onsdag, september 30, 2015

Ett handfat i Tokyo



Tvål från vänstra övre röret. Vatten från det högra. En lufttork finns i handfatets nedre, mittersta del. Små illustrationer gör det svårt att missförstå. Det är bara att sträcka fram händerna om man är osäker. Allt kontrolleras av rörelsedetektorer. Alla handfat är inte så här moderna men många är det. Alla toaletter verkar vara det. Även små billiga ställen har hypermoderna och extremt rena toaletter. Med massa tekniska finesser som bakgrundsljud, uppvärmd toalettring, bidé funktion, och gud vet vad. Tyvärr eller kanske lyckligtvis går de sällan igång automatiskt, utan man måste trycka på rätt knapp. Det här är det enda landet där jag behövt fundera på hur man spolar. Men om man tvekar för länge kan toaletten ibland göra det själv.

Under andra världskriget förklarade en del amerikanska psykologer attacken mot Pearl Harbour med att japanerna pott-tränats på fel sätt av sina mödrar. Detta gjorde dem retliga och aggressiva sa de. Dagens japanska pottor kommer förmodligen med instruktionsbok, inbyggd TV, eller något annat som lugnat de små. För Japan är ju pacifistiskt numera.

En av de ideologierna bakom den japanska imperialismen skrev på trettiotalet en artikel om vikten av att bygga rena moderna toaletter. Han hade varit i USA och blivit imponerad. De japanska dassen ska ha varit fruktansvärda på den tiden. Hygien i all ära men det verkliga syftet var att projicera bilden av Japan som ett modernt och mäktigt land. Han ville imponera på resten av Asien. Om nivån på toaletterna är måttstocken är Japan idag vida överlägset något annat land.

torsdag, september 24, 2015

Tystnadens rike

Ljudet av knäckta fingrar hörs från andra änden av tunnelbanevagnen. Sen blir det återigen helt japanskt. Folk mellan sju och sjuttio stirrar på sina mobiltelefoner eller slumrar. Ingen skulle drömma om att ens viska i sin telefon.

Ett kapselhotell i Shinjuku. Kunde ha varit på ett rymdskepp i en science fiction film. För dem som inte lider av cellskräck. För dem som gillar att vara tysta och tystnad i stora grupper. För dem som kan hålla stora avstånd på små ytor. På planeten Japan där gatorna är smockfulla men folk ändå mirakulöst lyckas undvika att stöta till varandra.

Sen eftermiddag i Rikugien Gardens. Organiserad spontanitet så långt ögat kan se. En del spelar bollsporter, andra övar något instrument. Några har tagit med egna överkast till parkbänkar. En vit mans terrier gläfser och jagar med entusiasm en boll. Men japanernas hundar är nästan lika mycket självkontroll som blindhundar.

En labrador pissar mot en ett träd på trottoaren: matte sköljer rent med vatten från en flaska. Det ska vara en vanlig scen. ”Jag har sett folk torka hunden där bak med toapapper” säger min svenska kompis N som jobbat här sedan något år. ”Titta där” säger M som bott här tio år, och nickar åt ett par som rullar omkring en barnvagn med en uppklädd bulldogg. ”Det finns fler hundar än barn under 15 i Japan” lägger han till.


”Min sambo säger nästan inget på hela dagen till mig. Hon säger inget men menar något. Och när hon väl öppnar munnen gäller det att läsa mellan raderna. Så är det också i traditionell japansk musik och poesi”, säger min gamla kompis som levt med en japanska i över femton år nu. Tystnaden sägs skapa sammanhållning. Man visar respekt genom att inte inkräkta på andras tystnad.

måndag, september 14, 2015

Tåget till framtiden

Perrongen i Hamburg är full med flyktingar. Det är förvånansvärt välorganiserat. De vill till Norden. Tysk organisationsförmåga väcker ofta min beundran. Hur kunde de förlora kriget, frågar jag mig ständigt. Hur kan Tyskland låta dessa flyktingar ta tåget till Danmark undrar en danska upprört? Det finns ju EU regler. Den danska polisen kommer att ta dem vid gränsen, säger hon.

En kille från Afghanistan har lyckats klämma in sig i bagageutrymmet mellan två säten. Han har plats 66,5 säger jag till den unge syrier som sitter bredvid mig. Han vill till sin bror som fått visum i Finland. De flesta verkar vara från Syrien. De är ganska välklädda. Många pratar hyfsad engelska och några har råd att äta på färjan. Förmodligen hör de till den syriska medelklassen. Många är nervösa. En professionell och gemytlig dansk polis med psykologisk skärpa tar alla av tåget så fort vi anländer till Rödby.

Tyskland har tagit emot 800 000 invandrare och flyktingar på ett år. Ändå minskar befolkningen. En kontinent utan barn till flyktingar utan land. Det är en hjälp med en uppenbar baktanke.

Debatten kring invandringen handlar ofta om nyttan och kostnader. Bokföring. En kille från Kenya som doktorerat i medicin i Linköping frågade mig för några år sedan varför han var tvungen att åka hem när så många analfabeter får stanna.

Doktorn fick mig att tänka på något en kompis brukade säga när vi pluggade i början av nittiotalet: Man är inte människa innan man doktorerat. Eller vad det jag som sa det? Det var ett skämt om en attityd som inte är ovanlig i samhället. Den leder till exempel till att högutbildade eller män får bättre sjukvård än andra.

Hur många framtida judiska nobelpristagare blev inte dödade i nazistiska koncentrationsläger undrar en bekant? Vi enas om att det inte gjorde folkmordet värre. Problemet med nazisternas var inte att de tog fel på vem som var övermänniska eller undermänniska utan att de ställde frågan.

Nazisterna var dock inte ensamma om att grunda värden på (föreställningar eller vanföreställningar om) prestationsförmåga. Den som plöjer åkern äger marken, resonerade filosofen John Lock. Det är grunden i den liberala egendomsteorin. Äganderätt kommer av att man blandat sitt arbete med det som naturen ger.

Steget till att ta mark från jägar- samlarfolk eller ineffektiva jordbrukare i tredje världen blir inte långt. De som inte brukar jorden ordentligt kan därför inte heller sägas äga den på riktigt. Här finns den ideologiska kopplingen mellan liberalism och kolonialism. Det är inte konstigt att Afrika styckades under de år som liberalismen slog igenom i Europa. Tanken lever vidare idag. Vi fick öknen att blomma, säger de som försvarar den judiska kolonisationen av Palestina.

Farligare för dessa flyktingar än att misslyckas i sina nya hemländer är förmodligen att lyckas allt för väl. Dagens rasister hatar ofta invandrare och muslimer mindre intensivt än gårdagens antisemiter. De tyska judarna var extremt framgångsrika och väckte avund. Hur skulle den liberala medelklass och överklass reagera om dessa flyktingar blev lika framgångsrika?

Färre barn, fler flyktingar

På tåget till Hamburg sitter jag bredvid en ung man från mellanöstern. Efter nio månader i Sverige är hans svenska förbluffande bra. Han är läkare från Syrien och har redan börjat praktisera. Flyktingar som det går bra för ses lätt inte som sådana. Flyktingar ses närmast per definition mer som problem än möjligheter. Problem som nu i stora grupper tar sig över taggtrådsstängsel och polisavspärrningar i Centraleuropa. En och en skulle deras chanser vara betydligt mindre. Precis som Zebror skulle ha svårare att klara sig mot lejon utan sin hord.

De flesta flyktingar kommer från mer eller mindre statslösa länder. Afghanistan, Libyen och Syrien hör till de mer välkända exemplen. Andra kommer från stater där det offentliga inte klarar att sköta grundläggande sjukvård, skola, och infrastruktur. Det är en vandring från statslöshet till stat. Ju större stat desto större förutsättningar att få ett anständigt säkert liv.

Italiens, Greklands, Ungerns och andra länders agerande visar att det inte finns någon solidaritet eller samordning att tala om inom EU. Många medlemsstater behandlar dem som en svärm av gräshoppor man försöker hiva iväg till grannen.

Flyktingströmmen är i hög grad ett resultat av EU:s och USA:s misslyckade säkerhetspolitik. I Libyen, Syrien och Afghanistan har man hjälpt till att störta regimer som trots att de var förtryckande ändå bidrog med en viss stabilitet och säkerhet. Men man har varit ovilliga satsa de ekonomiska och militära resurser som krävs för att ersätta det man förstört med något.

Flyktingströmmen är också konsekvensen av den ekonomiska politik västvärlden tvingat på utvecklingsländer. De får inte härma vad västvärlden gjorde för att bli rika med statlig styrning, offentliga subventioner och skyddstullar. Det är inte från ekonomisk historia de ska utforma sin ekonomiska politik utan ekonomisk teori som rekommenderar frihandeln, minimala offentliga utgifter och budgetrestriktioner.

Även när det gäller inhemska problem, som korruptionen, har västvärlden en skuld genom att man tillåter att försnillade pengar hamnar på bankkonton i London, Paris, Geneve och New York. Banker och fastighetsmarknader är beroende av att stulna pengar fortsätter att strömma in. För Afrikas del handlar om betydligt större belopp än det bistånd som hela kontinenten får. Det handlar om hundratals miljarder kronor om året som naturligtvis borde ha gått till jobb, utbildning och hälsovård i Afrika.

Samma ideologi som ger upphov till flyktingströmmar orsakar också den demografiska kris som Europa nu genomgår. I EU föder kvinnor nu i snitt bara 1,55 barn. Om de nuvarande siffrorna i Spanien håller i sig kommer varje ny generation att bli 40 procent mindre än den föregående, hävdar en forskare. Europas motor, Tyskland, producerar allt utom barn: de har det lägsta antalet födslar i världen. Även med invandring beräknas befolkningen minska från 82, 5 miljoner till 71 miljoner fram till år 2060. Skandinavien och Frankrike klarar sig något bättre, tack varje en mer utbyggd välfärdsstat.

Förr kunde i alla fall offentliganställda, många kvinnor, vara ganska säkra på att ha ett jobb. Idag riskerar till exempel lärare att bli av med jobbet varje termin. En del av pensionen är nu också beroende av börsens nyckfullhet. Men de banker och fonder som hanterar dessa pensionspengar kan ta ut en avgift oavsett hur det går med spararnas kapital. Så är det med privata skolor också. När det går bra får aktieägarna överskottet. Vid förlust läggs verksamheten ner och staten får ta på sig kostnaderna. I en nyliberal stat förs risker över från kapitalet till medborgarna. Den osäkerheten leder till färre barn och fler flyktingar.

Underkastelsen

krönika i finska Arbetarbladet

söndag, september 06, 2015

Segrarnas historia, historiens segrare


Han blev dömd som förrädare och avrättad efter befrielsen av Frankrike. Pierre Laval verkade som Vichyregimens premiärminister under den tyska ockupationen. Men i mitten av trettiotalet var han demokratiskt vald premiärminister. Efter att ha gjort eftergifter åt Mussolini blev han utestängd från toppolitiken. Det var hans första död. Lavals andra död, den fysiska, kom tio år senare. Efter en snabb rättegång blev han ställd inför en exekutionspluton. De sköt så illa att man var tvungen att avsluta avrättningen med en revolver.

Lavals samarbete med nazisterna gjorde kanske att han förtjänade dödsstraff. Nästan åttahundra fransmän dömdes till döden och runt 10 000 avrättades summariskt av privatpersoner eller motståndsrörelser. Många som kanske inte gjort mycket eller något strök med och många som gjort mycket kom undan.

I mars 1940 träffade den brittiske parlamentarikern Robert Boothby Pierre Laval i Paris. Det var bara två månader innan tyskarna satte igång blixtkriget mot Frankrike. Boothbys redogörelse för samtalet vinner en viss trovärdighet i och med att han inte hade några politiska skäl att framställa Laval som profetisk eller klarsynt.

”Vi är alla överens nu”, sa Laval, ”om att det bästa tillfället att stoppa Hitler var när han sände in trupper till Rehnlandet; och att vi misslyckades. Jag vet att du tycker att den sista chansen var i München. Jag håller inte med. Sista chansen var vid Stresa. Österrike, inte Tjeckoslovakien, var den oumbärliga utposten i Centraleuropa. Bara en stat kunde ha räddat Österrike och det var Italien. Men priset var Abessinien. Det var väl värt att betala; och tro mig det skulle ha varit till fördel, inte skada, till etioperna. ”(…)

”…jag tror att det här kriget är ett stort misstag. Om vi hade kommit överens med Mussolini, som jag ville göra, hade vi kanske hållit Tyskland tillbaka. Det är inte längre möjligt. Vi har gett det mesta av Europa till Hitler. Låt oss försöka hålla fast vid det vi har kvar. Jag är bonde från Auvergne.” (sagt med accent: ”Je suis payeesan”) ”Jag vill behålla min gård och jag vill behålla Frankrike. Inget annat spelar någon roll nu. ”

När Boothby frågar vad man kan göra nu tvekar Laval inte:

”Slut fred genast. Dessa människor”, sa han medan han gjorde en gest åt det franska utrikesdepartementets lokaler, ”har ingen aning om vad de står inför. Reynaud är intelligent, och Mandel är modig. De övriga är inte bra. ”

(…)

”Gamelin (överbefälhavaren) är fullständigt värdelös. Trupperna är under jorden i den där förbannade Maginotlinjen och fullständigt demoraliserade. De borde vara i pansar mer vi har inget. ”

(…)

”Snart kommer tyskarna att attackera oss. De kommer att besegra oss på tre veckor, och vi kommer att tvingas ge upp. Jag skulle vilja undvika det. Vi har redan gett dem Centrala och östra Europa, och det kan vi inte göra ogjort. Om vi accepterar det kommer de kanske lämna oss ifred, i alla fall för tillfället; och i slutändan vända sig österut. Om vi vill undvika en fullständig katastrof under tiden har vi inget annat val än att komma överens med dem.”
I backspegeln är det uppenbart att Laval såg styrkeförhållandena betydligt mer realistiskt än någon annan fransk toppolitiker och förmodligen också de flesta militärer. Boothby konstaterade att Laval hade lika rätt om den franska armen som Churchill hade fel. Lavals eftergiftspolitik var naturligtvis moraliskt förkastlig men också en naturlig följd av den här realistiska analysen.

Chamberlain övergav med rätta Tjeckoslovakien 1938 eftersom han insåg att den franska armén inte var stark nog. Britterna själva hade ingen armé att tala om. De hade till och med avskaffat den allmänna värnplikten. Den som inte kan simma bör väll inte bör hoppa i sjön för att rädda någon i nöd? Problemet med Chamberlain var att han inte var Chamberlain 1939 och då även övergav Polen. De brittiska garantierna till Polen gjorde det närmast omöjligt för Frankrike att också överge Polen. I så fall hade ju alliansen med Storbritannien kunnat brytas. Frankrike hade då riskerat att få möta Tyskland ensam.

Om Pierre Laval haft ett sämre omdöme, och sett läget som de flesta andra franska och brittiska toppolitiker, hade han kanske varken förlorat sin politiska ställning i mitten av trettiotalet eller avrättats efter kriget.

Bilden av bilden eller hur skriver man historia?

Kan människan se saker på egen hand? Jag ser burken med allergimedicin som står här på bordet bredvid mig. Men om jag inte hade en teoretisk förståelse av konceptet burk, hade jag väll bara sett något litet vitt föremål med text på. Människor behöver en teoretisk förståelse av det man ser för att förstå. Och den kommer vanligtvis från kollektivet.

Nuförtiden rapporterar folk runt om i världen att de sett ufon. I Sverige på trettiotalet, innan föreställningen om liv från andra planeter slagit igenom bland folk ute i stugorna, rapporterades det i stället om mystiska flygplan. Om folk läst några terminer metrologi i stället för att titta på amerikanska rymdfilmer hade de säkert identifierat mycket av det de såg som väderfenomen.

Då människan i hög grad har samma teoretiska förståelse av verkligheten antar jag att vi har en tendens att se samma saker. Detta gemensamma filter är lika svårt att observera som vattnet för fisken. Men det finns där.

Hjärnans kapacitet att tolka världen är begränsad. Om man ber folk som tittar på en handbollsmatch på TV att räkna passningarna så missar de sådant som man kan tycka vore minnesvärt. Som att en man utklädd till apa ställer sig mitt på plan och tittar in i kameran. Ju bättre på att räkna passningar man är, desto osannolikare blir det att man ser ap-mannen. Ett kapitel i min kommande bok, om krigspropaganda, tar upp en del av den här typen av forskning.

Friska människor (inklusive neurotypiska, eller icke-autistiska) följer förutsägbara mönster när de tittar på omvärlden. Det är kunskap om dessa som gör många magikerns illusionstrick möjliga.

Vår kollektiva värld, eller våra kollektiva världar, eller ”andrahandsvärldar” som jag kallade dem i Informationskriget mot Iran, är en utgångspunkt för mitt nästa projekt: en bok om åren som ledde fram till andra världskriget. (Propagandaboken håller sedan länge på att korrekturläsas av en man som har ett heltidsjobb vid sidan om och skrivit en bok om utbrändhet…)

Ett sätt att minska risken för att helt falla under dagens kollektiva verklighetssyn på trettiotalet är främst använda förstahandskällor och försöka glömma att man vet mer om tiden än just det datum man skriver om. En annan möjlighet är att använda memoarer och andrahandslitteratur som utmanar den gängse bilden. Dagböcker och brev från när det begav sig ger ofta en annorlunda och förvirrande bild av utvecklingen.

Hade tyskarna haft dåligt samvete idag om de segrat i det senaste världskriget? Jag känner inte till några historiska exempel på att historien fördömer segrare. De flesta amerikaner idag känner väll till vad som hände med ursprungsbefolkningen men det är väll få som tycker mycket om det. Det var länge sedan menar man, och kontinenten var så sparsamt befolkad när kolonisatörerna anlände, tror man gärna, att det inte räknas fullt ut.

Churchill ses ofta som den största brittiska ledaren i modern tid. Men hade han beskrivits om omständigheterna varit annorlunda om Storbritannien förlorat kriget? Hade hans motstånd verkligen setts som heroiskt och klokt då?

En av Winston Churchills sekreterare, Robert Boothby skriver sin bok Recollection of a rebel, att hans tidigare chef var den mest egoistiska person han någonsin träffat. Han var bara intresserad av människor om han kunde dra nytta av. Han hatade när andra fick beröm – även obetydliga medarbetare. ”Han kunde gråta över en död svan eller katt. För mänskligt liv tog han inte mycket hänsyn….” När de britterna retirerade från Somaliland klagade han över att förlusterna varit för små. En officer vid namn Wavell telegraferade en protest: ”Slakt är inte kännetecknet för en god taktiker”. Och det blev slutet för honom.

Boothby citerar en annan av premiärministerns medarbetare: ”Jag tror att den första gången jag verkligen ogillade Winston och insåg till vilket djup av brutal själviskhet han kunde sjunka var när han sa till mig, inte bara att han skulle ta bort Wavell från mellanöstern utan också varför.” Churchill gick fram och tillbaka som ett djur i en bur på sitt kontor och muttrade ”Jag ville visa min makt” flera gånger.

Boothby gjorde en intervju med Adolf Hitler några år innan han kom till makten. ”…när jag gick fram i det stora rummet till det hörn där han satt och skrev, klädd i en brun skjorta med en svastika på armen, väntade han utan att titta upp tills jag stod vi sidan om; då hoppade han upp, sträckte ut sin högra arm och skrek Hitler; och jag svarade med att slå ihop mina klackar och skrek Boothby tillbaka”. Boothby kallar Hitler en ”vildsint galning” och menar att han också var ”ett destruktivt geni nästan utan motsvarighet i historien”. Hade Hitler setts som ett konstruktivt geni om Nazityskland segrat?

Både Hitler och Churchill hade personligheter och ledaregenskaper som var helt oberoende av krigets slutgiltiga utgång. Men den påverkar ändå hur man bedömer dem. Britternas seger var dessutom helt beroende av att Hitler valde att attackera Sovjetunionen. Om utgången varit annorlunda hade tyskarna knappast gjort upp med Hitlers folkmord på samma sätt som idag.

Och historieböckerna hade förmodligen varit fulla med anekdoter om felaktiga beslut som en alkoholiserad och manodepressiv premiärminister tagit. Allt från de massiva bombningarna av tyska bostadshus till den massiva svälten i Bengalen han orsakade 1942-43 och som kostade runt 2 miljoner människor livet.

Hitlers största misstag var inte en personlig felbedömning. De flesta brittiska militära experter trodde att tyskarna skulle utplåna den Röda Armen tre veckor. Precis som de flesta militära experter trodde att den franska armén var den starkaste i världen.






Madame Tussauds Wax Museum 1938

Till skavankernas försvar


En gång i tiden hade jag en klasskamrat på universitetet som hade en enastående koll på varenda bok som getts ut i Sverige de senaste åren. Han hade inga specialintressen utan verkade veta lika mycket om allt. Böcker om svampar, katter, internationell politik eller experimentella romaner: inget var honom främmande. Trots att jag själv läste 3-4 böcker i veckan på den tiden, bortsett från kurslitteraturen (som jag ofta bara skummade) tycktes hans kunskapsbank vara hundratals gånger större än min. Då läste jag mycket romaner och oftast samma författare i veckor i streck.

Först trodde jag han var som Richard från grundskolan, eller Hannah från gymnasiet som har närmast fotografiskt minne. De verkade också vara intresserade av allt. Men mannen som visste allt hade inte den typen av minne. Han visste allt om alla böcker för att han aldrig öppnade en enda. Han läste däremot recensioner av alla böcker – särskilt BTJ:s – väldigt noggrant.

Jag minns inte hans namn längre. Det är möjligt att jag aldrig la det på minnet. Min far glömmer däremot aldrig ett ansikte, namn eller telefonnummer. Han kan redogöra för samtal årtionde tillbaka. Detaljer ur anställningskontrakt från åttiotalet som ingen människa ens brydde sig om när det begav sig lever vidare i honom. Det har han efter farmor. Varenda människa han ogillat – och det är många – kommer han ihåg som om det var igår. Böcker använder han framförallt som sömnmedel.

Jag tror mitt minne har förändrats. I tonåren var jag också duktig på att minnas långa meningslösa samtal. Nu vet jag att det kanske snarare var rekonstruerade minnen; det är så hjärnan fungerar. Förr visste jag också ungefär på vilken sida något jag läst stått. Jag visste i alla fall alltid om saker stått på en vänster eller högersida. Jag tror mitt minne gått från dåligt till sämre och det är jag tacksam för.

Folk klagar på sitt dåliga minne. Inte jag. Förmågan att glömma är underskattad. Det är en viss glömska som gör det möjligt att gå vidare och förstå världen.

En neurolog jag känner tror att hjärnans kapacitet är konstant. Med det menar han att talang på ett område betalas till priset för att man är sämre på andra saker. Det finns ju visserligen folk som verkar vara små genier på både språk, matte och konst men skrapar man lite under ytan så hittar man förmodligen ett underskott på vissa områden. Med mina många brister vill jag gärna tro det.

Autister som ibland har häpnadsväckande talanger är dåliga på att tolka ansiktsuttryck. Många läkare – i alla fall amerikanska – brukar presentera sig som dr. i sociala sammanhang. Det är inte vanligt att höra någon presentera sig som rörmokare på fester. Många läkare jag träffat har också foton på sig själva som bakgrundsbild i mobilen. Jag tror det är mindre vanligt inom andra yrkesgrupper. Det finns ett skämt som sammanfattar den här attityden. ”Vad är skillnaden mellan en kirurg och Gud? Gud vet att han inte är kirurg”. Narcissism kan ju vara en drivkraft men kan också göra det svårare för dem att ta till sig konstruktiv kritik.

En del forskare jag intervjuat har varit häpnadsväckande omogna socialt. Sen finns det också den där Herman Göring-typen som är supertrevliga och sociala men nästan helt saknar samvete. De som saknar förmåga att känna empati frigör förmodligen hjärnkapacitet till annat. Av samma skäl är det bättre att läsa författare än att umgås med dem.

Bild Anders Tomlinson