rommil som bor i ett skjul med 16 syskon. Rommil är brilliant förklarar en av hans lärare. De flesta av hans syskon var bäst i klassen i grundskolan men ingen hade råd att studera vidare. Hans bröder jobbar som byggnadsarbetare. Hans systrar är pigor eller hemma med barn. Tack vare några lokala affärsmäns generositet kan Rommil nu som den första i sin familj få en högre utbildning.

Är syskonen lata undrar de flesta välbärgade i Manila jag pratar med. Att se alla samhällsproblem som en fråga om moral och attityd är typiskt för rika överallt i världen. Det finns ingen arbetslöshet i Indien förklarade en indisk bankir en gång för mig. Det är bara latmaskar som hellre tigger än jobbar. Fattiga har karaktärsfel, och hjälper man dem så kan ju de ordentliga sluta att vara skötsamma. Så har även den svenska högern motsatt sig i stort sett alla sociala reformer de senaste hundra åren.

Ger man mat åt svältande skolbarn finns ju risken, om man är ovarsam, att ansvarsfulla föräldrar börjar missköta sina barn, resonerade den svenska högerpolitikern Lars Hildebrand 1913.

Hundra år senare skriver tidningar samma sak: arbetslösa är lata, elever odisciplinerade och fattiga är avundsjuka. När skolresultaten sjunker skrivs det spaltkilometer om hur elever och föräldrar har fel attityd.

Med det här synsättet kan man bara dra slutsatsen att den industriella strukturomvandlingen som började på sjuttiotalet lett till en moralisk kollaps för arbetarklassen. Det är ännu värre i USA där skilsmässorna, tonårsgraviditeterna och kriminaliteten brer ut sig i takt med att jobben försvinner.

Men högern har rätt i att elevers attityd är en viktig faktor. Problemet är att inställningen till studier hänger ihop med elevernas sociala bakgrund. Viktigare än föräldrarnas bakgrund är klasskamraternas.

De sociala normer som grupptrycket skapar har som störst inflytande när eleverna är mellan 15 och 18 år. Det påverkar studieviljan, droganvändande, kriminalitet och konsumtionsvanor. De som kommer från studieovana hem gör bättre ifrån sig i klasser med barn från välbärgade studievana familjer. Då får de högre betyg och läser oftare vidare på högskolan. I vuxen ålder får de högre inkomster. Segregationen är inte bara ett moraliskt problem: den påverkar den ekonomiska tillväxten.

Korrelationen mellan högstadiebetyg och klasskamraternas sociala bakgrund är större än den egna familjens bakgrund. De försämrade svenska skolresultaten beror också främst på att barn från studieovanas hem inte längre gör lika bra ifrån sig som tidigare.

Man kan inte välja till vilken socialgrupp man föds till. Men det fria skolvalet har gjort det möjligt för medelklassen att välja bort skolor med elever från studieovana familjer. Ofta handlar det om invandrarnas barn. Rätten att välja är i praktiken ensidig: de i samhällets botten saknar vanligtvis kunskap och engagemang att sätta sina barn i en medelklasskola.

Den som vill veta hur Sverige kan se ut om tjugo år bör läsa den amerikanske statsvetaren Robert Putnams senaste bok, Our Kids The American Dream in Crisis. Genom intervjuer med skolbarn visar Putnam hur USA förändrats sedan han själv gick ur grundskolan 1959. Boken presenterar också vad sociologer, pedagoger och ekonomer har att säga om segregationen.

För femtio år sedan hade den sociala bakgrunden inte så stor betydelse för vem som skaffade en högskoleutbildning i USA men idag är den avgörande. För femtio år sedan umgicks och gifte sig folk över klassgränserna. Fattiga och rika levde ofta bara några kvarter ifrån varandra och gick i samma skolor. ”Jag levde i stans östra sida, och pengarna fanns på den västra sidan. Men man träffades som jämlikar genom sporter” minns en av Putnams klasskamrater. Kvinnor var marginaliserade, och färgade diskriminerade men socialklass var inte ett oöverstigligt hinder för att komma upp sig i livet. Så är det inte längre. Och mycket talar för att utvecklingen i Sverige går åt samma håll.

Förr var kravaller något man läste om på utrikessidorna. Det var sådant som inträffade i amerikanska slumstäder. På senare år har hamnat i inrikesnyheterna. Vi redan haft kravaller i Kärrtorp, Husby, och Limhamn.

På opinionssidor mässar man om att folk måste ta sitt ansvar. ”Jag ser till mig själv, som vuxit upp utan uns av rikedom – och ser att det går alldeles utmärkt att hålla sig ifrån vapen även om plånboken är skral. Jag valde böcker i stället, och det alternativet har även andra” skriver Kristianstadsbladets Carolin Dahlman i en representativ kommentar. Ska man tro vad som skrivs nu har var och varannan svensk opinionsbildare vuxit upp under fattiga förhållanden men tagit sig i kragen.

Precis som sambandet mellan rökning och cancer är statistiskt är sambanden mellan fattigdom, segregation, skolresultat, kriminalitet och hälsa också statistiskt. När det gäller medicin och naturvetenskap har de flesta förstått detta. Annars hade opinionsbildare kunnat skriva: ”Jag ser till mig själv; i min familj har vi alla rökt som tokar sedan barnsben och ingen har blivit sjuk av det”.

Fattigdom och segregation kan liknas vid en stressjukdom som kan leda till lägre IQ, koncentrationsproblem och antisocialt beteende. Den som kastar en sten ska naturligtvis ställas till svars för det. Men den som vill förebygga stenkastande måste minska segregationen.

Publicerad i finska Arbetarbladet

tisdag, juni 23, 2015

Den platta skattens problem

Platt skatt är bra, skriver Correns tänkare Christian Dahlgren idag under rubriken ”Lika skatt för alla”. Då Maud Olofsson ska ha sagt att platt skatt är bra kan man tycka att frågan redan är avgjord. Men Dahlgrens argument är (som vanligt) svaga:

1. Platt skatt och enkla skatteregler är inte samma sak. Det går naturligtvis lika bra att avskaffa kryphål och avdrag när man har progressiv beskattning. (Notera att ledarsidan inte brukar föreslå att skatteavdrag ska avskaffas)

2. Om man sätter de rikas skattesats på en nivå som de sämst avlönade har råd att betala (hur skulle man kunna göra annars?) skulle vi naturligtvis få en kraftig försämring av kvalité och omfattning av offentlig service. Tänk dig att åka på en motorväg, eller bli vårdad på ett sjukhus, som bara kostat så mycket som de sämst avlönade i samhället har råd att betala…

3. En platt skatt, utan avskaffad moms, är i praktiken ett regressivt skattesystem: de lägst avlönade, som konsumerar en större del av sina inkomster än de rika, får betala en större procentuell del av sin inkomst till staten.

4. Om platt skatt vore så överlägset progressiv skatt som det ibland påstås kan man ju undra varför det är så få länder som infört dem. Flera av de östeuropeiska har provat men redan avskaffat platt skatt (Tjeckien, Slovakien). Vitryssland och Ukraina har visserligen kvar sin platta skatt men är dessa länder verkligen förebilder?

5. Dahlgren hävdar att de starkaste argumenten är moraliska.

”Ty var finns rättvisan i att statens representanter utan skrupler beskattar människor olika, och ofta godtyckligt ändrar skattesatserna hit och dit? Det indikerar att pengarna i första hand tillhör någon annan (kollektivet, staten, samhället i vid mening) och inte den individ som faktiskt jobbat ihop dem genom möda, flit och kreativitet?”

Frågan om det är moraliskt rätt att ta ut skatt är dock oberoende av skattenivån. Det finns ingen logik i att påstå att skatt är moraliskt fel men att platt skatt skulle vara bättre än progressiv.

Eller som Badland Hyena kommenterat:

"Om man verkligen menar allvar med att det är fel att ta ut skatt så är all skatt fel. Det blir obegripligt om Christian Dahlgren tycker att lite stöld är okej. Är det helt i sin ordning att ta sig in hos en gammal tant och ta bara någon enstaka tavla, något smycke och några sedlar ur hennes plånbok, Christian Dahlgren? Det blir ju bara 14,5 % av hennes förmögenhet!”

Bild av Adam Smith är hämtad härifrån.

fredag, juni 12, 2015

Har Gefle Dagblad problem med antisemitismen?

En person som Gefle Dagblads ledarskribent Patrik Oksanen inte vill nämna vid namn anklagar icke namngivna medarbetare på SR Konfliktredaktion för att sagt något om judar, Israel och mellanöstern men utan att uppge vad.

”Det var skitjobbigt för mig som judinna att sitta där och höra vad de sade”.

Följer man GD:s länk till SR får man veta att journalisten ifråga är Negar Josephi. Hon har tidigare skrivit ett flertal artiklar om antisemitism men aldrig tidigare anklagat Konfliktredaktionen för något. I rubriken, använder ledaren ordet antisemitism, vilket inte Josephi själv verkar göra.

Det var över fem år sedan hon ”periodvis” jobbade där och hon uppger själv att hon valde att inte fortsätta. Utifrån det som framgår av ledaren och SR:s hemsida kan man bara vara säker på två saker: Josephi tycker inte om SR:s redaktion, men SR redaktionen tycks inte ha haft något emot henne.

Den enda förklaringen till att GD ledarsida ägnar en hel ledare åt den här typen av diffusa substanslösa anklagelser är att man har en konstig syn på judar.

Förr var det normalt att beskyllda judar för alla möjliga brott utan att behöva presentera det minsta bevis. Idag är det typiskt att framställa judar som offer för rasism, och bevisbördan är lika minimal. I bägge fallen handlar det om att man behandlar judar som något utom-världsligt. Det som man uppfattar som unikt judiskt (då skurkar, nu offer) fungerar som ett ideologiskt raster över verkligheten. Förr hatande antisemiter judar; idag florerar antisemitismen bland personer som säger sig tycka om judar och det judiska.



Tidigare debatt med David Nyström i GD


Judehatet är marginellt
Judar ingen unik grupp

onsdag, juni 10, 2015

Vi lever i en låtsaskapitalism




Krönika i Dalademokraten

”Vi har haft ett klasskrig de senaste 20 åren och min klass har vunnit”. Vem sa så? Ordförande Mao? Castro? Lenin? Rätt svar är Warren Buffet, en av världens absolut rikaste.

Idag äger 85 av världens rikaste personer lika mycket som världens tre miljarder fattigaste enligt Oxfam. Och ojämlikheten ökar allt mer. Den som öppnat en tidning brukar kunna läsa att det relativa fattigdomsbegreppet är ”vansinne” eller något snarlikt. Det viktiga är i stället att fattigdomen minskar i absoluta tal säger man. Fattiga i dagens Sverige lever ju bättre än kungar på 1800 talet… Socialister brukar då påpeka att den relativa fattigdomen påverkar folks hälsa. Astma är till exempel betydligt vanligare bland låginkomsttagare. Arbetares liv är flera år kortare än tjänstemäns. Så är det till och med i Sverige. Vad är en politik som inte upprätthåller livet värd?

Högern talar hellre om ekonomiska lagar. Alla försök att minska ojämlikheten går emot marknaden och leder i slutändan bara till att alla blir fattigare. Den regering som höjer skatterna för välbärgade eller höjer minimilöner förstör ekonomin. Dessa så kallade ekonomiska lagarna brukar backas upp med tankeexperiment. Vem vill jobba om staten tar 100 procent av inkomsten i skatt?

Att presentera motståndarens åsikt i sin mest absoluta, extrema form och som tankeexperiment är ett vanligt debattknep. En annan version går ut på att de som vill ha jämlikhet kräver ”absolut jämlikhet”. Och vem skulle till exempel vilja studera om en städare tjänade lika mycket som en läkare?

Men verkligheten skiljer sig från dessa tankeexperiment. När USA var jämlikare och hade marginalskatter på 94-70 procent (från andra världskriget till sjuttiotalets slut) växte ekonomin betydligt snabbare än idag. Höginkomsttagare slutade inte att jobba. De arbetade ungefär som idag. Även i Europa sjönk tillväxten sedan man började sänka skatterna för de högavlönade. Ju mer en liten elit tjänar desto sämre fungerar ekonomin.

Det här beror på att rika människor konsumerar en betydligt mindre del av sin inkomst än vanligt folk, förklarar nobelpristagaren Joeseph E. Stiglitz i sin senaste bok, The Great Divide Unequal Societies and what we can do about them. Trettio personer som tjänar en halv miljon var konsumerar betydligt mer än en direktör som tjänar 15 miljoner. Med marginalskatter på sjuttio-åttio procent för de högst avlönade skulle man kunna få fart på efterfrågan genom att till exempel höja sjuksköterskornas löner och anställa fler.

Stiglitz liknar skattesänkningar vid medeltida läkares vana att behandla alla sjukdomar med blodiglar. Skattesänkningar leder till att man underinvesterar i vanligt folks utbildning och hälsa med katastrofala konsekvenser. Ju större ojämlikhet, desto sämre social rörlighet. Alla länder i Västeuropa är mer jämlika än USA och har större social rörlighet än i USA där var sjunde amerikan hankar sig fram med matkuponger värda fyra dollar om dagen… Det är lättare och mer sannolikt att fattiga i Sverige blir medelklass eller rika än i USA.

Ojämlikheten i världen är inte ett resultat av några ekonomiska lagar. Det finns inga sådana. Kastar man upp en sten i luften faller den ner igen. Fysik är deterministisk. Kastar man samma sten på en annan människa vet man ofta inte vad som händer. Atomer är lika: människor kommer i olika former och har dessutom medvetande. Höjer man priset på en vara kan efterfrågan öka. Sänker man priset på en annan kan konsumenterna rata den.

Stiglitz förklarar i stället ojämlikheten med att den rikaste procenten har oproportionerligt mycket makt över den ekonomiska politiken och media. De rika har skapat en riggad marknad som gynnar dem på vanligt folks bekostnad. Varför ska en rörmokare betala högre skatt än till exempel någon som tjänat samma belopp på att spekulera i aktier, undrar Stiglitz? Varför ska jag betala en lägre skatt än min sekreterare undrar Warren Buffet?
Bankkrisen 2008 illustrerar hur partiskt ekonomin organiserats. Så länge bankernas spekulationer gick bra kunde de behålla vinsterna men när krisen kom löste staten ut dem med räntefria lån på hundratals miljarder dollar. Att skuldsatta medborgare skulle få tillgång till gratis pengar på samma sätt är otänkbart. Bankernas vinster är privat egendom: förlusterna står det offentliga för.

Marknaden är organiserad så att risker förs över företag till konsumenter och det offentliga. Det finns inget naturligt över dessa marknader: de är organiserade av ekonomiska särintressen till nackdel för de flesta människor. Stiglitz kallar detta för ”ersatz kapitalism” eller ”låtsaskapitalism”.



Joseph E Stiglitz
The Great Divide
Allen Lane, 2015

måndag, juni 08, 2015

Bene blundar för brott

”Blunda inte för Hamas terror” uppmanar Göteborgspostens Csaba Bene Perlenberg i en ledare idag. Detta med anledning av en rapport från Amnesty International. Men vem är det som blundar? På nätet finns inget spår av att Perlenberg själv tidigare intresserat sig för vad Amnesty International sagt om något. Trots att det finns Amnestyrapporter som pekat på att Israel begått betydligt mer omfattande övergrepp. Det väcker misstanken att Perlenberg är mer intresserad av Hamas än brott mot de mänskliga rättigheterna i sig. Men det är ju så det måste vara på GP. När Gert Gelotte efter ett besök i Israel drabbas av en del verklighetsinsikt fick han sluta att skriva om Israel-Palestinakonflikten (se Mediavärlden). Benes selektiva blindhet är alltså en förutsättning för att han ska vara anställningsbar.
I ledaren hävdas också att ”Hamas är en del av det palestinska styre som den rödgröna regeringen har erkänt”. Men det är fel. Sverige erkänner stater, inte regeringar, som Ulf Bjereld tidigare påpekat.

lördag, juni 06, 2015

När biståndet gör mirakel

Varför startar inte afrikaner företag, undrar Nils Erik Sandberg i en ledare i Kristianstadsbladet där han jämför tillväxten i socialistiska Tanzania med Sydkorea. Det är på många sätt en konstig jämförelse. Tanzania hade en marknadsekonomi under större delen av sextiotalet utan att det gav någon hög tillväxt. Och om Sydkorea visar något så är det att staten haft en avgörande roll för landets ekonomiska utveckling. Det var till exempel den koreanska staten som startade Pohang Iron and Steel Company (POSCO) 1968 som var början och en förutsättning för det koreanska undret. Inga internationella investerare eller banker ville låna ut pengar till projektet då Sydkorea varken hade järnmalm eller kol. Stålverket finansierades i stället med bistånd (krigsskadestånd) från Japan. Den koreanska staten styrde den ekonomiska utvecklingen hårt. Man förbjöd företag från att investera i textilindustrin, och tvingade andra att investera i till exempel varvsindustrin. De som lydde fick statliga förmånliga lån, subventioner och garantier. De som satte sig på tvären hotades med likvidation. Den som vill ha detaljer kan läsa den koreanske ekonomen Ha-Joon Changs bok 23 things they don´t tell you about capitalism. Sydkorea är inget undantag. Staten har spelat en viktig roll i alla ekonomiskt framgångsrika länder.

Bild Koreanske artisten Kim Yong Soo