lördag, april 23, 2016

Surr om ekonomi 1.

En gång hamnade farsan och jag av misstag på en föreläsning. Längst fram i en sal surrade en ekonom under ett neonrör. Vi hann höra orden utbud och efterfrågan några gånger innan vi flydde. ”Tänk om jag kunde pissa som han pratade…” sa farsan senare när vi befann oss i säkerhet på ett fik.

Utbud och efterfrågan är en stor grej för ekonomer. Det är en modell, förklaras det i kursböcker. Den förklarar att priset är en funktion av kvantiteten. Ju mer av en vara, desto mindre är kunderna villiga att betala. Det är en förenklad version av en marknad där det råder perfekt konkurrens. Det finns något tautologiskt över det hela: konsumenter köper vad de efterfrågar eller efterfrågar vad de köper. Den här tomma tanken brukar illustreras med ett diagram som har två kurvor (linjer i verkligheten). Det hela ger ett intryck av matematisk precision. Även om det inte handlar om en empirisk beskrivning utan bara illustrerar ett resonemang.

Trots att det låter rimligt, teoretiskt, har jag svårt att få kurvorna att gå ihop med koppen på fiket. Vi jämförde inga priser innan bestämde oss för vart vi skulle gå. Vi visste inte vad kaffet kostade när vi satte oss ner. Vi glömde bort vad vi betalt så fort vi rest oss.

En av mina farbröder beter sig däremot mer som man kunde förvänta sig att man ska göra som kund i ekonomernas värld. Han kan kolla priset på espresso på olika serveringar, när han är i okända kvarter. Sen åker han ofta hem där hans fru serverar en femton gånger billigare kopp. Men det är ett ganska udda beteende.

Sen finns det de som är beredda att betala mer för kaffet om de vet att de som plockat bönerna fått anständigt betalt. Eller om de är ekologiskt odlade.

Min kompis J. hör till en annan kategori. Hon är en rik snobb som aldrig skulle drömma om att gå till ett billigt ställe. ”Ja, jag vet, maten är inte så bra men jag går hit för att titta på folk”, ursäktade hon sig en gång efter att ha släpat mig till en av de flådigaste barerna i Paris. Hon vill framförallt bli sedd.

I Paris har jag betalt mellan 1,5 och 8 euro för en espresso. Spannet är förmodligen större än så. De här ställena serverar ofta samma kaffe men konkurrerar uppenbarligen inte om samma kunder. Så verkar det vara i många branscher. Frisörer som tar 100 euro för en enkel hårklippning tar knappast kunder från de som tar en tia för sina tjänster. Så hur konstruerar man ett diagram över utbud och efterfrågan på hårklippning om folk upplever att frisörer är en extremt oenhetlig yrkesgrupp?

För företagsekonomer är det självklart att reklam spelar en centralroll för att skapa efterfrågan. Priset brukar inte vara en stor grej i den här marknadsföringen. Gevalia lockar kanske med rea men de flesta märken försöker övertyga om att de är godast eller coolast. Absolut Vodka erövrade till exempel den amerikanska marknaden genom att marknadsföra sig som mer exklusiv än andra märken. Här förklarar det relativt höga priset succén. Men i nationalekonomiska läroböcker lyser dock ordet reklam med sin frånvaro.

Den surrande ekonomen under lysröret skulle förmodligen säga att det kvittar om modellen är realistisk. Det viktiga är att den gör det möjligt att förutse vad som händer när utbudet förändras. Men finns det empiriska bevis för att priset på x eller y förändras på ett förutsägbart sätt när utbudet förändras en viss procentsats? Inte i någon bok jag sett i alla fall. Inte ens när det handlar något så relativt enkelt som jordgubbsmarknaden.

Fortsättning följer…

9 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Kanske skulle avvakta med kommentarer tills du pratat färdigt, men jag kan inte avstå från en anmärkning redan nu. "Price discrimination" är termen som används i en av mina glansiga läroböcker i nationalekonomi.

Resonemanget är ungefär att det finns ett reservationspris, det högsta priset kunden är beredd att betala. Eftersom den nivån är väldigt olik för olika kunder så kan företagen skicka ut i princip samma vara eller tjänst på marknaden (variationerna kommer i marknadsföring, förpackning etc., saker som egentligen inte har så stor betydelse för varans praktiska funktion) men till varierande priser. Då kan samma kaffeslask säljas billigt på syltan 'Skitiga duken' men svindyrt på Operabaren.

Man kan ju vidga resonemanget till vitvaror, persondatorer, personbilar, telefoner och annat där innehållet är ganska likt, men där variation fixas genom att göra skalen olika. Eller ett annat exempel jag minns: det var problem med färdiglagade fiskrätter från någon fabrik i Sverige för en del år sedan. Det meddelades på radion, och ett antal varumärken räknades upp. Minns inte vilka, men tänk Coop, ICA etc. Vi kan väl räkna med att det var samma fisk i förpackningarna, smärre variationer i recepten, men i princip samma vara som förbereddes och sedan blev en speciell produkt först när den åkte ner i en viss kartong.

Eller annat exempel: tänk på parollen "Köp svenskt". Där framhålles ursprunget som viktigare än att utländska varor kanske är billigare.

OK, nu håller jag tyst ett tag.

Anonym sa...

@Björn Nilsson 10:57

Om du tror att "Skitiga Duken" och Operabaren levererar samma produkt, även om ingrediensen kaffe i produkten skulle vara densamma, så är du nog åtminstone i marknadsföringssammanhang en oskuld.

Björn Nilsson sa...

Jag tror Pierre redan i sitt inlägg förklarade kaffeslaskets roll. I ena fallet säljer man en billig balja kaffe utan vidare åthävor. I det andra säljer man prestige, miljö, varumärke etc., vilket givetvis kostar extra och som somliga är beredda att betala för. På dyra stället blir kaffet en bisak i ett större sammanhang. Skulle i princip kunna vara en skål med jordnötter om nu det var populärt hos lyxkonsumenterna. Ungefär som glasögon förvandlades från vanliga glasögon till en märkes/modeprodukt med extra prispåslag om de förseddes med ett märke i form av en liten grön krokodil (vet inte om just den varianten förekommer numera, annars finns det nog något liknande). 'Price discrimination' med andra ord.

Simsalablunder sa...

Det finns väl ytterligare problem med den där förenklade utbud och efterfrågan modellen och "marknaden".

Med begränsade medel kan det ju tänkas att hårfrisören konkurrerar med fiket. Alltså är marknaden inte indelad på det sättet när medlen är begränsade.

Pierre Gilly sa...

Perstorp: Det finns goda skäl att anta att även billiga fik i Frankrike serverar kaffe av samma klass som de dyra. All anständig kaffe är gjord av Arabica. Den sämre varianten, Robusta, säljs mest i utvecklingsländer där folk har mindre pengar och ibland inte någon koll på hur bra kaffe kan smaka. Frankrike är en kaffekultur: folk har höga krav på hur espresson ska vara.

Det finns Arabica av olika klass och pris men utslaget per kopp är nog skillnaden väldigt blygsam. Man gör en jättevinst per kopp även om man använder dyrare kaffebönor. Kostnaderna är hyra och personal, inte kaffet. För att det ska bli bra kaffe av bra bönor ska man mala bönorna strax innan man gör koppen. Kaffekvarnar kostar inte en förmögenhet direkt. Om kaffet blir bra beror nog mer på ambitioner och kunskap hoss de som driver fiket än på något annat.


Pierre Gilly sa...

Björn 10:21 Jag skrev gav ett exempel på det i en krönika för några år sedan, utan att veta vad det kallades. Ett företag säljer samma laserskrivare för olika pris. De är identiska, bortsett från att de installerat ett chip i den billiga versionen för att göra den långsammare. Ett annat exempel är hur man på 1800 talet hade 3 klassvagnar på tåg utan tak till de fattigaste resenärerna. Då riskerade man inte lika mycket att folk som skulle ha råd med andra klass köpte tredje klass.

Björn Nilsson sa...

Sim: det du beskriver dyker upp i form av (tämligen meningslösa) "indifferenskurvor", "indifference curves" i läroboken om mikroekonomi. Dessa kurvor antas visa hur konsumentens preferenser varierar mellan olika varugrupper när priser och köpkraft varierar. Sådant plågar man ekonomistudenter med.

Anonym sa...

Om sk nationalekonomer skulle få frågan "har USA en central bank?", så skulle de svara ett rungande JA. Det är bästa beviset på att nationalekonomer är en samling idioter och nollor som inte vet hut om något.

Jan Wiklund sa...

På ett möte jag var på nyligen - se https://gemensam.wordpress.com/2016/04/13/har-vi-natt-brytpunkten/ - berättade en ekonom att ekonomer nuförtiden gärna erkänner, lite skuldmedvetet, att det dom presenterar bara är en modell som inte har något med verkligheten att göra. Men likafullt beter sig nästa led i produktionen, dvs politiker och mediafolk, som om ursäkten aldrig hade existerat.

Vilket bekräftar en tes från (tror jag) Paul Krugman: Ekonomer finns av alla storlekar och färger, men av nån anledning är det vissa sorter som lyfts fram - de som legitimerar elitens egenintressen.