måndag, november 21, 2016

Till ungdomens försvar

När jag gick på gymnasiet för över tjugofem år klagade lärare ofta över hur okunniga många elever var. Detta trots att mina klasskamrater nästan alla var akademikerbarn. En yngre generation lärare sjöng samma visa när jag själv jobbade på en gymnasieskola för några år sedan.

Ska man tro Pisa-undersökningarna och upprörda universitetslärare är dagens elever inte lika duktiga som förr i tiden. Att femtonåringar inte kan lika mycket matte och har sämre läsförståelse kanske stämmer. Men de har andra färdigheter och annan kunskap. Dagens femtonåringar är ofta bättre på att använda datorer och internet än sina föräldrar.

Ingen generation är dessutom så välutbildad. Idag lär det finnas fler doktorander än det fanns gymnasister för åttio år sedan. Bara sedan jag pluggade på universitet har antalet studenter fördubblats. Alla kan naturligtvis inte ha samma förutsättningar som när bara en liten elit hade tillgång till högre utbildning. Men talar man bara om de svaga missar man att vi står mitt i en enorm utbildningsrevolution.

Kanske är också dagens ungdom smartare än tidigare generationer. IQ resultaten har ökat med tre poäng per årtionde de senaste hundra åren (Flynn effekten). Det tyder i alla fall på att de yngre är duktigare på abstrakt tänkande än äldre generationer. Jag misstänker att detta kommer att bli ett stort tema i samhällsdebatten först den dagen effekten stannar av eller vänder.

Ett annat återkommande tema är ungdomens lathet. Företagarna presenterade till exempel nyligen sin rapport ”Det är attityden, dumbom”, där femtusen (mest äldre män?) klagade på ungas arbetsmoral och disciplin.

Men varför ska man moralisera över det? Varför skulle unga utveckla lojalitet mot företag som inte är lojala mot dem? Villkoren på arbetsmarknaden kännetecknas ju numera av kortsiktiga relationer med tillfälliga anställningar. Därför är det helt normalt om unga har svårt att utveckla samma arbetsmoral eller lojalitet som man kanske kunde göra på den tiden det var möjligt att göra karriär och jobba hela livet på samma företag. Varför är de egenskaper som anses beundransvärda eller nyttiga när de utövas av företag och affärsmän fel när ungdomen tar efter?

Företagarnas gnäll har mer att göra med Luther än vad man kunde förvänta sig av anhängare av ett marknadssamhälle. I ett marknadssamhälle är det priset som ska reglerar tillgång och efterfrågan. Den som inte gillar en billig tvål kan köpa en dyrare. Moral är inget mynt. Tycker man inte att arbetskraft är som tvål (eller vilken vara som helst) kan man inte heller kräva att den ska vara ett passivt objekt.

Men liberala opinionssidor som annars pratar om hur fel det är med moraliska pekpinnar - om regeringen till exempel vill förbättra folkhälsan - drar sig dock inte för att säga hur ungdomen borde bete sig. Individen vet inte längre sitt eget bästa. . De ska tänka på Sveriges konkurrenskraft och samhälles framtida välstånd.

5 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Tänk om det finns någon sorts bubble-effekt vad det gäller IQ? När siffrorna drar i höjden är det ju ändå från någon sorts bas av andra kompetenser, och de kanske urholkas under resans gång? Exempelvis så att så kallad vanlig normal hyfs och anständighet eroderas i smartskallarnas medvetande? Det kan ju leda till en kollaps om det leder till att samhället inte fungerar så bra pga en massa osociala genier som mest ägnar sig åt sig själva, eller åt att manipulera andra.

Pierre Gilly sa...

Sociala processer tar ju mycket hjärnkapacitet... Jag tror vi haft den diskussionen redan, även om vi nog inte uttömde ämnet precis. De sitter tydligen hemma och spelar dataspel i stället för att supa. Jag har svårt att tänka mig att det är möjligt att vara mer ohyfsad än min generation...

Jan Wiklund sa...

Den tidigare generationen ägnade sig åt bilkörning istället för att sitta vid datorn. Och det var också ett beteende som inte direkt gynnade sociabiliteten. När man inte har direktkontakt med en jämlike (som kan slå tillbaka) tenderar man att bli bufflig och tänka bara på sig själv.

Men de som är unga idag har ju också levt under en stormflod av nyliberalt djungelbeteende som äter sig in även i oppositionen mot sådant. Dvs solidariskt samarbete ersätts av jaghävdande och revirpink - och av skuldkänslor och självskadebeteende om man inte "lyckas". Sånt tycker jag i alla fall att man såg mindre av på 60-talet, även om det för all del inte var okänt.

Pierre Gilly sa...

Många nuförtiden verkar hitta varandra på nätet. Chat innan man träffas på riktigt, det fysiska rummets begränsningar borta, större utbud. Borde vara lättare för blyga att ta kontakt i en sådan värld. Folk har ju mindre hämningar på nätet, på gott och ont, än IRL. Så andra förutsättningar och socialiseringssätt. Misstänker att fördelarna är större än eventuella nackdelar.

Jan Wiklund sa...

Det är svårt att säga något empiriskt. Men åtminstone förekommer en massa självskadebeteenden och ängslig konformism numera bland ungdomar, som jag i alla fall inte minns från 60-talet. Förmodligen beroende på den nyliberala arbetslöshetspolitiken som ställer enorma krav på ungdomar att dom ska "lyckas" och anklagar dom för oduglighet om dom inte gör detta. Det var något vi slapp på 60-talet, då hette det att om allt gick åt helvete kunde man i alla fall få jobb på posten.

Datorer är väl närmast ett andningshål i allt detta.