onsdag, oktober 26, 2016

Ruggig rysare: Svart potatis

En morgon stod sheriffen i sällskap av poliser, kofotsmän och soldater framför dörren till ett oansenligt hus. De hade kommit för att vräka bonden som bodde där med sin familj. Bondens reumatiske far dog redan samma natt i ett dike. Nästa dag gick hans gravida fru bort. Det hände någonstans på Irland. Det var ingen isolerad händelse. Åren efter den stora missväxten 1845 vräktes tusentals bönder som inte kunde betala arrendet.

Om det här kan man läsa om i journalisten Pär Lodin bok, ”Svart potatis” Den långa undertiteln sammanfattar vad det handlar om: ”När en miljon irländare dog av svält på det brittiska imperiets bakgård Den stora svälten, Irland 1845-1850”.

Hösten 1845 hade vädret varit nyckfullt. Varma mornar, regniga kalla eftermiddagar.
Plötsligt en dag fylldes luften av en kraftig stank. Potatisblasten täcktes av svarta prickar och vissnade. När bönderna grävde upp sina potatisar hittade de ”svarta, slemmiga klumpar”. Idag kan det vara svårt att föreställa sig hur viktig potatisen var i Irland på den tiden. För många fattiga var det den helt dominerande födan.

Svart potatis är mycket mer än historien om en missväxt. Lodins fyrahundra sidor tjocka genomgång av händelseförloppet och den politiska debatten visar tydligt att det snarare var politik än biologi som ledde till svältkatastrofen.

Den brittiska regeringen var frihandelsvänner som ansåg att marknaden ska sköta sig själv och att äganderätten var viktigare att värna än fattiga människors överlevnad. Man hänvisade till Adam Smiths teorier och citerade Edmund Burke: ”Vi, folket, borde inse att vi kan inte mildra ett gudomligt missnöje, genom att bryta mot kommersens lagar, vilka är naturlagar och följaktligen Guds lagar.” Därför tillät regeringen att stora mängder livsmedel fortsatte att exporteras från Irland även när katastrofens omfattning var känd.

Regeringens misstro mot de döende tycktes också gränslös. Arbetsmoralen skulle hotas om man hjälpte de svältande. Lättjan skulle breda ut sig och förvärra det ursprungliga problemet. Därför motsatte sig regeringen att man delade ut gratis mat till de svältande. Den här logiken dikterade att även kvinnor och barn som sökte sig till fattighusen skulle sättas i hårt arbete. Fattighusen hade som uppgift att förnedra: de som sökte sig dit tvångsklipptes, fick fängelseliknande kläder och gavs ofta tunga meningslösa arbetsuppgifter. Lodin citerar en brittisk ekonoms förklaring: ”de arbetande klasserna ska se med fasa på fattighuset och skammen att vara intagen där ska föras vidare från far till son.” Det förklarar också varför fattighusen separerade barn över två år från sina mödrar.

Svart potatis är en välskriven, viktig, bok om liberalismens läbbiga historia. Den visar hur idéer om frihet, precis som kommunismens dröm om ett klasslöst samhälle, kan förvandlas till sin motsats. Och även om Irland i mitten av artonhundratalet naturligtvis var ett helt annat samhälle lever många av de idéer och attityder gjorde svälten möjlig fortfarande kvar i vår tid.


Svart Potatis När en miljon irländare dog av svält på det brittiska imperiets bakgård Den stora svälten, Irland 1845-50
Pär Lodin
Politisk Historia

3 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Och erfarenheterna från Irland vidareutvecklades sen i Indien, berättar Mike Davis, där nödhjälpsarbetarna (som byggde vägar och järnvägar åt engelsmännen) under svältkatastroferna fick lägre matransoner än vad man fick i Auschwitz.

Allt medan matexporten fortgick som normalt.

Jag undrar om Lodin har med något om hur myndigheterna med vapenmakt hindrade nödhjälp från USA att lossas i Corks hamn, med motivet att det störde den fria handeln? Det är som hörde man dagens TTIP-förespråkare.

martin sa...

Den nya utställningen på Forum för levande historia har skapat en hel bunt nya brott. Med dessa brott i åtanke så kan man skapa den största och kanske värsta utställningen i Foruments serie, liberalismens brott.

martin sa...

Chicagoskolan bah: Irländarna dog av naturliga orsaker!