torsdag, augusti 18, 2016

Anteckningar om maktbalans I

Andra världskriget beskrivs ofta som en kamp mellan diktur och demokrati trots att Stalins Sovjetunion var allierad med Västmakterna, och att det demokratiska Finland stred på Nazitysklands sida. Tanken att västmakternas utrikespolitik främst skulle vägletts av ideologiska principer strider också med hur många ledare resonerade före och under händelsernas gång. Ett tydligt exempel är Winston Churchill tal inför det konservativa partiets utrikeskommitté i mars 1936. Där sa han:

“I fyrahundra år har Englands utrikespolitik gått ut på att motsätta sig den starkaste, aggressivaste, mest dominerande makten på kontinenten och särskilt att hindra att Holland och Belgien faller i händerna på en sådan makt. sedd i historiens ljus måste dessa fyra seklers konsekventa, målmedvetna politik bland så många förändringar i fråga om personer och händelser, förhållanden och förutsättningar, te sig som ett av de remarkablaste drag som något folk eller någon stat kan uppvisa i sin historia. därtill kommer att England i alla situationer har valt den svåraste vägen. när vi ställdes inför Filip II av Spanien, när vi under Vilhelm III och Marlborough ställdes inför Ludvig XIV, mår vi ställdes inför Napoleon eller Vilhelm II av Tyskland hade det varit lätt och var säkerligen mycket frestande att förena sig med den starkare och dela frukterna av hans erövringar. Vi valde emellertid alltid den tyngre vägen: vi förenade oss med mindre starka makter, sammanslöt dem till koalitioner och besegrade och krossade på detta sätt den kontinentala militära tyrannen, vem han än var och vilket folk han än ledde. på så sätt bevarade vi Europas frihet, skyddade tillväxten av dess vitala och varierande samhälle och utgick ur fyra fruktansvärda krig med ökat anseende och ett växande imperium samt med Holland och Belgiens självständighet tryggad. detta är den brittiska politikens underbara, undermedvetna tradition. (…) Jag vet ingenting som skulle övertyga mig om att vi inte borde eller kunde fortsätta på samma väg. (…) Lägg märke till att Englands politik inte tar någon hänsyn till vilket land det är som försöker ta väldet över kontinenten. (…) Det har ingenting att göra med härskare eller folk utan uteslutande med vem som är starkast och potentiellt dominerande tyrannen. “ (1)

Churchill noterade att Frankrike militärt sett visserligen var det starkaste staten just då, och förmodligen även 1937, men menade att det avgörande ändå var att Frankrike var ett fredlig parlamentariskt land utan ambitioner att dominera Europa. Hans snabba och oreserverade stöd till Sovjetunionen efter att landet attackerats av Hitler illustrare vilken betydelse som tankar om maktbalans hade för honom. Låt vara att Churchills reaktion på det spanska inbördeskriget visar dock att han inte alltid var helt konsekvent.

“I denna strid var jag helt neutral. Det var ju helt naturligt att jag inte stod på kommunisternas sida. hur kunde det också tänkas när de skulle ha mördat mig och mina släktingar och mina vänner om vi varit spanjorer! med tanke på allt det övriga de hade på sitt samvete ansåg jag det riktigt att den brittiska regeringen inte blandade sig i Spaniens affärer. “(2)

Adolf Hitler beskrev Storbritanniens utrikespolitiska tradition på samma sätt som Churchill:
 
“Sedan tre århundraden tillbaka har vår kontinents utveckling på ett avgörande sätt bestämts av Englands försök att genom en väl avvägd maktbalans mellan de europeiska staterna skaffa sig ryggen för att kunna arbeta för sina världspolitiska mål.
Den brittiska diplomatins traditionella strävan, vars enda tyska motsvarighet är traditionen inom den preussiska hären, har sedan drottning Elisabeths dagar gått ut på att planmässigt och med alla medel – om så behövdes även genom militära ingrepp – förhindra att någon europeisk stormakt växt över sin normala storlek.” (3)


Det är värt att notera att även John Stuart Mill, liberalismens största tänkare, också kunde låta sig styras av realpolitiska förhållanden snarare än ideal eller känslor. I juni 1859 uttrycker han sin sympati för tanken på ett fritt och enat Italien men menar att Storbritannien inte bör lägga sig i frågan eftersom Österrike var det enda land britterna kunde räkna med att få stöd av i händelse av att man hamnade i krig med Frankrike och Ryssland på samma gång. (4)


Källor:

1 Winston Churchill, Andra Världskriget Stormmolnen hopas, Skoglunds bokförlag, 1948, s. 200-201, Översatt av Nils Holmberg
2. Churchill, s. 206
3. Adolf Hitler, Mein Kampf Del 2, Hägglunds förlag Översatt av Anders Quiding, s. 212
4. Kenneth N. Waltz, Man, the state and War: A theoretical analysis, Columbia University Press, 2001, s. 226

Inga kommentarer: