lördag, juni 18, 2016

X men Apocalypse

Efter fem tusen år vaknar en mutant upp under ruinerna av en pyramid utanför Kairo. Han förklarar oblygt: “Inga mer falska gudar. Jag är här nu”. Vår samtid imponerar inte på den gamle mannen. Efter att ha zappat mellan olika TV-kanaler några minuter bestämmer han sig för att fixa allt. Ögonblick senare tar han kontroll över USA:s kärnvapen och försöker kremera hela världen. Ja, bioaktuella X men Apocalypse är en typisk domedagsfilm.

Jordbävningar, tsunamis, istider, rymdvarelser, zombies, monster, meteoriter eller mutanter. Så länge förstörelsen är spektakulär är det inte så viktigt vem eller vad som orsakar den. När Sigmund Freud och andra psykoanalytiker för hundra år sedan började talade om människans dödslängtan var många undrande. Men den moderna filmindustrin visar att de var något på spåret.

Varför måste världen förstöras? Två förklaringar nämns ofta. Det kan vara fel på samhället, eller så kan det vara fel på människan. Även när det är naturkrafter som står för förstörelsen, som i The Day After Tomorrow från 2004, beror det ofta på att vårt politiska system är ruttet.

Mutanten heter En Sabah Nur men med ett smeknamn som Apocalypse har han lite att leva upp till. En Sabah Nurs planer är i Pol Pot, Djungis Khan och Adolf Hitlers anda: “Allt de byggt upp kommer att krossas. Och från askan av deras värld ska vi bygga upp en bättre.” Kanske är det inte bara förstörelsen som lockar i dessa filmer utan även tanken på att kunna bygga upp. Börja om från början utan vissa etniska grupper, klasser, traditioner eller vad det nu än är man retar sig på.

En Sabah Nur kan manipulera materia, vilket är praktiskt om man vill välta skyskrapor, och kontrollera kärnvapenmissiler. Men trots det blir han i likhet med andra bioskurkar
besegrad på bara två och en halv timme. Hans kollegor i den verkliga världen är segare. Hitler förmåga att manipulera folks medvetande gjorde honom farligare än någon mutant.

Om Adolf Hitler tittat på filmen skulle han kanske anmärkt att En Sabah Nur misslyckades därför att han inte la till en nypa selektiv godhet i sin ondska. Hitler var normalt sett vänlig och omtänksam mot sina medarbetare. Därför förblev hans sekreterare, chaufförer och annan personal också lojala mot honom. Redan Platon påpekade att det måste finnas gott även bland rövare. Utan en viss solidaritet skurkar emellan skulle de aldrig kunna sammarbeta i grupp. Och det är väll i detta som Hollywoodfilmer ofta brister i realism.

Arthur Schopenhauer har uttryckt en liknande tanke så här:

”Naturen gör inte som de dåliga poeterna. När de beskriver skurkar och tokstollar gör de så plumpt och genomskinligt att man bakom varje sådan figur bokstavligen ser författaren, som ständigt desavouerar deras yttranden och åsikter och med ett varnande finger säger: ”Det här är en skurk, det här är en tokstolle; tro inte på vad han säger”. Naturen däremot gör som Shakespeare och Goethe. I deras verk har varje person – även om det är frågan om djävulen själv – rätt medan han uppträder och talar; och detta på grund av att vi uppfattar honom på ett så objektivt sätt att vi dras in i hans intressesfär och tvingas delta i den. Liksom naturens verk har han utvecklats utifrån en inre princip och i kraft av den framstår hans ord och handlingar som naturliga och nödvändiga.”

I likhet med Adolf Hitler vill En Sabah Nur rensa världen på människor för att skapa plats åt övermänniskan. Men de litar inte på att det naturliga urvalet ska hjälpa dem. Övermänniskan är som en tax eller andra avelsdjur. De kan vara vackra eller starka men de är knappast de mest anpassade. Låter man naturen ha sin gång kommer de överlägsna att gå under.

Vår politiska samtid är en slags hundavel. Tron på den perfekta fria marknaden är en skrivbordsprodukt på samma sätt som Sovjetunionens dröm om den perfekta planen. I bägge fallen handlar det om en extrem organisering uppifrån som hela tiden ifrågasätts av krav på social rättvisa och allmänhetens spontana organisering. I likhet med till exempel taxar eller monsterkon Belgisk blå är oreglerade marknader inte kapabel att överleva på egen hand. De är instabila: utan statliga räddningsaktioner som vid bankkraschen 2008 går de under.

Schopenhauer citerad ur
En opolitisk mans bekännelser
Thomas Mann
Atlantis, 2012, sidan 247
Översatt av Per Landin och Urban Lindström

Inga kommentarer: