lördag, april 22, 2017

Vad ska vi misstro - och hur

Så gott som var och en som klarat ett vanligt intelligenstest begriper, att saluförande av varor – styrning och efterfrågan på speciella produkter – kräver genomtänkt lögnaktighet. (s. 265)

Fantasi och image-skapande spelar också en viktig roll i relationerna mellan det industriella systemet och staten. Genom att fundera ut en lämplig image av statens ställning, framtid, problem eller risker kan det industriella systemet försäkra sig om en förmånlig reaktion på sina behov. (s. 266)

När detta skrivs har det kalla kriget i närmare tjugo år varit den erfoderliga imagen. Jag antyder inte för en sekund, att denna image bara har det industriella systemets behov att tacka för sin existens. (s. 267)

Frågan är vad vi ska misstro – och hur. Det industriella systemet medverkar till att skapa tilltro till imagen av en olöslig konflikt (och därmed sammanhängande karaktärsdrag) som rättfärdigar dess behov. I och med att tilltro uppnåtts förefaller kapprustningen normal, naturlig och oundviklig liksom de handlingar som bygger på den. En avvikande åsikt förefaller excentrisk och ansvarslös. Häri ligger systemets styrka – och det bygger på övertalning snarare än på påtvingad medverkan.

Men vid närmare betraktande visar det sig mycket som hålls för sant vara fantasier. Sanningen i fallet Förenta staterna och Sovjetunionen är, att de är två stora industrinationer. (…) Maktspelet mellan dem är allt annat än ett nollsummespel så som det för närvarande spelas. (…) Båda systemen är underkastade industrialiseringen imperativ. Detta innebär för båda planering. Och medan de har olika sätt att behandla den individ som motsätter sig planeringen, innebär planeringen i båda fallen att marknadsmekanismen åsidosätts till förmån för kontroll av priser och det indivuduella ekonomiska beteendet. Det står helt klart, att båda länderna lägger sig vinn om de åsikter som gagnar industriapparaten. ” (s. 270-271)

Ur John Kenneth Galbraith Den nya industristaten Wahlström & Widstrand 1969 (Översatt av Vera Ölmedal)

Inga kommentarer: