söndag, oktober 30, 2016

Ur Teologisk-Politisk traktat


Om nu människor av naturen vore funtade så att de inte begärde något annat än det som det rätta förnuftet anger skulle samhället inte behöva några lagar, utan det skulle vara alldeles nog att lära människorna de riktiga moralreglerna för att de självmant med ett rent och fritt sinneskulle göra det som är till deras verkliga nytta.
Då den mänskliga naturen emellertid är helt annorlunda funtad söker förvisso alla sin egen nytta, men inte alls utifrån det sunda förnuftets föreskrifter. Ofta fattar de i stället begär till saker och finner dem vara nyttiga utifrån blotta begäret och under påverkan av sinnesrörelser (som inte ser till framtiden eller tar andra hänsyn). Härav kommer det sig att inget samhälle kan bestå utan styrande och makt, och följaktligen lagar som tyglar och begränsar människornas begär och otyglade drifter.
113-114

…om någon vill lära ett helt folk, för att inte säga hela människosläktet, en viss lära och att den i alla delar ska förstås av alla, så måste han bekräfta sin sak enbart genom erfarenhet och i allra högsta grad anpassa sina argument och definitioner av det han vill lära ut efter pöbelns förstånd, vilken utgör den största delen av mänskligheten, utan att sammanlänka dem och utan att anföra de definitioner som tjänar till att sammanlänka dem. Annars skriver han bara för de lärda, det vill säga, han kommer bara att förstås av ett förhållandevis litet fåtal människor.
Då hela Skriften först uppenbarades för ett helt folks bruk och slutligen för hela mänskligheten, måste av nödvändighet de läror den innehåller i hög grad ha anpassats efter pöbelns förstånd och bara bevisats genom erfarenhet.
117

(Jämför med Hitlers Mein Kampf, del ett, s. 170)

Ty vadhelst varje ting gör enligt sin naturs lagar, det gör det med full rätt, eftersom det nämligen handlar så som det bestämts av sin natur och inte förmår något annat. Så länge vi föreställer oss att de lever enbart under naturens herravälde, lever därför bland människor den som ännu inte lärt känna förnuftet eller som inte besitter någon dygd utan bara följer sitt begärs lagar med lika oinskränkt rätt som den som styr sitt liv enligt lagar. Det vill säga att liksom en vis man har rätt till allt som förnuftet föreskriver, alltså att leva enligt förnuftets lagar, har också en okunnig och andefattig människa rätt till allt som begäret driver henne till, alltså att leva enligt begärets lagar. Detta är detsamma som Paulus lär, som inte erkänner någon synd före lagen, det vill säga, så länge människor tänks leva under naturens herravälde.
Vare människas naturliga rätt bestäms alltså inte av det sunda förnuftet utan av begär och makt. Ty alla är inte naturligt bestämda till att verka enligt förnuftets regler och lagar. Tvärtom föds alla okunniga, om allting och innan de kan känna till det rätta sättet att leva och förärva ett dygdigt sinnelag går en stor del av livet förbi, även om de får en god uppfostran. Ändå måste de under tiden leva och ta till vara på sig så gott de förmår, alltså bara drivna av begär, eftersom naturen inte givit dem något annat och än så länge förmenat dem förmågan att leva enligt det sunda förnuftet. Därför är de inte mer förpliktigade att leva efter det sunda förståndets lagar än en katt är förpliktigad att leva enligt ett lejons naturliga lagar. Allt som alltså var och en bara betraktas som stående under naturens välde bedömer som nyttigt för sig, antingen genom förnuftets ledning eller genom passionernas inflytande, får han med full naturrätt begära och på vilket sätt som helst, antingen med våld, med list, genom böner eller på vilket annat sätt som helst skaffa sig, och följaktligen anse den en som en fiende som vill hindra honom från att fullfölja sin avsikt.
Av detta följer att naturens rätt och stadgar, under vilka alla föds och lever största delen av sina liv, inte förbjuder något annat än det som ingen begär och som ingen förmår. Den motsätter sig inte strider, inte hat, inte vrede, inte försåt, över huvud taget inte något som begäret eggar till.
(…)
Allt som alltså förefaller oss löjligt, orimligt eller ont i naturen kommer sig av att vi bara känner en del av det hela och är okunniga om största delen av naturens ordning och sammanhang och att vi vill styra allt genom bruket av vårt förnuft, fastän det förnuftet hävdar är ont inte är ont med avseende på hela naturens ordning och lagar, utan bara med avseende på vår naturs lagar.
250-251

…den som av sitt begär drivs så att han vare sig kan inse eller göra det som är nyttigt för honom, han är verkligen slav, och bara den är fri som helhjärtat lever under förnuftets odelade ledning. En handling som sker på befallning, det vill säga lydnad, upphäver förvisso på ett sätt friheten, men detta gör inte någon till slav, utan det beror på handlingens skäl. Om handlingens syfte inte är den handlades utan härskarens nytta, då är den handlande en slav och onyttig för sig själv, men i en republik och ett rike där hela folkets väl, inte den härskandes, är den högsta lagen, vilken, vilken härskaren lyder i allt, bör han inte kallas för en slav som är onyttig för sig själv, utan för en undersåte. Således är den republik den friaste, vars lagar är grundade på förnuftet, ty där kan var och en vara fri när han vill, det vill säga leva enligt förnuftets ledning.
Likväl är barn, trots att de måste lyda föräldrars befallningar, likväl inte slavar, ty föräldrarnas befallningar syftar i högsta grad till barnens bästa. Vi uppfattar alltså en stor skillnad mellan en slav, en son och en undersåte, vilka därför definieras enligt följande, nämligen: en slav är den som måste lyda sin herres befallningar, vilka bara ser till den härskandes väl. En son däremot är den som gör det som är nyttigt för sig själv på föräldrarnas befallning. Slutligen är en undersåte den som gör det som är nyttigt för det allmänna och därmed också för sig själv, på suveränens befallning.
Härmed anser jag mig tillräckligt ha visat det demokratiska styrelseskickets grundvalar.
255-256

…den har mest makt som härskar i undersåtarnas sinnen. Om den som fruktades mest hade mest makt, så skulle förvisso tyrannernas undersåtar ha det, ty de är desom fruktas mest av sina egna tyranner. Fastän vidare sinnet inte kan behärskas lika väl som tungan står likväl sinnena på ett sätt i härskarens makt, vilket kan ske på många sätt, så att de allra flesta människor tror, älskar, hatar osv., det han vill. Även om de inte gör detta på härskarens direkta order gör de det likväl ofta, som erfarenheten ymnigt visar, på grund av hans makts auktoritet och hans ledning, det vill säga enligt hans lag. Därför kan vi utan att det strider mot förnuftet tänka oss människor som bara tror, älskar, hatar, föraktar och över huvud taget grips av någon affekt enligt härskarens lag.
265


Baruch Spinoza
Teologisk-Politisk Traktat
Daildalos, 2016, översättning, Niklas Olaison

1 kommentar:

martin sa...

Påminner mig om det du skrev om aporna när de görs till undersåtar av en högre makt. Människan som observerar apans irrationella beteende, apans försök att manipulera makten till sin fördel, betraktar det som en naturlag, en brist på dygder hos apan. Till och med när man skapar maktstrukturen så ingår inte maktstrukturen i förklaringarna av observationerna. Utan apans dygd blir huvudfrågan.

Precis som dessa dygdeetiska formuleringar, må tala för folkstyre och en ledare som undersåte av folket så förklaras folkets relation till maktstrukturen med inneboende "naturliga" brister och maktstrukturen faller utanför diskussionen. Elefanten som försynt står i hörnet och skrapar med foten, hen behandlas inte alls av de dygdiga och artiga.