torsdag, juni 09, 2016

Betraktelse över en död katt

Det var inte gumman som var besvärlig. Det var hennes katt. På något sätt tog den sig upp på hatthyllan. Där väntade den på på att någon skulle kliva in genom ytterdörren. Den skrämde livet av många unga tjejer från hemtjänsten. Den bet och rev dem blodiga. Även gumman hade rivsår på armar och ben. En dag skickade hemtjänsten en ung man till henne. Han hade inte blivit informerad om att det fanns ett husdjur. Varken katten eller mannen gav vika. Det slutade med rivsår och en strypt katt.

Det värsta var kanske inte kattens öde utan hur folk reagerade. Hemtjänstens personal tog emot mannens rapport med en blandning av återhållet jubel och öppen förfäran. Men ingen ville berätta för den nästan hundraåriga gumman vad som hänt med den katt hon trots allt älskade. Hon letade och ropade efter den i månader. Det var något mer än katten som dog den där sommardagen för tjugo år sedan.

Det är illa att strypa men katt men värre att prata om det. Är det inte ofta så det är i Sverige? Det är illa att det sitter romer och tigger i Sverige men det väcker inte samma reaktioner som om någon råkar använda ordet zigenare. Låglönejobb är okey om vi kallar det enkla jobb. Det enda problemet när vi skapar en ny klass av tjänstefolk är om någon använder ordet piga. Säg hellre entreprenör. Orden har befriats från verkligheten. Vi tolererar olika typer av samhällsproblem men är väldigt noga med etiketter. Det är ordens känslomässiga innehåll som leder debatterna.

Det är lätt att uttrycka moralisk indignation över ett ord men svårt att mobilisera energi till att diskutera hur konkreta politiska problem ska lösas. Kritiken av Jan Lööfs teckningar följer samma mönster. En schablonbild av en arab eller svart man skapar rubriker men den diskriminering araber och svarta möts av i verkligheten leder bara till en gäspning.

På femtiotalet tolererade man Stalinister i riksdagen men idag kan vi inte acceptera att en muslimsk politiker inte vill ta kvinnor i hand. Då kritiserade man antidemokratiska och antiliberala åsikter men tolererade dess representater i det offentliga rummet. Idag är man bara tolerant mot närvaro av de som anses toleranta. Bara att befinna sig i samma rum som någon moraliskt avvikande är skäl till avgång. Som om åsikter vore ett smittsamt virus man bara kan skydda sig emot genom att sätta de drabbade i karantän.


Gumman trodde att hon hade en katt, och i Sverige tror att vi att vi fortfarande har en politisk debatt. Förr stod partierna för olika tydliga samhällsalternativ. Under 44 år i sträck byggde socialdemokraterna upp sitt idealsamhälle under protester från högern. Då fanns det något att diskutera. Inte längre. Alla större partier har varit eniga om de senaste årtiondenas strukturella omläggningarna av skola, vård, arbetsmarknad och pensioner. Är man oeniga om något så handlar det om detaljer eller om enskilda politikers kompetens och omdöme. Den politiska debatten har ersatts av moraliska gräl. På sin höjd är man oense om detaljer i hur den enda vägens politik ska utformas. Man kan debattera om en viss åtgärd till exempel skapat några jobb men ingen vill återgå till den fulla sysselsättningens politik. Att tänka och debattera politiskt betraktas allt mer som omoraliskt. Det är att ta andras pengar eller styra andra. Då reagerar opinionsbildare med ilska. Man ska inte bedöva lyssna på sådant. Lika lite som man ska tolerera att bli riven av en katt.

3 kommentarer:

богомир боголов sa...

Fantastiskt bra text.

När de "enkla jobben" finns hos småföretag som leds av "kvinnliga entreprenörer" i "växande dynamisk bransch" är allt frid och fröjd. Det "frigör tid" för människor och avdragen gör att "inte bara de allra rikaste kan köpa tjänster, utan alla som vill". Dessutom "förstärks arbetslinjen" eftersom vi frigör tid för "kreativa människor som skapar en bättre tillvaro för oss alla".

Ja, det är sanslöst...

Jan Wiklund sa...

Prydhet kallas sånt här. Förra gången vi hade en pryd offentlighet styrdes vi också av marknadsfundamentalister. Det verkar som om det hörde ihop, se https://gemensam.wordpress.com/2016/05/02/marknadskraven-inbjuder-till-prydhet/

martin sa...

Olika fina formuleringar av "Håll käften!" är numera de vanligaste inläggen på debattsidorna. Jag läser skärmsidor långa pekoral befriade från något konkret, där hela det innehållslösa orerandet i sin betydelse kokar ned till "Håll käften!". Politiker ber folk hålla käften, de ber varandra hålla käften hela debatten kan sammanfattas, tyst för fan!

Inte lika bra skrivet som du gör, jag delar din analys. Håll käften genomsyrar allt.

Jag pratade med en kompis idag, han hade råkat på en postmodern feminist, där hon hela tiden slog ned på hur han talade, vilka ord han använde, han var homofob, han var både det ena och det andra. Jag berättade för honom att det där känner man igen från när man bodde i USA, där en rasistisk överklass slänger sig med "African amerikan" och uttrycker djupt rasistiska ståndpunkter utan att överhuvudtaget identifieras för vad de är. De tror inte ens själva de är rasister, för de använder den rätta vokabulären. Det är den ytligaste tänkbara analysen som man kan göra, att där man försöker polera rasismens yta, sexismens yta och klassamhället yta.

Tidningarna och media, marknadsföringsfirmor ägnar sig institutionell socialkonstruktivism för att städa bort rasismen, sexismen och klassamhället från vårt språk. Inom postmodernismen söker man reducera feminismens frågor till en fråga om hur folk sitter på bussen, talar inte längre om patriarkatet som besitter marken, som äger fabriken och som håller i kvinnans mindre lönecheck. Man Städar bort rasism, klass och sexism genom att helt enkelt städa bort från språken redskapen för att ens diskutera dem.