tisdag, december 20, 2016

Vår nya verklighet

En dag i augusti 1990 gick jag till en biograf på Manhattan och såg en film om några läkarstudenter som försökte ta reda på vad man upplever när man dör. Det gick till så att de turades om att stänga av varandras hjärtan under några minuter. Egentligen minns jag inte mycket av Flatliners, som filmen hette, bortsett från att det var obehaglig. Studenterna började se syner även när de var vakna.

I en scen blev någon slagen i huvudet med ett basebollträ. En grupp män i publiken skrattade hjärtligt åt detta. De såg ut som de ruffiga karaktärerna i studenternas hallucinationer. Jag tror det satt en hemlös smutsig kvinna på biografen med en förfärlig massa plastpåsar. Eller så har jag blandat ihop en filmscen med verkligheten. Men faktum är att biografen och stora delar av den 42 gatan och angränsande kvarter på den tiden var så nergångna att de såg ut som studenternas mardrömmar.

Några år senare gjorde Arnold Schwarznegger en måttligt rolig komedi, Last action hero, där karaktärer från filmen som stiger ut i ”verkligheten”. Men Flatliners var ingen komedi, och Manhattan inget skämt. När jag steg ur biografen den där augustidagen 1990 var det som filmen följde med mig. På gatan utanför gick knarklangare, alkoholister och förvirrade människor som talade med sig själva förbi. På väg hem blev jag hotad av en man som ville ha min plånbok.

Fictionen har lämnat biograferna. Det är inte längre filmen som härmar verkligheten, utan verkligheten arrangeras allt mer som om det vore en film. Ronald Reagan var en skådespelare som spelade politiker. Politikern President George Bush den yngre klädde upp sig till stridspilot och spelade actionhjälte. George Bush och Ronald Reagans arrangerade verklighet producerades som en traditionell film. Produktionen av Donald Trump har större likheter med Commedi del artes improviserade föreställningar. Trump är en karaktär från en dokusopa som producerar sin show 24 timmar om dygnet. Det sänds på alla kanaler, i alla medier, utan avbrott. Det är den nya verkligheten.

5 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Trump skulle alltså kunna vara android? Har för mig att sci-fi-författaren Philip K. Dick hade en sådan mediefigur i en av sina romaner.

Pierre Gilly sa...

I så fall är rollen naturligtvis lämpad för Arnold.

Jan Wiklund sa...

Visst är Trump en uppenbar remake på Berlusconi. Men vad är alternativet?

USA hade enligt Joseph Stiglitz redan före valet ett styre "of the 1%, by the 1%, for the 1%. Ett land där normalinkomsttagaren inte har fått en löneförhöjning sen 1973, där t.o.m. högutbildade experter har fått en löneförhöjning sen 1973 på bara ca 10%, där "the 1%" har tagit allt.

Vi ska inte döma folk för att dom gör det enda som enligt Myrdal (för en generation sen) återstår: pissar i valurnan.

Jan Wiklund sa...

PS På BBC-dokumentären https://www.youtube.com/watch?v=-fny99f8amM försöker Adam Curtis beskriva vad som händer med politiken när kollektiven kopplas från och bara individuella tv-tittare ska försöka förstå vad som händer. Helt fritt fram för mediaskickliga miljardärer eller deras gelikar att hitta på verkligheter som inte finns.

Den enda form av demokrati som kan existera är uppenbarligen en demokrati av organiserade intressen. Den liberala demokratiuppfattningen av individuella väljare är en omöjlig dröm.

Anonym sa...

Verkligheten har inte ändrats - det är bara skådespelarna som byts ut. Marionettshowen körs av Mästarna. Vill man förstå så borde man gå bakom skådespelet och studera hur mästarna sätter upp marionettshowen så att det ser ut som verkligheten.