torsdag, januari 14, 2016

Kön, klass och kultur

Män är djur hävdar en del feminister. Ireen von Wachenfeldt, tidigare ordförande för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS), fick massa skäll när hon sa så i TV 2005. Wachenfeldt bad senare om ursäkt och förklarade vad hon menade: "Jag skulle ha sagt att män är värre än djur. En del våldsamma män kan till och med njuta av kvinnors lidande. Det gör inte djuren".

Män står för runt 90 procent av allt dödligt våld. I stort sett alla våldtäkter begås av män: två män av 10 000 är dömda för våldtäkt. Bland invandrarmän är siffran flera gånger högre: nio av 10 000.

Innan man slår fast att invandrarmän eller muslimer är djur bör man påpeka att det finns ett samband mellan klass och kriminalitet. Det är inte religion och etnicitet utan utbildning och inkomst som är den viktigaste faktorerna. Och innan man drar slutsatsen att män från underklassen är djur bör man påpeka att de allra flesta även i den gruppen är hederliga och anständiga.

Kultur spelar en viss roll för djuriska beteende, även om det tycks vara en biroll. Frågan är också hur man talar om den kulturella biten utan att skuldbelägga de 99,99 procent av invandrarna som inte tafsar på kvinnor?

Alkoholen spelar däremot ofta en huvudroll. Tafsare är ofta onyktra. Åttio procent av alla misshandelsfall i Sverige kan kopplas till alkoholkonsumtion. En stor del av alla våldtäktsmän och ännu fler av offren är berusade. Att påpeka det är inte samma sak som att ursäkta förövarna eller skuldbelägga offren.

Alkohol och klass stimulerar dock inte debatten på samma sätt som religion och etnicitet. Det får mig att undra om inte många egentligen är intresserade av något annan än kvinnors utsatthet.

En förklaring kan vara att alkoholen är en del av den svenska kulturen. Det är alltid mer tillfredställande att förlägga problem utanför den egna gruppen. De flesta som tar sig en fylla blir på sin höjd lite skräniga så varför kan inte alla sköta sig? En sak är i alla fall klar: djurs super inte.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Alkoholbetingat etniskt nordeuropeiskt tafsande förekommer väl oftast i en miljö, där kvinnan, om hon finner tafsandet ovälkommet, kan finna stöd för sin synpunkt från omgivande män och kvinnor. Även om de också är på ”lyran”. Och att kombinera tafsandet med rån, torde nog inte ens de tafsande tänka på.

Det som hände i t. ex. Köln var nog något helt annat.

Men du har naturligtvis rätt i att klass också spelar en roll. Jag skulle föreställa mig att de flesta ”tafsrånarna” i Köln hör till medelklassen i sina hemländer. De har ju fått ihop finansiering till sin migration till Europa (jämför med emigranter till Amerika). Deras migration blir emellertid också en klassresa – nedåt.

Karl Malghult sa...

Jodå, nog super djur när tillfällen ges fast de tar inte till några flaskor. Älgar på jästa äpplen, fåglar på jästa rönnbär ("Full som en alika" har sin verkliga täckning). Men visst, tillgången är ojämn med några dagar på sensommar och hösten som möjligheterna finns och fylleriet är en bonus, en festlighet än en fast punkt i tillvaron.

Anonym sa...

Du skriver om antalet svenska (men nämner inte ordet ”svensk”, även om det är underförstått) män som begår våldtäkt mot kvinnor.
De är 0, 0002 % dömda och ställer det i relation mot antalet invandrarmän.
Den senare siffran är 0, 0009 % dömda. Hur stort är då problemet?

Mörkertalet är förstås betydande. Många kvinnor drar sig för att gå till polisen överhuvudtaget.
Dessutom: en mycket stor del kvinnor tar tillbaka sin anmälan.
En äldre nämndeman som jag var arbetskamrat med berättade en gång att i just våldtäktsmål var utgången synnerligen oförutsägbar.
”Det kunde slå lite hur som helst”, menade han. Och han hade lång erfarenhet av tingsrättsförhandlingar.
Under 1980 och 1990-talet diskuterades framförallt baksidan av problematiken; Alkoholen.
Det restes bl.a. omfattande krav på alkoholransonering.
Enligt Bejerot Sveriges i särklass bästa socialpolitiska reform överhuvudtaget.
Socialtjänstens hade ca 10 000 handläggare även då.
Länsstyrelserna arbetade med sina ”tillsynsärenden” och frivilligorganisationerna på sin kant.
Jag deltog i kampen mot knarket i Riksförbundet Narkotikafritt samhälle, RNS.
Vår primus motor Nils Bejerot var en synnerligen flitig debattör både inför publik och i olika tidningsspalter.
Ett flertal böcker utkom i drogfrågan just signerade Bejerot.
En tes som han reste var ofta: Om ett alkoholfritt Sverige skulle erbjudas alkohol som drog, ”ja, då skulle den sannolikt helt förbjudas!” Det blev hans och mötenas oftast instämmande kollektiva svar.
I den turbulenta tid vi lever i – kanske mest internationellt – ställer nya krav på människor. Kanske främst unga män. Lyssnar man på riksmedia får man uppfattning att världen står i brand…
Det som behövs idag är facklig och politisk mobilisering.
En uppgift i Sveriges radio uppgav häromdagen att ca en miljon svenskar lämnat sina politiska partier sedan 1980-talet.
Vågar vi hoppas på att denna trend vänder?


Kjell Martinsson, Göteborg