söndag, april 24, 2016

Surr om ekonomi 2

Det är lätt att ta livet av sig förklarar Jan Myrdal i radions Söndagsintervjun idag med Martin Wicklin. Det behövs bara ”en plastpåse”. Ska man vara noga antar jag att man också behöver ett snöre men annars har Myrdal som vanligt rätt. Myrdal hade säkert kunnat bli en framstående ekonom. I likhet med neoklassiska ekonomer reducerar han en komplex fråga till några få faktorer. Under förutsättning att man bara tar med en självmordsbenägen människa, en plastpåse och ett rep i tankeexperimentet så är det resonemanget vattentätt. Hur skulle någon kunna misslyckas med att kväva ihjäl sig med dessa förutsättningar? Svagheten med resonemanget är naturligtvis att det alltid finns många fler faktorer att ta hänsyn till i verkligheten.

Myrdals uppvisar hyperrationella reduktionistiska drag i sitt som gör honom till något som har större likheter med ekonomernas teoretiska modell av en människa än en av kött och blod. Egenintresset får honom att till exempel att överge fru och barn. Dåligt samvete eller idealism är inga faktorer som modifierar hans beslut. När åldrandet hotar att göra livet till en förlustaffär – lustmässigt sätt eller vad man ska kalla det – då säger Myrdal osentimentalt att han är redo att avsluta sitt liv. Precis som man bör avveckla ett företag när det förbrukat hälften av sitt aktiekapital.

Jan Myrdal säger att han helt saknar dödsångest. Jag tror också att han själv skulle hålla med om att han har en ganska osentimental inställning till andras död. Det är alltså möjligt att hans resonemang har högre relevans för honom själv än folk i allmänhet.

Så är det ju också med ekonomernas modeller. De som läst ekonomi har en tendens att bli mer lik de ekonomiska teoriernas förståelse av människan som egoistiska nyttomaximerande rationella varelser.

Hos vanligt folk modifieras däremot de egoistiska tendenserna ofta av idealism. Ett av de mer kända exemplen är att blodgivare blir minde generösa om man börjar betala dem. Fler människor är beredda att ge blod av idealistiska skäl än för pengar. Dessutom sjunker kvalitén på blodet om man börjar betala. (Richard Titmus 1970).

Jag återkommer till utbuds och efterfrågemodellen jag tog upp i första texten i nästa inlägg.

Ps. Intressantare än intervjun är Jan Myrdals artikel om Kaplan på SVT

1 kommentar:

Spiring sa...

Jag tycker det är en smula fascinerande att nån-slags-vänster-människor med jämna mellanrum känner ett behov av att markera gentemot Jan Myrdal. Denna gång symptomatiskt nog två exempel i princip samma dag: dels denna bloggpost, dels Erik Wijk som begår nån slags fadermord - eller kanske ett försenat tonårsuppror - i dagens Aftonbladet Kultur. Varför denna drivkraft att peka finger åt en snart 90-årig "hopplöst otidsenlig vänsterman", för att tala med Wijk? Knappt någon i det offentliga livet lär säga emot. Jag är, som sagt, fascinerad och ganska så förundrad.

Vad spelar det egentligen för roll huruvida Myrdal är kall inför sin egen och andras död, eller om han "egentligen" är homofob trots sitt bedyrande om motsatsen? Nog finns det allvarliga hot gentemot vårt samhälle och allas vår framtid, men Myrdal hör väl knappast till dem. Som Strindberg skrev en gång i ett brev till af Geijerstam: "Det finns så mycket annat som verkligen kan vederläggas, så satans mycket annat!"