måndag, augusti 01, 2016

När höga skatter var liberalism

Höga skatter förknippas vanligtvis med socialism men det var liberala länder som USA och Storbritannien som gick i täten en gång i tiden. Mellan de bägge världskrigen blev USA det första landet i världen med marginalskatter på över 70 procent. I slutet av trettiotalet var också arvsskatten för de mest förmögna amerikanerna över 70 procent.

Franklin Roosevelt höjde marginalskatten från 25 till 63 procent 1933. I slutet av andra världskriget var den uppe i 94 procent. Den förblev runt 90 procent till mitten av sextiotalet. Mellan 1932-1980 var den federala inkomstskatten för högavlönade i genomsnitt 81 procent.

Höga marginalskatter är, som Thomas Pikettys påpekat, en liberal lösning på ojämlikhet. Den är en kompromiss mellan behovet av social rättvisa och individens frihet. De höga skatterna till trots så bevaras egendomsrätten och den individuella friheten.

Nuförtiden hör man knappast liberaler tala positivt om höga marginalskatter. De använder i stället det klassiska konservativa argumentet att höga skatter riskerar att minska statens skatteinkomster. Tanken är att folk då fuskar med skatten, slutar jobba eller jobbar svart. Det här resonemanget brukar illustreras med hjälp av den så kallade Lafferkurvan som bara visar ett tänkt samband.

Nationalekonomen Lars Pålsson Syll sågar det här resonemanget i boken De ekonomiska teoriernas historia: ”Sänkte man skattetrycket skulle statens intäkter därför öka och finansiera sig själv. Den amerikanske presidenten Ronald Reagan tillämpade denna idé i början av 1980- talet. Verkligheten motsvarade inte teorin och de skattesänkningar som genomfördes ledde till ett rekordstort budgetunderskott.”

(Studentlitteratur, 1998, s. 342)

Problemet med Lafferkurvan är att den bara har med två faktorer: skatteintäkter och skattenivån. Den teoretiska kurvan går från noll intäkter vid noll procent skatt till noll procent vid hundra procent i skatt. I verkligheten får man också ut något för det man betalar.

Skatten går till inköp av varor och tjänster som ökar efterfrågan för det privata näringslivet. Den går till infrastruktur, utbildning, och forskning som är helt nödvändig för att ekonomin ska fungera. Det är ingen slump att företag hellre etablerar sig i det gamla Östeuropa än i till exempel Afrika.

Viljan att betala skatt måste rimligtvis påverkas av omfattningen och kvalitén på den offentliga service som medborgarna erbjuds. Precis som folk kan tänkas bli obenägna att betala skatt om den offentliga servicen är usel är det inte svårt att tänka sig att de accepterar högre skatter ju bättre servicen blir.

Den ekonomiska tillväxten och höjningen av reallönerna borde också i sig öka acceptansen för högre skatter. I ett fattigt samhälle där de flestas löner bara räcker till mat för dagen kan folk naturligtvis inte acceptera de skattenivåer som råder i rika industriländer. Det är naturligt att välfärdstjänster som utbildning, skola, pension blir intressantare i takt med att de omedelbara materiella behoven tillgodoses.

Det är också värt att notera att det är frivilligt att betala skatt. Folk kan till exempel flytta till något lågskatteland om de inte vill betala. Hur många nyliberala opinionsbildare har lämnat Sverige?

1 kommentar:

martin sa...

Det är lite den reformistiska tanken att man skall slutligen göra samhället såpass bra att man inte bryr sig om samhället tar all lön för att vidmakthålla arbetarnas paradis.

Då måste man också ha tummen i spåret vad gäller vad staten gör, vilka arbeten som skapas. Det som i ett sådant samhälle skulle vara enda motiveraren skulle vara att arbeta för det gemensamma bästa.