måndag, maj 30, 2016

När gatan tog mediamakt

Han står på en affischpelare där det görs reklam för rengöringsmedel och hygienprodukter; klädd i romersk tåga, och preussisk kask. Lutad mot skuldran som om det vore ett gevär, en lavemangsspruta. Röda sandaler gör att fötterna liknar en tupps klor. Bildtexten lyder: ”Den enda kolonn han kan göra anspråk på”. Det är ett vanvördigt, föraktfullt men samtidigt komiskt porträtt av Napoleon den III. Han hade nyligen kapitulerat med sin armé i Sedan och tillfångatagits av tyskarna.

Just lavemangssprutan finns med i fler av de bilder av exkejsaren som återges i När gatan tog mediamakt Pariskommunens bilder. Den är naturligtvis en symbol regimens svaghet och dekadens. Jag tror det är Jan Myrdals åttonde bok om politiska bilder som spridits i massupplagor. Då räknar jag inte med fotoböckerna. Den förra, Sälja krig som margarin, som gavs ut för elva år sedan tog upp propagandaaffischer från första och andra världskriget. Ett annat praktverk från 1991, 5 år av frihet. 1830-1835 Daumier & Grandville mot bankirernas kung päron, väger fyra kilo.

Den nya påkostade volymen, som även är årsbok för Arbetarnas kulturhistoriska Sällskap, återger och kommenterar en del av de märkliga masslitografier som spreds under åtta månader efter Napoleon den III fall i samband med kriget mot Preussen 1870-1871. I likhet med tidigare böcker i den här serien organiseras det även en utställning i samband med lanserandet av boken. Nu är det Litografiska Museet i Huddinge som är värd. Och precis som med de andra böckerna om politiska bilder är det Myrdal själv, som (tillsammans med sin tidigare hustru, Gun Kessle) samlat ihop litografierna.

Bilderna har tillkommit i ett kort skede då ordningens och den goda smakens försvarare försvunnit.
”Då tidningar under kriget stängts eller fallerat och alltså inte längre köpte teckningar kunde inte medelklasspubliken längre bestämma över de offentliga bildernas form och innehåll. Samtidigt hade även kolportörsförbudet förflyktigats med censuren. Bilder kolporterades därför fritt som masslitografier till gatupubliken vilket bestämde såväl form som innehåll.”
skriver Myrdal i en inledande essä. Det handlar alltså om en kort tid då varken den politiska eller ekonomiska makten i samhället kunde stoppa”… vulgaritetens bilder som uttryckte hur gatans publik, ”småfolket”, såg kampen mot det belägrade tyskarna….” .

Och den som söker det vulgära blir knappast besviken. I en bild, titulerad Mellan diplomater, står den tyske kanslern Otto von Bismarck på alla fyra. Bakom honom syns den franske politikern Adolph Thiers. Bildtexten lyder ” Låt oss famnas… och att det bli slut på allt det där.” Om någon är för pryd för att förstå så bidrar Myrdal med en kort förklaring: ”Thiers rövknullar Bismarck, för att säga det som gatan sa det.” Myrdals korta men välskrivna essä bjuder också en historisk exposé – en klassanalys som många i debattsverige med all säkerhet kommer att uppfatta som ett skamgrepp.

Jan Myrdal fyller 90 år nästa sommar men planerar många böcker. En av dem ska heta "Nutidspubliken på Analytikersoffan. Fantasierna under locket”. Där ska han presentera pornografi från 1860 fram till idag. Kanske är det som seriefiguren Jan Myrdal säger i Jan Lööfs tappning: ”Ren porr säljer bäst”.

Publicerad i Dalademokraten


När gatan tog mediamakt Pariskommunens Bilder
Jan Myrdal Med bidrag av Hans Larsson & Jan af Burén
Celanders förlag

onsdag, maj 25, 2016

Kunstmuseum Liechtenstein

Just nu: en trasig dörrmatta mitt i den stora salen. En flyttkärra. Ett tredje liknande objekt i ett hörn. Kanske är det det estetiken som precis flyttat. Finns en viss risk för att lokalvårdarna städar bort utställningen.

torsdag, maj 19, 2016

"Fröken Sverige" uttalar sig om företagande

Läser man svenska ledare kan man tro att det är svårt att driva företag i Sverige. Ofta använder man sig av anekdotisk bevisföring. I Kristianstadsbladet idag skriver Carolin Dahlman om en strömlös företagare på en fädbovall i Rättvik som inte fått dispens på kravet att ha en ”certifierad kassaapparat”. Oavsett det rimliga i det enskilda fallet så ger de ingen representativ bild av situationen. När världsbanken ger ut sin årliga ranking ligger Sverige högt. Vi har världens åttonde bästa företagsklimat, enligt förra årets lista. Detta av 186 granskade länder.

Den tidigare kärlekskonsulten Carolin Dahlman är vad hon brukar anklaga andra för: “mästertrixerskan” är “flummigare än någonsin” och hennes ledare låter som “inlägg på en fröken Sverige-tävling”. Det ironiska är att den här typen av svartmålning av Sverige i slutändan riskerar att göra folk rädda för att starta egen firma.

Världsbankens ranking 2015:

1 Singapore
2 New Zealand
3 Denmark
4 South Korea
5 Hong Kong
6 United Kingdom
7 United States
8 Sweden
9 Norway
10 Finland

tisdag, maj 17, 2016

Till ineffektivitetens försvar

Min morbror gjorde helst bara en sak i taget. När han satt igång en tvättmaskin brukade han till exempel sitta och titta på maskinen tills den var klar. Folk som min morbror blir lätt sedda som kufar. Idag hade en psykolog kanske gett honom en diagnos. I vårt samhälle ska man vara effektiv. Det är både en vitt spridd uppfattning och navet i ekonomiskt tänkande. Om de flesta var kufar skulle det inte kunna finnas rationella och effektiva marknader.

I samhällsdebatten kan man därför lätt få intrycket att effektivitet och rationalitet förhåller sig som avigan till rätan. Tänker man bara på det abstrakt så låter det kanske övertygande. Men historien (tidsfaktorn!) visar att det är en förenklad syn. Det kan tvärt om ofta vara rationellt att inte satsa på lösningar som för ögonblicket är effektivast.

Tekniska innovationer tar tid och tid kostar pengar. Därför riskerar effektiva marknader i praktiken att motverka innovationer. I mitten av 1800 talet tillverkade britterna nålar för hand med hjälp av specialiserade arbetare; amerikanerna använde däremot maskiner. När matematikern Charles Babbage, som är känd för att ha uppfunnit en föregångare till datorn, jämförde de bägge ländernas nåltillverkning kom han fram till att den brittiska metoden inte bara var snabbare, utan också av resulterade i nålar av högra kvalité. Det tog årtionden innan det var effektivare att tillverka nålar med maskiner än för hand. Men tack vare höga amerikanska tullar på import av tillverkade varor hade den amerikanska nålindustrin tid på sig att växa upp. Under de två hundra år som amerikanerna hade världens högsta tullar utvecklades USA till att bli det teknisk och industriellt mest avancerade landet i världen.

Dagens tyska satsningen på förnyelsebara energi illustrera samma fenomen idag. Det tog många årtionden av massiva statliga subventioner innan nu både vind och solenergi har utvecklats så pass mycket att den nu blivit billigare än både kol och kärnkraft. Om innovationer överläts till rationella kapitalister skulle vi nästan leva kvar på 1800 talet. Nästan all revolutionerande teknik de senaste hundra åren kan spåras till skattefinansierad forskning. Jetmotorn, helikoptern, datorer, radar, internet osv. Kapitalister är normalt sett inte intresserade av att lägga ut stora belopp på projekt som kanske kan leda till en kommersiell produkt efter tjugo eller fyrtio år.

Nej, inga förståndiga kapitalister ägnar sig åt så långsiktiga projekt. Men som tur är drabbas de ganska regelbundet av ett slags kollektivt vansinne och plöjer ner fantastiska belopp i nya branscher. På artonhundratalet var järnvägsbyggandes i USA och Storbritannien ett av flera sådana exempel. De flesta spekulanter förlorade sina pengar men järnvägen blev kvar och resulterade i en fantastisk modernisering av ekonomin. På samma sätt var det med internatbubblan på nittiotalet. Kapitalister är som bäst när de tappar huvudet.

måndag, maj 16, 2016

Med döden som ideal

Att sitta mycket ökar som bekant risken för bland annat cancer och förkortar livet. En amerikansk professor har sagt att sitta är det nya röka. Medicinsk forskning är tämligen enig. När Folkhälsominister Gabriel Wikström tar upp detta reagerar vissa opinionsbildare med förfäran. ”Stoppa statlig kroppshets” skriver Tove Mellgren i Kristianstadsbladet. Hon förnekar inte att det är ett hälsoproblem men anser tydligen ändå att det är fel om skattepengar används i förebyggande syfte. Mellgren kallar Wikström för en ”propagandaminister”. Fetma kan ses som "en frigörelse från de kroppsnormer som håller många människor gisslan" I bildtexten står det: ”…håll i pallen” trots att ingen föreslagit förbud mot att sitta ner. Men är cancer också något man kan ha olika uppfattning om? När finanspolitiska rådet går ut med sina rekommendationer (som det vanligtvis inte råder någon enighet om bland ekonomer) då reagerar däremot opinionsbildare som Mellgren inte alls.

Sanningen om frihandel

Alla tjänar på frihandel. Så är det i alla fall om man ska tro de flesta politiker, ekonomer och andra opinionsbildare som yttrar sig i media. Det finns också robusta teoretiska argument för att det måste vara så. En snabb faktacheck avslöjar dock att vi inte levt som vi lär. Historien visar att det är den södra delen av världen tillämpat frihandel i betydligt högre grad än den norra. USA, som nu mer än något land brukar propagera för frihandel, hade de högsta tullarna i världen i över två hundra år. Importtullen på tillverkade varor var 35-45 procent på 1820 talet och nästan femtio procent åren på 1930 talet. Under samma period hade man också den högsta ekonomiska tillväxten i världen. Faktum är att den moderna protektionistens främste teoretiker var USA:s första finansminister, Alexander Hamilton (1789-1795) (Det är han som pryder tio dollars sedlarna). Han menade att industrialisering bara var möjligt man skyddade de framväxande företagen bakom tullar tills de vuxit sig starka. Efter kriget, när de flesta konkurrenters industrier låg i ruiner, sänkte USA sina tullar till 14 procent. Frankrike som har rykte om sig att vara ett protektionistiskt land hade avsevärt lägre tullar än USA ända till 1950 talet.

Tittar man på Storbritanniens är det svårt att inte misstänka att den bestämts av den brittiska industrins konkurrenskraft. När den byggdes upp, och blev överlägsen resten av världens, på 1820 talet, var den till och mer högre än den amerikanska. När den var större och konkurrenskraftigare än andra länders tillämpade man frihandel. Men på femtiotalet, när amerikanerna hade den mest avancerade industrin i världen, höjde man tullarna till 23 procent.

De länder som i praktiken varit frihandelsvänner de senaste århundradena ligger alla i syd idag. I den flesta fall handlar det om en påtvingad frihandel. De flesta var kolonier och fick finna sig att Paris, London eller någon annan europeisk huvudstad bestämde handelsreglerna. Andra tvingades öppna sin handel genom så kallad kanonbåtsdiplomati. i början av 1900 talet hade kina importtullar på 4-5 procent, Iran 3-4, Siam (Thailand) 2-3 procent och Turkiet 5-10 procent. I Turkiets fall var det kanske en frivillig politik.

Källa och vidareläsning:

Paul Bairoch
Economics and World History Myths and Paradoxes
University of Chicago Press, 1995

söndag, maj 15, 2016

Det amerikanska systemets synliga hand...

En gång i tiden var världen som mina japanska sakemuggar. De är tillverkade av en äldre man som använder traditionella hantverksmetoder. Varje objekt som lämnar hans ugn är unikt. En gång i tiden var alla föremål lika unika.

Handgjort kan vara vackert och välgjort men ibland har det uppenbara nackdelar. Om varje bajonett eller flinlås bara passar till ett gevär så kan de inte repareras så enkelt. Av den anledningen bestämde general Jean-Baptiste Gribeauval 1765 att försöka reformera den franska vapenproduktionen. Han ville skapa standardiserade vapen som var gjorda av standardiserade delar.

Efter den franska revolutionen blev man intresserade av Gribeauvals idéer på andra sidan Atlanten. Den amerikanska krigsmakten beslöt att alla inköpta handelsvapen skulle bestå av utbytbara delar. Från 1830 fram till det amerikania inbördeskriget spelade en statlig vapenfabriken i Springfield, Massachusetts, en central roll för utvecklandet av enhetliga delar men också för spridandet av den tekniska kunskapen som krävdes till privata vapenfabriker.

De amerikanska skattebetalarna plöjde ner stora belopp under fyrtio, femtio år, för att projektet skulle förverkligas. De vapen som vapen som producerades med utbytbara enhetliga delar var länge avsevärt dyrare än de som tillverkades med mer traditionella metoder. Kravet på att delarna skulle vara utbytbara ledde till att hantverkarna ersattes av maskiner som är bättre på att tillverka föremål med exakta mått. Idén om utbytbara delar, och det tekniska kunnandet spred sig sedan till andra branscher (Från tillverkare av symaskiner, skrivmaskiner, cyklar och bilar) . Förverkligandet av visionen om enhetliga utbytbara delar var en förutsättning för att det löpande bandet och språnget ut i verklig massproduktion.

Källa och vidareläsning:

David A. Hounshell
From the American System to Mass Production, 1800-1932
John Hopkins University Press, 1984

fredag, maj 13, 2016

Hur högern tänker

Kloka opinionsbildare har naturligtvis borgerliga åsikter. Ett skäl är att de har fler födkrokar. Nittio procent av alla ledarsidor, och de allra flesta tankesmedjor ägs av högern.

En gång i slutet av nittiotalet när jag nästan inte skrivit något alls och därför ännu kunde anses lovande var jag på anställningsintervju. Det var en regional socialdemokratisk tidning som sökte en ledarskribent. Det var en bra tjänst, hävdade min dåvarande sambo. Med det menade hon att fast inkomst är bra. Men arbetet var rena korvstoppningen. Man skulle också sköta debattsidan. När chefredaktören började intervjun med att förklara att han redan bestämt sig för att anställa en ung kvinna, pustade jag ut. Hon jobbar kvar där än, eftersom hon uppenbart inte blivit klokare med åren.

Högerfolk har inte bara fördelen av en större arbetsmarknad. Borgare har ett enklare och effektivare sätt att formulera sin världsbild på än vänstern. Deras tänkande följer en mall som gör det möjligt att snabbt, och utan risk för ideologiska misstag, producera stora mängder opinionsmaterial utan större ansträngning.

Det strukturerande elementet är oftast tankeexperiment där man drar rationella slutledningar ur förment självklara satser. Tankestrukturen är en vulgariserad version av nationalekonomisk teori och dess tro på den rationella nyttomaximerande människan. Att det finns ett visst mått av realism i påståendet, som generellt påstående, innebär naturligtvis inte att man också kan strunta i att granska den konkreta i verkligheten i de särskilda fallen.

Tack vare den här teorin kan man alltid resonera sig fram till önskad slutsats. Sjuka är simulanter, arbetslösa lata, marknaden alltid är bäst och staten ett problem. Den bärande tanken kan man sedan på sin höjd illustrera med ett selektivt urval av statistik eller en lustig anekdot.

I sin statsvetenskapliga form kallas teorin om den nyttomaximerande rationella människan för public choiceteorin. Alla utgifter kan skildras som en form av korruption eller närapå stöld: ”För vänstern är dock pengar som vanligt inget problem; man är så gärna generös med grannarnas inbetalningar till Skatteverket.”

Gunnar Myrdal som skrev om det här redan 1930 menade att det här fenomenet var en ”karikatyr” av den vetenskapliga diskussionen.

Faktum är att public choiche-teorin trots sin popularitet aldrig kunnat beläggas. Den svenska statsvetarprofessorn Leif Lewin sammanfattar:

1. ”Det omfattande empiriska material som tagits fram genom den moderna forskningen om ekonomisk röstning gör att public choice-skolans första antagande att väljarna främst skulle vara styrda av sitt egenintresse inte kan upprätthållas.” (s. 80)

2. ”…det allra mesta talar för att bilden av politiker som i första hand kortsiktiga röstmaximerare har lika litet empiriskt stöd som föreställningen att väljarna främst röstar efter plånboken. ” (s. 98)

3. Lewin skriver också att det är svårt att svårt att hitta ”vetenskapligt stöd för budgetmaximeringshypotesen” (s.116)


Leif Lewin
Det gemensamma bästa om egenintresset och allmänintresset i västerländsk politik
Carlssons förlag, 1988

Annat om hur högern tänker finns i mitt bidrag till Högerns svarta bok.



torsdag, maj 12, 2016

Förbuden som befriar

Det finns en bar i Nice som ibland erbjuder tjejer obegränsat med vin för fem euro. Tittar man in ser man bara killar som stirrar ut ängsligt hoppfulla. Är det vettigt att tillåta priser baserade på kön? I så fall varför inte även tillåta priser baserade på etnisk och religiös bakgrund? Inte bara i barer utan också på bostadsmarknaden.

Ronald Reagan hade kanske tyckt det. Under valrörelsen till posten som guvernör i Kalifornien på sextiotalet kritiserade han en ny lag som förbjöd husägare att vägra sälja till svarta. I ett fritt samhälle har man rätt att diskriminera vem man vill, hävdade Reagan. Han vann valet. Reagans resonemang pekar på en paradox som den store italienske historikern Arnaldo Momigliano uppmärksammat i sina studier av antikens Grekland. För att uppnå frihet, behöver man makt, men makt visar sig i praktiken omöjlig att uppnå utan att styra över andra.

Det svenska förbudet mot att ha priser baserade på kön i frisersalonger kan tyckas löjligt men principiellt är det rimligt. Varför skulle annars inte också restauranger göra samma sak. Det finns alltid att hitta sunda företagsekonomiska argument. Kvinnor tar längre tid att klippa. De lockar fler kunder i barer. Men afrikanska män kan kanske också ha hår som är jobbigt att klippa, och de kanske skrämmer bort andra kunder i baren. En affärsman som inte är rasist, eller sexist (eller vars kunder som inte är det) skulle kunna ge vackra människor lägre priser.

Kartan sannare än terrängen

Amerikanska nationalekonomer är oeniga om vilken effekt stora löneökningar har på lågutbildades möjligheter att få arbete, skriver nationalekonomen Joakim Ruist i GP idag:

”För tre år sedan ställdes i en undersökning frågan till 38 av USA:s mest framstående nationalekonomer om huruvida en rejäl höjning av minimilönerna, med 25 procent, skulle göra det väsentligt svårare för lågutbildade att få arbete: 14 svarade ja, 13 nej, och 11 vet inte. Alltså finns det inte någon konsensus i frågan om vad forskningen säger.”

Ruist menar att vi inte ska bry oss om den här forskningen. Lönestrukturen i USA och Sverige är så olika att det är meningslöst. Notera att beviset för att den empiriska forskningen i USA inte är relevant för Sverige är att den strider mot den ekonomiska teorins förutsägelser. Ekonomisk teori är inte bara en modell utan används i praktiken inte sällan på det här sättet som ett bevis i sig själv.

Ruist hävdar också att det är omöjligt att bedriva nationalekonomisk forskning i frågan i Sverige och Europa:

”USA är det överlägsna forskningslaboratoriet, med 50 delstater som var och en höjer och sänker minimilöner efter eget tycke och därmed skapar en karta med stor variation, som gör det möjligt att försöka utvärdera hur höjningar och sänkningar påverkat sysselsättningen. Detta är inte genomförbart på liknande sätt i vare sig Sverige eller något annat europeiskt land. Att direkt utvärdera sysselsättningseffekter av förändringar i lönestrukturen i Sverige är näst intill omöjligt.”

I Europa får vi alltså hålla oss till ekonomisk teori för att kunna förstå hur arbetsmarknaden fungerar. Terrängen är så olika att det bara är kartan som kan säga oss om hur världen ser ut. Att teorierna inte går att testa ska inte hålla oss tillbaka ty nationalekonomi är ju inte bara en vetenskap om ”varat” utan också om ”börat” som Gunnar Myrdal påpekat.

Ruis är säker på att de ovan nämna nationalekonomerna skulle säga att höjda löner i Sverige skulle göra det svårare att få jobb för lågutbildade. Utifrån den spekulationen drar han sedan slutsatsen att sänkta löner skulle öka deras möjligheter att få jobb…

Har tidigare skrivit apropå en del av den forskning Ruist inte tycker man ska bry sig om här.




Skräcken för stickade mössor

När jag precis fyllt 19 flyttade jag in i ett hyreshus på Örngatan i Linköping som nästan såg ut som Jan Lööf ritat det. Det var gammalt, murrigt och bohemiskt. Hyran var låg, syrenerna höga, trappen ostädad. Hyresvärden hade skägg, cyklade (på en femtiotalscykel) till sjukhuset varje dag där han jobbade halvti. Han spelade klarinett på fritiden. När det var kallt tog han på sig en handstickad mössa. Naturligtvis var han miljöpartist.

Vid riksdagsvalet 1988 hade han dykt upp i min gymnasieklass för att informera om partiets politik. Han hade röstat på VpK innan han gick med i den gröna rörelsen. Är han överläkare utbrast Frida upprört en dag när jag tvingade på henne min brylépudding.

Man kan ha olika schablonbilder av hur en miljöpartist och hur en läkare ska se ut men det är ett faktum att de som är på miljöpartiets vallistor är de bäst utbildade av alla partiers kandidater. Ett annat parti sticker ut av motsatt anledning. Statistiskt sett är det mindre sannolikt att Frida, som är cancerforskare idag (”är man duktig på läkarlinjen slipper man träffa patienter”) är Sverigedemokrat.

Nej, jag har svårt att dela Fridas upprördhet och dagens. De som avskyr miljöpartiets politik borde ju glädjas åt att de sviker vallöften. Om partiet fått igenom sin politik hade de naturligtvis varit lika upprörda. Det tycks inte finnas ens en teoretisk möjlighet för partiet att göra rätt ifrån sig. Behålla den tyska brunkolen är skandal, sälja den eller lägga ner den är lika illa. Man kunde tycka att de som är emot partiets politik borde i stället borde bli glada när partiet inte driver sin politik. De partier som gjorde affären möjlig från början utsätts inte för samma intensiva kritik. Det är i hög grad en konsekvens av att de flesta opinionsbildare skriver på uppdrag. De är antingen partipolitiskt aktiva eller så får de betalt av en ledarsida eller tankesmedja för att vara subjektiva och partiska. Ledarskribenter förhåller sig till idédebatt som prostituerade till kärlek. Det vore tjänstefel av dem att ha distans till vad motståndarna gör eller säger.

Den stickade mössan spelar möjligtvis en roll också. De flesta klär sig så annorlunda nuförtiden – precis som deras politik inte längre är lika radikal – men det finns ju något bohemiskt över dem. Bara det faktum att de antyder att de står för ett alternativ till dagens samhälle. Miljön är också den största ideologiska och praktiska utmaningen till den marknadsfundamentalism som högern hyllar. Miljöpartiet kanske är svagt och veligt men deras idéer har en enorm omvälvande potential. Blotta tanken på vad den här stickade mössan räcker därför för att de som försvarar den rådande (o)ordningen ska dra sin revolver. Den tyska högern som i stället leder samhällsomvandlingen är som vanligt klokare. Den har förstått att kapitalismen nu som tidigare kan infoga till synes systemhotande faktorer om den själv aktivt deltar i uppfinnandet av framtiden.

söndag, maj 08, 2016

Flumskolan år 1910

"Rektorn för Tranås högre folkskola, Gustaf Lindborg myntade på 1910 – talet begreppet ”den moderna pjoskpedagojan” i ett par artiklar i Svenska Dagbladet och Svensk Tidskrift. Lindborg kritiserade hårt 1905 års läroverksreform för att ha infört daltande och lek i skolan. Han vände sig emot att latinet försvunnit och talövningar införts på grammatikens bekostnad, och han ironiserade över den nya åskådlighetsundervisningen. Sin egen syn på hur undervisningen borde vara upplagd beskrev Lindborg på följande sätt:
För läraren uti de profana ämnena bli således klarhet och vördnad lösen, för religionsläraren positiv kristendom lösen. Men denna intellektualism måste vara systematisk, logisk, sträng och allvarligt kunskapsbringande! Ingen lek! Intet roande! Sanningen är nog! Graderade betyg, examina, intellektuell ärelystnad, ordentliga pluggkunskaper, allt detta måste bibehållas.” "
Ur Lisbeth Lundahl, I moralens, produktionens och det sunda förnuftets namn Det svenska högerpartiets skolpolitik 1904-1962
Pedagogiskainstitutionen Lunds universitet, 1989, s 54-55

Ska Sagan om det röda äpplet stoppas?

Barnboksförfattaren och tecknaren Jan Lööf ägnar sig åt ”stereotypa skildringar av andra kulturer” rapporterar DN. Det är Jan Lööfs eget förlag Bonnier Carlsen som nu granskat Lööfs teckningar i böckerna Morfar är sjörövare” och Ta fast Fabian". Själv blev jag traumatiserad av Sagan om det röda äpplet som någon gav mig 1975. I den finns stereotypa teckningar av en äldre svensk man (tjock i randig kostym), en tjuv (solglasögon och skägg) och en skräckinjagande rektor med Stalinmustasch.

Här bör man ju inte heller försumma att granska själva handlingen. På första uppslaget jagar en (vit) hund en (svart) katt trots att de flesta hundar och katter (oavsett färg) inte bråkar i verkligheten. Boken börjar med att ”en gubbe” (nedsättande term!) blir sugen på frukt. Sedan följer en fördomsfull skildring av butiksinnehavaren:

”Frukthandlaren tyckte gubben såg lättlurad ut och tog fram ett konstgjort äpple av plast. – Det här är ett verkligt fint äpple, men det måste ligga en stund i solen och mogna innan det går att äta, sa frukthandlaren.”

Det är inte bara kapitalismen som skildras schablonartat. Här finns en katt som välter ut en burk med svart färg, och ”gamla mormor” som får ett äpple i huvudet. Varför ska äldre kvinnor alltid skildras som hjälplösa offer?

fredag, maj 06, 2016

En glömsk mans ilska

Redan innan USA infört inkomstskatt fanns det en amerikansk gubbe vid namn William Graham Sumner som skrev en bok (1883) om hur hemskt det var med skatter, berättar Correns Christian Dahlgren idag. I en senare bok förklarade samma gubbe att politiker bara var makthungriga smickrare och att det är fel att vilja använda staten till att lösa problem. (Gubben och Dahlgren förklarar också att det är skattebetalarna som betalar skatterna).

Nu förstår också allt fler svenskar att Staten inte levererar. Utbildningssystemet, polisen, bostadsmarknaden: allt är så mycket värre än 1884 när det redan var så illa. ”Något respektingivande militärt försvar att förlita sig på i ett stormigt omvärldsläge existerar naturligtvis inte”, utbrister Dahlgren som vill ha ett starkt försvar, och gå med i Nato, trots att han alltså varken vill betala för det, eller att staten ska lösa problem. Och eftersom Dahlgren alltid varit konsekvent inkonsekvent så kan han också kräva höjd a-kassa. Då är kanske fru Hummelgren på samma ledarsida, som till exempel brinner för vår rätt att få röka på lekplatser, en mer fullgjuten artonhundratalsliberal.

Fast Corren har ju också folk som Johan Sievers

torsdag, maj 05, 2016

"Precis som hemma"

I natt besökte en kompis som bor i Japan ett litet samhälle i Hokkaido, norra delen av landet som byggts för att se ut som i Sverige. Vädret var i alla fall svenskt. Och jämfört med Solvang, i Kalifornien, som försöker se dansk ut, med Vikingaskepp på taken, så är det riktigt bra gjort.


Cafe Leksand, cafet vid golfklubben Sweden Hills





Colare bilder finns på Kameratrollet

onsdag, maj 04, 2016

Varför plockar inte ledarskribenter jordgubbar?

Är arbetsläger en bra idé? Handen på hjärtat så funderar väll alla nu och då på hur Stalin skulle ha gjort. Caroline Dahlman på Kristianstadsbladets ledarsida har tänkt på det här efter att ha sett en affisch från Kommunistiska partiet. Hon gör tummen ner för arbetsläger med motiveringen att skattesmitare, som det handlar om, inte gjort sig skyldiga till stöld. Tänker man efter så finns det mycket som inte är stöld.

Ungdomen upprör däremot Dahlman trots att inte heller den kan sägas vara stöld. ”Varför plockar inte kidsen jordgubbar?” Var fjärde svensk plockar visserligen jordgubbar på självplock (enligt en artikel i VLT för några år sedan) men det är tydligen inte tillräckligt. Det finns ”kids” (18-24 år) som är arbetslösa och de måste också plocka.

"68 673 svenska ungdomar (18-24 år) och 173 821 utrikes födda var öppet arbetslösa eller i program med aktivitetsstöd i juni 2015."

Med en lön på 13 000 i månaden kan det bli dyrt med dubbelt boende men arbetsköparna erbjuder ibland små husvagnsläger där plockarna kan bo. Dahlman anser att de måste plocka av moraliska skäl och för sin egen skull:

”Ungdomar och nyanlända skulle må gott av att pushas ut i arbetslivet i stället för att curlas och skyddas mot minsta lilla svårighet. Lättja får aldrig uppmuntras. Högfärdigt avvisande av enkla jobb bör leda till indragna bidrag.”

Adolf Hitler kunde inte ha sagt det bättre. I nazityskland sände man ungdomen på obligatoriska arbetsläger där de lärde sig sunda värden. I det kommunistiska Rumänien hade man i stället ett system där akademiker regelbundet tvingades att utföra manuella jobb för att de inte skulle utveckla högfärd mot enkla jobb. En rumänsk ingenjör har till exempel berättat för mig att han ibland var tvungen att soppa gator.

Trots att det är så moraliskt sunt att plocka jordgubbar och soppa gator verkar Caroline Dahlman och Nils Eric Sandberg på ledarsidan själva rata de här jobben varje sommar. Ungdomen gör det av samma anledning: de anser att de har bättre alternativ. En stor del av dem utan jobb i juni är studenter som precis avslutat en termin. Många är inte berättigade till några bidrag. De ägnar förmodligen tiden åt att ha semester eller söka jobb som bättre svarar mot deras utbildning. I Juli brukar de vara runt 100 000 färre arbetssökande. Många andra arbetslösa går på någon form av praktik på en arbetsplats. Det vore märkligt om de gav upp det för att få ett jobb som bara varar några veckor. Tittar man närmare på statistiken verkar det som de gör rätt. Bara 12 procent av de arbetslösa ungdomarna har till exempel varit arbetslösa mer än sex månader. Det finns med andra ord inte på långa vägar tillräckligt med arbetslösa ungdomar för att fylla säsongsjobben inom jordbruket.

Åter till 1848

Christian ”Hurra för kungen!” Dahlgren, republikanen med ”aktning för majestätet”, fattar nu och då sin gåspenna för att skriva om skolan. Det var bra på femtiotalet då barnen fick lära sig att lyfta på hatten för auktoriteter. På femtiotalet hade man gudskelov inga datorer i skolan utan man läste fortfarande krigsromantiska dikter om Sven Duva i Johan Ludvig Runebergs Fänriks Ståls sägner (publicerad 1848).
Man kan bara lära sig om man har respekt för auktoriteter. Men till dem hör inte riktiga forskare på landets universitet som studerat skolan. De har förstört skolan, och politiserat den. Verkliga auktoriteter i frågan, som Dahlgren hänvisar till är en professor i spanska, och en ekonomistudent som jobbar åt en privat tankesmedja. Om vi lyssnar på dem kan skolan avpolitiseras och eleverna börja lära sig något igen.

tisdag, maj 03, 2016

Korna har lämnat ladan

Det är viktigt att ha bråttom för vi är inte odödliga. Att vara snabb är att vara produktiv. På McDonald är man duktig på att steka många hamburgare per timme. Men den svenska staten fattar inte beslut som näringslivet steker hamburgare. Den kan ta flera månader på sig att utreda något utan att sedan genomföra radikala reformer. Om de politiska institutionerna var en snabbmatsrestaurang skulle det lukta ruttet i hela landet. Arbetsmarknadsregleringarna är till exempel från 1970 talet. Vi har visserligen högre sysselsättningsgrad än de flesta andra länder. I åldersgruppen 18-64 år är den runt tio procent högre än genomsnittet för OECD. Men statens produktivitet ska inte bedömas efter sysselsättningen. Det är inte utfallet utan processen som är det viktiga. Det viktiga är att vara snabb och genomföra många radikala reformer. Cecilia Stegö Chilò har kanske inte alla kor ladan (de är ute på isen skriver hon i Corren) men hon lever i alla fall som hon lär och klarade av sitt uppdrag som kulturminister på bara tio dagar.

En orättvis betraktelse

”Den orättvisa rättvisan” är ett återkommande tema på borgerliga ledarsidor. Det var också rubriken på en krönika av psykiatern David Eberhards i GP som gick för en vecka sedan. I likhet med många professionella opinionsbildare formulerar han sin tes som en truism:

”Rättvisa är snarare att få det man förtjänat. Den som arbetar hårdare och lagt ner större utbildningsinsats ska naturligtvis tjäna mer än den som inte gör något alls eller inte har kämpat lika hårt. ”
Räck upp en hand ni som anser att latmaskar ska gynnas på de flitigas bekostnad? Men jobbar till exempel läkare hårdare än de som steker hamburgare på McDonalds? Min klasskompis F kämpade oerhört i grundskolan utan att bli godkänd i alla ämnen. En annan kompis upplevde läkarlinjen som något av en picknick. Folk med 90 i IQ har andra förutsättningar för studier än de med 140. Så är det flit eller smarthet som ska premieras?

Eberhard syn på skatterna är lika problematisk:

”Vi som arbetar ger alla, via olika skatter, bort ungefär 75 procent av vår lön till staten. Är det rättvist? Absolut inte. Det är något vi gör för att staten vill hjälpa de som har det sämre förspänt och för att samhällsfunktioner ska fungera för oss alla. Det är fundamentalt orättvist. Däremot är det möjligen solidariskt.”

Eberhard beskrivning av vad pengarna används till stämmer dock inte. Folk betalar i genomsnitt 6,8 miljoner kronor under ett liv. Det kan låta mycket men finansdepartementets beräkningar visar att de flesta får tillbaka mer eller mindre vad betalt under en livstid. (Se tidskriften Välfärd Nr 3 2005). Det är bara arton procent av skatterna som omfördelas.

Staten är som en spargris som finansierar det vi behöver när vi är för unga eller gamla eller sjuka för att själva kunna betala det. Under en livstid går det ganska jämt upp. David Eberhard betalade inte sin egen förlossning, sin grundskola, sitt gymnasium eller sina högskolestudier själv. När han går i pension är det de yrkesverksammas skatter som kommer att finansiera större delen av hans pension. Det är till sådant det mesta av de nästan 900 miljarder kronor som det offentliga spenderar under ett år går till. Socialbidragen kostar till exempel bara tio miljarder kronor.

De flesta högavlönade kommer förmodligen ändå betala lite mer än de får ut av systemet. Men i det enskilda fallet kan man inte vara säker på det innan personen dött. En läkare som får cancer kan snabbt kosta samhället mycket mer än han betalar in i skatt. Många lågavlönade och lågutbildade hinner dö innan de fått ut en krona i pension. Välfärdsstaten fungerar i hög grad som en klassneutral försäkring.

Fler eller andra poliser?

Polisen är inte duktig på att lösa vissa typer av brott. Bara två procent av alla cykelstölder klaras till exempel upp. De hittar två till sex procent av de som bryter sig in i lägenheter och villor. Så när nu Moderaterna och Centern ropar på fler poliser gör de det inte i motvind direkt.

Det finns naturligtvis praktiska skäl till den dåliga statistiken. Och det är kanske inte heller konstigt att polisen prioriterar våldsbrott. Dess arbete skulle sannolikt förenklas betydligt om man gjorde det lagligt med så kallade brottsprovokation. I USA är detta vanligt och tycks inte sällan leda till att harmlösa människor får långa fängelsestraff. En smartare version av den här möjligheten borde ändå kunna underlätta polisen arbete. Det kan till exempel handla om att placera ut stöldbegärlig egendom med spårsändare. Cyklar, åkgräsklippare, eller koppar i olika offentliga miljöer. Många av dessa brottsprovokationer måste säkert arrangeras i samarbete med privatpersoner i drabbade områden.

Frågan är också om man inte borde förändra hur polisen rekryterar personal. Det har ställs och ställs förmodligen fortfarande stora krav på polisers fysisk och psyke. Min kompis R som sökte till polisutbildningen en gång i tiden men blev inte antagen. Han hade kanske aldrig blivit bra på att gripa fyllon eller ingripa vid slagsmål. Han lider av samma typ av tvångstankar (fast mycket mildare variant) som privatdetektiven Adrian Monk i den amerikanska TV serien med samma namn. Men han är studiebegåvad, har nästan fotografisk minne och hade säkert blivit en utmärkt brottsutredare.

Utbildning som handikapp

Ståhejet kring MP:s språkrör bekräftar en gammal insikt: utbildning och/eller erfarenhet från arbetslivet är ett handikapp för att bli en framgångsrik politiker. Det är därför som det finns få toppolitiker som avslutat en högre utbildning eller som haft riktiga jobb någon längre tid. Politik är precis som skådespeleri en praktisk färdighet som tar tid att lära sig behärska. Gustav Fridolin, med två högskoleutbildningar, och som dessutom jobbat, eller Åsa Romson, som doktorerat i juridik har små möjligheter att lära sig yrket lika bra som sämre utbildade politiker. Kanske är det också så att utbildning lockar folk med mindre anlag för politikens krav. Förmågan att se problem objektivt borde i alla fall vara en nackdel i debatter eller när man håller tal.

Den första som hade synpunkter på det här var förmodligen Platon. 2400 år innan Adam Smith noterade han att specialisering är grunden för allt välstånd. För att bli duktig på något måste man alltså välja en inriktning. Därför ville han förbjuda smeden från att till exempel även jobba som snickare. Platon vore naturligtvis inte Platon om han inte drog de yttersta konsekvenserna av den här insikten. I åttonde boken av Lagarna skriver han:

”Inga hantverkssysslor får utföras av en landets medborgare, inte heller av någon sådans slav. Som medborgare har man nämligen redan ett yrke som räcker till, det kräver mycken övning och stora kunskaper: en medborgare ska upprätthålla den goda ordningen i staten för alla och bevara den, och det yrket kan inte bedrivas som en bisyssla. Att noggrant bedriva två sysslor eller yrken finns det nästan ingen människa som klarar – inte ens att själv utöva den ena och övervaka någon som utövar den andra. ”
Platon, Minos/Lagarna Epinomis Skrifter bok 5, Atlantis , 2008, s. 325

måndag, maj 02, 2016

Shopping är samarbete, familj är motsatsen

Dagens gästbloggare kommer från Prillan:

Det är i den fria marknaden, inte i familjen man kan se vackra exempel på samarbete. Företagen konkurrerar om mig för att få bli den som samarbetar med mig som kund. Shopping är samarbete. Tack vare konkurrensen kan inget företag vara säkert på att kunna behålla sina kunder. Jämför sedan med familjen där det råder ständig konkurrens internt eftersom den är ett nollsummespel. Den makt pappa har, kan inte mamma utöva. I familjen finns ingen marknad och det går inte att få det bättre genom att sälja saker. Resultatet blir tjat och gnat om de befintliga tillgångarna, inte konkurrens om att få serva kunder. Kampen om makt, beslut och resurser blir så mycket viktigare och hårdare inom familjen.
Ändå tror alltså många fortfarande att samarbete betyder att man måste bestämma saker tillsammans. Så är det alltså inte. Vi kan bestämma var och en för sig och det går alldeles utmärkt så. Visar det sig att vi båda bestämt oss för att samarbeta, då kommer också samarbetet till stånd.
Men ska det fattas ett gemensamt beslut som gäller alla, då måste samtliga följa detta oavsett om detta var önskvärt eller inte för dem som hade en avvikande mening. Vilket system är mest respektfullt gentemot andra personer?

Hur är det med arbetsetiken på opinionssidor?

Ett återkommande tema i media är att det är fel på arbetslösas arbetsmoral. ”30 arbetssökande personer – noll av dem vill ens komma på arbetsintervju”, skrev Rose-Marie Stedt Johansson som driver en städfirma i Expressen förra veckan.

Många vill förklara det här med att det skulle vara förmånligare att leva på bidrag än att jobba. ”Enligt Riksdagens utredningstjänst uppgår de totala bidragen för en ensamstående tvåbarnsmamma efter fem år utan jobb till 21 500 skattefria kronor i månaden” skriver till exempel Blance Jarn i NT idag.

Men kalkylen är missvisande och exemplet är inte representativt. Även ensamstående mödrar med jobb får barnbidrag och underhållsbidrag. De kan även få bostadsbidrag om lönen är låg.

Arbetslösa ensamstående mödrar med två barn är inte heller representativ för socialbidragstagare. De flesta som får bistånd är män utan barn. Den genomsnittliga tiden ett hushåll får socialbidrag är 6-7 månader. Det genomsnittliga biståndsbeloppet per hushåll är under 50 000 kronor per år. Fem sex procent av hushållen får bistånd under året.

En tredjedel av de arbetslösa har saknat jobb i över sex månader och räknas därför som långtidsarbetslösa. Det handlar i så fall om runt 2,7 procent. Många av dem har mer uppenbara problem än arbetsmoralen. De flesta jobb kräver gymnasieutbildning men, vilket många av dem inte har. Hälften av dem är över 55 år.

En del bor i glesbygd där det inte finns några jobb alls. Det är inte lätt att hitta bostad i orter där det finns mer möjligheter. Många arbetsköpare väljer bort långtidsarbetslösa, äldre, invandrare, tjocka de med många barn. Många har dålig hälsa efter att tidigare ha haft tunga manuella jobb. Det här är inte svårt att ta reda på om man är intresserad.

Gästinlägg: Puteoli den 21 december år 45 f.Kr.

Cicero hälsar Atticis

Vilken besvärlig gäst! Jag har dock ingen anledning att beklaga mig; han var vid särdeles gott lynne. Då han kom till Phillipus på kvällen andra saturnaliedagen blev villan så fullpackad med soldater, att det knappt fanns en sal ledig för Caesar att äta uti; han hade nämligen 2000 man med sig. Jag blev sannerligen bekymrad för hur det skulle gå dagen därpå, men Barba Cassius hjälpte mig. Han ställde ut vaktposter; manskapet fick slå läger ute på fältet, och tillträde till min villa förbjöds. Caesar tillbragte tredje saturnaliedagen hos Philippus till klockan 1 e.m. Ingen fick företräde; jag skulle tro att han gick igenom sina räkenskaper med Balbus. Sedan promenerade han på havsstranden; efter kl. 2 tog han sitt bad, därpå hörde han om nyheterna om Mamurra utan att ändra en min. Han lät salva in sig och lade sig till bords. Som han använder kräkmedel åt och drack han rikligt och med nöje. Måltiden var präktig och väl serverad och inte bara det utan ”vällagad och kryddad med angenämt samtal och med ett ord behaglig”. I tre andra salar utspisades hans svit mycket rikligt. De mindre framstående av hans frigivna och slavar blev ej heller utan; de förnämsta av dem undfägnades på bästa vis. Kort sagt, jag skötte mig som en hel karl. Gästen var i alla fall inte av den sorten, som man ber titta in nästa gång, han har sin väg förbi. Det räcker med en gång. Vi undvek alla brännbara ämnen och talade mest litteratur. Han var kort sagt nöjd och så ut att trivas. Han sade att han tänkte stanna i Puteoli ett dygn och vara i Baiae dagen därpå. Det är alltså historien om mitt gästabud eller snarare inkvartering. Det bjöd mig emot men var, som sagt, inte obehagligt. Jag tänker stanna här ännu någon kort tid och reser sedan till Tusculum. Då Caesar färdadesförbi Dolabellas villa, lät han hela den beväpnade styrkan marschera upp på båda sidor om sin häst. Nicias har sagt mig att han inte gjorde så någon annanstans.

Ur Cicero Samtliga brev Tredje bandet, Allhems förlag, 1963, översatt av Gabriel Sjögren, s 277-279

En annan logik

På en marknad i Mexiko för snart fyrtio år sedan ser en amerikansk turist en handgjord stol han gillar. Han frågar hantverkaren vad den kostar.
- Tio pesos
- Om jag beställer sex av samma modell, vilket pris ger du mig då?
- Sjuttiofem pesos.
- Va! En stol för tio pesos, sex för sjuttiofem. Du menar femtiofem?
- Nej, sex stolar kostar sjuttiofem pesos. Det är ersättningen för att vara tvungen att göra samma tråkiga arbete exakt likadant fem gånger till (1.).

Det finns uppenbart mer än ett sätt att vara rationell på. Det finns ingen universell rationalitet som varit giltig i alla tider. Karl Polanyi menar att människan uppfunnit ett ”marknadssamhälle” som förändrat hur vi tänker och resonerar om varor och tjänster. Innan den här ”stora omvandlingen” var marknader ett marginellt fenomen som inte ens satte priser.

(1.) Dialogen kommer från: Serge Latouche, La déraisonde la raison économique Du délire d´éfficacité au principe de précaution, Albin Michel, 2001, s. 23.

söndag, maj 01, 2016

Medan massorna tågar

En studentmössa med stänk av råttpiss eller något liknande. En förr så cool jacka från slutet av åttiotalet med revor i höger arm. Farmors exemplar av Balzacs La Cousine Bette i något brunt syntetiskt material som låtsas vara skinn.

Medan massorna tågar runt om i landet gallrar jag. Huset på landet är något av ett bårhus, en mellanstation för prylar jag ännu inte varit redo att begrava på tippen. Min dyra stereo från 1989, hundratals CD skivor, travar av tradiga böcker. Inte ens tre fyra inbrottstjuvar har hjälpt mig rensa.

På bilden: farfars julklapp 1980 eller 1981 FL Gun Professional från Bandai Electronics. Lite smutsig men fungerar som den vore ny.