tisdag, augusti 09, 2016

En opolitisk mans bekännelser

Under första världskriget skrev Thomas Mann en sex hundra sidor lång essäsamling där han hävdade att Tyskland inte kunde lastas för kriget. Det intressanta – och problematiska – är att Mann går så långt att han hyllar kriget i sig, och häcklar humanism, demokrati, liberalism och i sig.

Det är helt rimligt av honom att påpeka hur selektivt västmakterna begagnar de värderingar man brukar skylta med. Mann tar till exempel upp hur det liberala Englands grymma behandling av irländare och boer och jämför det med hur Tyskland behandlat Schleswig-Holstein eller Elsass-Lothringen(s. 379). Men idéer om liberalism, demokrati eller humanism blir naturligtvis inte i sig sämre bara för att dess representanter inte levt upp till idealen.

Den röda tråden är Manns försök att vända ut och in på värden som definitionsmässigt brukar ses som goda. ”Civilisationen” påstår han, ”kommer inte att nöja sig med att upplösa staten. Den kommer att döva de nationella känslorna och begrava dem. Den kommer att skapa en pacifistisk esperantovärld där krig blir omöjliga ” (s. 189).
Han söker stöd hos Richard Wagner: ”Demokratin är i Tyskland ett rakt igenom översatt väsen. Det existerar enbart i pressen” (s. 138).

Mann låter, som Herbert Tingsten påpekade i sin recension för länge sedan, som en nazist innan nazismen: ”Pacifismen har för mig alltid varit en av många dussinvaror, en käpphäst användbar för människor som inte har något annat att göra än att rida stora billiga käpphästar. Jag fann det ytlig, maniakaliskt och barnsligt att försöka kurera världen med utgångspunkt från den militära freden; jag trodde inte att världen någonsin kunde bli fredlig, och inte heller trodde jag att den kära mänskligheten skulle ta sig särskilt mycket bättre ut i en evig fred än under krig.(s. 202) Det enda som saknas är nassarnas antisemitism och tvärsäkerheten.

Till de intressantare styckena hör hur Mann försöker försvara sin nationalism genom att se ett högre paneuropeiskt värde i den. ”Freden i Europa är inte nationell utan övernationell, det är inte frågan om en demokratisk utan om en tysk fred. Freden i Europa kan bara byggas på det övernationella folkets seger och maktställning, det folk som ser de främsta universalistiska traditionerna, de största kosmopolitiska begåvningarna och den djupast liggande europeiska ansvarskänslan som sin personliga egendom. Att det mest bildade, mest rättvisa och fredsälskande folket också är det mäktigaste och mest härsklystna – på denna det tyska rikets oantastliga makt, som inte rubbas av intriger och ränker, vilar freden i Europa. Om det betyder att man bekänner sig till den nationalistiska katekesen, ja, i så fall bekänner även jag mig till den och i så fall har jag alltid gjort det.” (s. 226-227) Det är inte alltid lätt att följa logiken alla gånger och boken verkar också skriven som i ett rus. Den påminner lite om Strindbergs blå böcker i sin passionerade pseudologik. En opolitisk mans bekännelser är en rätt brun bok, skriven långt innan Mann tog avstånd från krigsromantik, och tysk militarism.

En opolitisk mans bekännelser
Thomas Mann
Atlantis, 2012
Översatt av Per Landin och Urban Lindström

Inga kommentarer: