måndag, juni 06, 2016

Ekonomiska myter

Jag hade en handfull bilder framför mig. De skulle placeras i rätt ordning. Mina klasskamrater var alla redan ute på rast men läraren höll mig kvar i värmen inomhus. Det var i mitten av sjuttiotalet och jag var sex år gammal. Hur gör du på morgonen frågade hon ännu en gång? Jag visade men hon blev aldrig nöjd. Först flera år senare insåg jag att hon egentligen inte frågade efter min ordning utan Ordningen. På den tiden åt jag frukost innan jag klädde på mig. Duschade gjorde jag oftast på kvällen. På mellanstadiet hände något liknande. Läraren frågade vad vi åt till frukost. Jag var lite som Nalle Puh då. När jag sa rostat bröd, marmelad och te vände sig många av tjejerna i klassen och stirrade förskräckt på mig. Rätt svar skulle ju vara en fiber och kalcium rik kost.

Normer kan ofta motiveras med rationella resonemang men allt som är logiskt behöver ju inte vara sant. Påklädd är varmare än avklädd. Men så fort man tar med fler faktorer som till exempel ålder så blir sådana här sanningar ofta mindre användbara.

En stor del av samhällsdebatten lider av samma svaghet. Väldigt mycket som sägs bygger på teoretiska antaganden som bara är korrekta så länge man håller sig till några få antaganden. Det är så här ekonomer kommit fram till att marknadshyror ökar byggandet, att höjda minilöner leder till färre jobb, att vinster i välfärden gör offentlig service bättre eller att högre skatter ger lägre skatteinkomster och lägre tillväxt.

Det underliggande föreställningen bakom de här påståendena är att människan är en glupsk gris som bara tänker på att proppa i sig så mycket som möjligt. Ekonomerna talar om den rationella nyttoxmaxiermande människan med omättliga behov. När dessa teorier testas mot verkligheten så visar de sig svåra eller omöjliga att bekräfta empiriskt. Trots att USA länge hade marginalskatter på över 90 procent för högavlönade var tillväxten betydligt högre då. De som tror mer på teorin än empirisk kunskap brukar då kontra med att hårdra tankeexperimentet med att fråga om det är sannolikt att folk kommer att fortsätta jobba om skatten höjs till 100 procent. Resonerar man på samma sätt kan man också hävda att vatten är farligt: dricker man tokigt mycket kan man drabbas av vattenförgiftning och i värsta fall avlida.

Riktiga ekonomer är noga med att skilja på sina modeller och den verkliga världen. Men när deras teorier exponeras i media presenteras de inte som de tankeexperiment de är utan ofta som en beskrivning av hur samhället fungerar när allt går bra. I själva verket existerar bara marknaden tack vare regler. Ju starkare offentliga regleringar, desto bättre fungerar marknaden. Friare handel mellan länder förutsätter regleringar. EU:s inre marknad vore till exempel knappast möjlig utan Europeiska unionens domstol och tusentals sidor av regelverk.

Den verkliga frågan som den fria marknadsretoriken döljer vilken typ av regler som marknaden ska ha. Är det vanligt folk, staten eller kapitalägarna som ska få stå för notan när företag misslyckas? Ett aktuellt exempel är Stampen (Göteborgspostens ägare) som ansökt om rekonstruktion för att undvika konkurs. Frilansjournalister och andra leverantörer kommer sannolikt inte att få betalt vilket kan rädda aktieägarna. Stampen har betalt uppåt en miljard i bonus och aktieutdelning de senaste vinstrika åren. På samma sätt kan en friskola dela ut stora belopp till aktieägarna ena året och gå i konkurs nästa. Vinsterna stannar i privata händer medan samhället och elever får stå för kostnaderna. Marknaden kan inte regleras av någon osynlig hand. Den behöver statens och en diskussion om hur reglerna ska utformas. Men företagen har naturligtvis ett intresse av att upprätthålla de ekonomiska myter som döljer att marknaden ofta är riggad till deras fördel.

1 kommentar:

Björn Nilsson sa...

En modell är en förenkling. En massa förhållanden som inte anses viktiga för vad forskaren vill undersöka plockas bort. Egentligen inga problem med det. Så görs i olika vetenskaper för att klarare kunna se vad man håller på med.

Men ... det som bekymrar mig är följande: vad händer när en modell som rensats på det mesta av samhällsliv körs i retur ut i samhället och skall vara underlag för politiska åtgärder? Stoppas det borttagna in igen, eller hävdas det att modellen och dess resultat är den verkliga verkligheten? Om modellen i själva verket bygger på liberala missuppfattningar eller rena fördomar kan ju resultatet bli väldigt destruktivt. Och det är väl det vi ser när det larmas om minimilöner, hyror, statsskulder och annat där modellerna uppenbarligen drar iväg åt fel håll.

Om du har tid, titta på den här driften med ekonomiska modellmakare, författad av den svenske ekonomen Axel Leijonhufvud: http://www.econ.ucla.edu/alleras/papers/Life%20among%20the%20Econs.%20Leijonhufvud%201973.pdf