torsdag, november 03, 2016

Älskar ni inte livet?


För tjugo år sedan publicerade jag den här recensionen i Folket i Bild. Den har nästan blivit aktuell igen. Jag tror jag var den enda recensenten som inte mumlade om det många kände till. Tonen var kanske lite onödigt raljant...

De franska boklådorna har allt sedan Francois Mitterands andra mandatperiod börjat lida mot sitt slut översköljts av biografier och politiska nekrologer. När det politiska monumentet gick ur tiden tog utgivningen ny fart. Nu var eventuella lojalitetsband upplösta, man kunde skriva oemotsagd. Inte bara de glassiga ministrar och rådgivare presidenten älskade att umgås med vill skriva böcker. Nu klev även andra linjens män och kvinnor fram ur anonymitetens mörker för att berätta sina historier.
Förutom de vanliga luntorna – till förväxlingen lika – ges nu även mer pikanta berättelser ut. Så har Mitterands läkare, dr Gubler skrivit en bok där han redogör för presidentens fortskridande prostatacancer. Den lyckades familjen få indragen redan efter några dagar. Underrättelseofficer Baril ger i sin egen bok sin version av Mitterands antiterroristbekämpningsstyrka. Boken är kryddad med okontrollerbara påståenden om att diverse självmord i själva verket varit mord, beordrade av presidentens försvarsminister Chalres Hernu.
Med Chris Forsnes nya bok har även Sverige fått en egen Mitterandbok. Varför är obegripligt. Forsne skriver i förordet att det inte är en biografi eller politisk analys; bara ett blygsamt försök att beskriva människan Mitterand som hon tycker försvunnit i floden av vittnesmål över den store kylige manipulatorn.
Sen skriver hon en bok om en kylig manipulerande Mitterand, en godtyckligt redigerad biografi, med långa beskrivningar av presidentens rådgivare eller olika ministrars fåfängor och brister. Det mesta skulle kunnat ha skrivits av vilken halvdan journalist som helst. De flesta stycken som handlar om Forsnes relation till Mitterand har i bästa fall ett anekdotiskt värde.
Forsnes logik och relation till Mitterand är i boken lika oklar som hennes språk:
”Det skulle dröja länge innan det nöje vi fann i att umgås övergick till den vana i positiv bemärkelse som gjorde att min accent på franska och hans högre ålder var något omvärlden lade märke till. Inte vi.”
Ett kapitel handlar om sänkningen av Rainbow Warrier. Där verkade Mitterands kommentarer om sin ovetskap så spontan för Forsne att hon konstaterar:
”trots allt hade (jag) en ganska solid grund att bygga vidare på för min bedömning av ansvarsfrågan.”
Den grunden tog hon med sig när hon som Sveriges televisions reporter beviljades exklusiva intervjuer med den franske statschefen (1).
Det kan vara kul med skvaller och anekdoter. Forsne berättar att Mitterand bara skrattade åt henne när hon klagade över det franska privilegiesamhället. Hon hade i boken kunnat göra en rolig grej av hur Mitterand mobiliserade Paris hela poliskår när hon som ung svensk kvinnlig journalist blivit bestulen på sin handväska. Det var något som parisarna själva förundrades över när det begav sig.
Mitterand utnyttjade Forsne för att informera sig om de journalister som bevakade honom. Hon var ett litet komplement till alla de säkerhetsmän han anställt för att bedriva illegal avlyssning av vänner och fiender. Boken saknar det resonemang om hur rollen som älskarinna går att förena med rollen som journalist som hade gjort den värd att läsa.

Älskar ni inte livet?
Chris Forsne
Fischer & co, 1996

(1.) Detta förnekade Forsne när hon anmälde recensionen till Pressombudsmannen.

4 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Forsne skriver numera då och då på http://ledarsidorna.se/

Pierre Gilly sa...

För att klia sig måste man ha naglar.

Björn Nilsson sa...

Låter som ett folkligt ordspråk (som jag inte fattar).

Pierre Gilly sa...

Turkiskt! Det handlar om förutsättningar...