söndag, maj 15, 2016

Det amerikanska systemets synliga hand...

En gång i tiden var världen som mina japanska sakemuggar. De är tillverkade av en äldre man som använder traditionella hantverksmetoder. Varje objekt som lämnar hans ugn är unikt. En gång i tiden var alla föremål lika unika.

Handgjort kan vara vackert och välgjort men ibland har det uppenbara nackdelar. Om varje bajonett eller flinlås bara passar till ett gevär så kan de inte repareras så enkelt. Av den anledningen bestämde general Jean-Baptiste Gribeauval 1765 att försöka reformera den franska vapenproduktionen. Han ville skapa standardiserade vapen som var gjorda av standardiserade delar.

Efter den franska revolutionen blev man intresserade av Gribeauvals idéer på andra sidan Atlanten. Den amerikanska krigsmakten beslöt att alla inköpta handelsvapen skulle bestå av utbytbara delar. Från 1830 fram till det amerikania inbördeskriget spelade en statlig vapenfabriken i Springfield, Massachusetts, en central roll för utvecklandet av enhetliga delar men också för spridandet av den tekniska kunskapen som krävdes till privata vapenfabriker.

De amerikanska skattebetalarna plöjde ner stora belopp under fyrtio, femtio år, för att projektet skulle förverkligas. De vapen som vapen som producerades med utbytbara enhetliga delar var länge avsevärt dyrare än de som tillverkades med mer traditionella metoder. Kravet på att delarna skulle vara utbytbara ledde till att hantverkarna ersattes av maskiner som är bättre på att tillverka föremål med exakta mått. Idén om utbytbara delar, och det tekniska kunnandet spred sig sedan till andra branscher (Från tillverkare av symaskiner, skrivmaskiner, cyklar och bilar) . Förverkligandet av visionen om enhetliga utbytbara delar var en förutsättning för att det löpande bandet och språnget ut i verklig massproduktion.

Källa och vidareläsning:

David A. Hounshell
From the American System to Mass Production, 1800-1932
John Hopkins University Press, 1984

2 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Men så krävdes det exakt passning i massproduktionen, vilket i sin tur krävde goda måttsatser: in med Mått-Johansson omkring år 1900! Fast passningen var ännu dålig på fabrikerna långt in i förra århundradet, så därför hade man gubbar som kallades 'filare' som stod och filade på detaljerna så de skulle passa exakt. Yrkesbeteckningen verkar finnas kvar, men jag vet inte vad den innebär numera.

Jan Wiklund sa...

Det skulle inte ha blivit mycket av det utan storföretaget! Och det bidrog järnvägen med - som byggdes ut för statliga pengar. Det var järnvägens organisationssystem som kopierades av alla följande storföretag, med Singer som det första exemplet.

Om detta, plus om gevärsfaktorierna, kan man också läsa hos Alfred Chandler: The visible hand, Belknap 1977.