onsdag, juni 22, 2016

Likgiltighetens seger?

Om Storbritannien lämnar EU kommer luften att bli renare och ginen starkare. Sådär och värre lät det. Den franske författaren Stendahl liknade en gång politik i romaner vid “ett pistolskott under en konsert”. Folkomröstningen visar att fiktion kan spela en liknade roll i politik.

Oavsett hur det går i folkomröstningen är en sak uppenbar: de britter som vill lämna unionen är betydligt mer passionerade än de som röstar för att stanna. I detta är britterna som de flesta européer. Den tyske sociologen Jürgen Habermas har länge uppmärksammat att EU projektet bygger på ett passivt stöd från den europeiska allmänheten. Legitimiteten kommer mer än något annat från de praktiska resultat som unionen uppnått.

Hur skulle en union som skapas över huvudet på medborgarna och främst är en marknad för varor, tjänster och arbetskraft kunna entusiasmera allmänheten? Många britter verkar värdera EU som man värderar ett kabelTV bolag. Om allt verkar fungera tänker man inte mycket det men så fort det krånglar funderar man på att säga upp avtalet. Vi betalt för mycket säger kritikerna. Vi betalar bara motsvarande en påse chips i veckan säger de som försvarar unionen. I likhet med kabelTV levererar också EU paketlösningar trots att vissa medlemmar helst bara skulle vilja välja ut några få tjänster.

EU:s impopularitet är inte bara ett resultat att unionen fungerar dåligt. Den liberala ideologin undergräver i sig unionens förmåga att skapa entusiastiska anhängare. Baksidan av marknadsfundamentalismen är en ständig kritik av byråkratin och regler. En återkommande version av detta (även från EU anhängare) är EU:s regler om hur gurkor och andra grönsaker ska se ut för att få säljas i butiker. Men de här reglerna tillkom efter påtryckningar från jordbruksindustrin. Det var företagarna själva som av olika skäl ville ha dem. Man ansåg bland annat att det underlättade handeln om grönsakerna höll en enhetlig standard. När EU avskaffade många av de här reglerna 2008 beslöt sig branschen för att ändå på frivillig basis hålla sig till dem. Det hela illustrerar att marknaden inte är motsatsen till regler och byråkrater utan tvärtom behöver dem för att existera.

2 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

"Ju mer integration desto sämre funktion" kan man nog säga i vissa fall. Eurostat släpper ut en del statistik på Twitter, och där kan man i diagrammen ofta notera att de stater som inte gjort sig av med den egna valutan klarar sig bättre än €-området. Exempelvis vad det gäller arbetslöshet.

martin sa...

Det är lite skillnaden mellan en folkrörelse och en konsumtionsprodukt. Det finns alltid några som brinner för fotbollslaget i byn, som går runt och försöker med alla medel få folk att bidra, minst heja på laget när de spelar hemmamatch. Fan ta den som sabbar för klubben, nån panga en ruta och klottrade en kuk på väggen. Då jävlar är en facebook/instagram-utredning skapad av eldsjälarna, lagets alla föräldrar och supportrarna, så man kan ge lymmeln en uppsträckning! Där kan man tala om engagemang och skydda verksamheten. Går det dåligt för laget så hjälps man åt mer för att rädda situationen, samlar pengar till ett träningsläger för ungdomarna eller nått.

EU är mer som sopfirman som sköter återvinningsstationen, ingen minns på rak arm vilken företagslogo som är på de där sopcontainrarna. Man är milt irriterad över att de inte tömmer tillräckligt ofta, men det löser man genom att lägga skiten i en hög. Men leder detta till att man måst vada igenom skit och sopstationen blir ett tillhåll för fåglar och andra skadedjur, ja då skall de bort! Då vill man handla en ny sopfirma! För sopfirman har ingen självklar rätt i byn, man engagerar sig inte för att få firman att göra rätt. Man identifierar firman för vad det är, en kapitalist, man vet att det är en jävel som skor sig på att man är för lat för att ta hand om sin egen skit. Man tolererar att sopåkeriet skor sig på en, så länge jobbet blir gjort och det inte ger mig några problem. Men när sopåkaren låter kråkorna och råttorna ta över skiten, då minns man. Då kommer allt över en, när man står där med sin påse plast som man samvetsgrant sorterat under veckan, då minns man den gamle fd tjänstemannen som köpt en ferrari på äldre dagar, då minns man ungarna som dog för att chafförerna inte hade tid eller tydliga instruktioner att kontrollera containrar innan tömning, då minns man hur man fick skitsmala jävla inkast på containrarna för att ynkryggar inte kunde ta ansvar för att kontrollera containrarna innan tömning. Nej, nu jävlar! Nu har de gjort mitt liv lite mindre bekvämt och det gör man fan ta mig inte ostraffat! (Det var så den tidigare ostraffade, skötsamma lägre tjänstemannen med två barn i ett stillsamt villaområde i mellansverige blev mordbrännare.)