onsdag, juni 21, 2017

Vårt behov av Donald Trump

Jag hade en klasskamrat som blev mobbad mer än andra under hela grundskolan. En dag bröt han armen efter att ha blivit knuffad av en frikyrklig kille. De vuxenfria rasterna på Tornhagsskolan i Linköping på sjuttio- och åttiotalet påminde om William Goldings roman Flugornas herre. När min klassföreståndare hörde sig för i slutet av nian kom det fram att alla killar i klassen utom jag och L hade plågat honom på ett eller annat vis. Ska sanningen fram så var jag inte helt oskyldig. Och L var tyvärr inte alls ett helgon: han föredrog bara att slå sin syster.

Donald Trump gillade att slåss och dra tjejerna i håret i skolan. Men han växte aldrig upp. Han kommer aldrig att bli president, förklarade jag för en amerikansk bekant, efter att ett tio år gammalt band där han skryter om sina sexuella övergrepp mot kvinnor blev offentligt. Han är för narcissistisk och sadistisk. Efter valet vaknade en efterklok femtonåring i mig och sa: Hallå! Har du blivit helt dum i huvudet? Har du glömt hur intresserade tjejerna var av de värsta översittarna? Och hur många rädda killar som försökte ställa sig in hos bråkstakarna?

Trump krossade sina motståndare i presidentvalet genom att håna och förlöjliga dem med samma jargong man hör i skolor. En var bög, en obotligt psykiskt sjuk, en pedofil och så vidare. Många väljare älskade det. Nu styr han sin regering på samma brutala sätt. Hela världen har blivit en skolgård där Flugornas herre härjar fritt.

Många psykologer hävdar att Donald Trump lider av allvarliga personlighetsstörningar. Men han speglar också det amerikanska folkets patologier. På trettiotalet fanns det psykologer som förklarade nazismens uppkomst med hjälp av psykoanalytiska begrepp som fobi, regression, sublimation, projektion och så vidare. Det lägre borgerskapet – partiets kärna – led av typisk förföljelsemani och storhetsvansinne. Nazismens världsbild var en snabb fix mot den kollektiva impotens och den kastrationsångest det traumatiska nederlaget i första världskriget skapat.

På samma sätt skulle man kunna säga att Trump är en åskledare eller kanske en katalysator för alla de amerikaner som förlorat bra jobb de senaste trettio åren. Folk som känt sig starka, och trott sig kunna kontrollera sina liv, men som traumatiserats av globaliseringen, söker starka ledare som förklarar den förnedrande utvecklingen med hjälp av syndabockar. Donald Trump är sjuk men en friskare kandidat hade väl inte kunnat vinna presidentvalet, när de etablerade politikerna ignorerat väljarnas problem så länge.

Kärlek är inte mycket att bygga politiska passioner på. Hat är mer potent. Hat mot judar, mexikaner, tyska bil-exportörer eller Wall Street kan förena de mest olika människor. Hatet erbjuder en gemenskap utan like. Massrörelser kan, som den amerikanske tänkare Eric Hoffer påpekat: ”sprida sig utan tro på en Gud men aldrig utan tro på en djävul”. Trump har därför vett att skapa fiender och konflikter på löpande band. Det paradoxala är att vi som avskyr hat-predikanter själva har väldigt svårt att inte hata dem eller kopiera deras metoder.


Krönika i Fria Tidningen

måndag, juni 19, 2017

Heberlein segrar igen

Jag är duktig (har doktorerat) men beter mig ändå som en vanlig människa (köper kaffe på bensinstation). Stötte på någon (säger inte vem) som inte gillar mig, är oförskämd och har missförstått Kant. Jag kan inte låta bli att läsa allt han skriver om mig på Facebook. Jag krossar honom verbalt och han erkänner sig besegrad. Även hans kroppsspråk visar hur underlägsen han är. Haha.

onsdag, juni 14, 2017

Om att skriva historia 1

Hur kunde ett nytt världskrig bryta ut bara en generation efter det första? Hur gick det till och hur kan man förklara det? Det är temat för min nya bok. Jag skrev hundra sidor i somras men sedan dess har gått betydligt långsammare. Först såg jag vägen tydligt framför mig men nu tycks den ha delat upp sig i flera parallella spår. Ju mer jag läser in mig, desto osäkrare blir jag.

Materialet är så stort att det knappast går att bara skildra händelserna. Vad är viktigt nog för att man ska ta med det? För att avgöra vilka fakta som är viktiga behöver man en förklarande teori. Utan teori kan man inte göra ett urval men utan fakta kan man inte forma en rimlig teori. Det är ett klassiskt problem.

Hur ska man till exempel behandla Mussolinis antityska uttalande och agerande innan han allierade sig med Hitler? Sommaren 1934 gjorde Hitler sitt första försök att ta över Österrike. Mussolini mobiliserade flera italienska divisioner vid gränsen och hotade med krig om Tyskland invaderade. Hitler vek sig. Mussolini var länge, både i ord och handling, antitysk. Vid konferensen i Stresa 1935, där han mötte Frankrikes och Storbritanniens regeringschefer, föreslog han att de tre länderna skulle garantera Österrikes självständighet, inte med vaga formuleringar, utan genom att utarbeta gemensamma konkreta militära handlingsplaner att sätta i verket nästa gång Hitler försökte ge sig på Österrike. Det hela föll på Storbritanniens motstånd. Om man inte tror att Mussolini menade allvar blir det rimligt att mer eller mindre strunta i att ta upp konferensen i Stresa och andra liknande episoder.

Var västmakternas svaga respons skälet till att han senare allierade sig med Hitler eller spelade han dubbelt redan då? Jag skulle kunna skildra samma händelser ur franskt, brittiskt, Hitlers eller Mussolinis perspektiv men inte ens då slipper man att ta ställning till en massa olika teorier om aktörernas avsikter. Och så finns det ju också strukturella förklaringar till att världen gick mot ett nytt krig. I vilken utsträckning var Hitlers expansionistiska utrikespolitik bara en radikaliserad fortsättning av äldre tysk tradition? Den som till exempel läser socialdemokratiska tänkare som Paul Lensch (Three Years of World Revolution som kom 1918) kan lätt se varifrån Hitler norpat delar av sin världsbild.

tisdag, juni 06, 2017

Leve flottyrmunken

Du missar väll inte att det är är det flottyrmunkens dag idag? Passar också på att meddela att The Art of Selling War nu också finns på Kobo.

lördag, juni 03, 2017

Trumps värld och vår

När jag bodde på Kungsholmen i Stockholm i mitten av nittiotalet hade jag att göra med en knepig fastighetsskötare. Om man talade normalt med honom blev han oförskämd, men om behandlade honom som en olydig hund blev han genast undergiven och hjälpsam. Det finns en klar logik bakom det här till synes obegripliga beteendet. Folk med sadistiska personlighetsdrag respekterar styrka och föraktar svaghet. För dem är rättvisa, medmänsklighet, plikt, solidaritet, eller sanning ord utan betydelse. En välfärdsstat som gör folk starka kan göra dem rasande eftersom de behöver kunna se svaga människor omkring sig för att må bra.
Det är svårt att förhandla med sadister om man inte vet vem eller vad man har att göra med. ”Tyskland påminner mig om en hund som ylar när den är kedjad, men gläfser vänligt åt dig när kopplet är borta, förklarade en begåvad fransk diplomat i början av trettiotalet. Han såg optimistiskt på framtiden: ”Hitler kommer att regera: dvs, sätt hunden lös så kommer det att bli lugnt och fridfullt igen…” Diplomatens antagande hade var högst rimligt om Hitler haft en normal personlighet. Men varje gång Frankrike och Storbritannien försökte kompromissa med den tyske diktatorn uppmuntrade de bara hans ambitioner. Hitler kände bara förakt för de som kom med eftergifter.
Tyvärr är det inte heller att lätt förhandla med sadister även om man vet vem och vad de är. Det är inte alla som är så enkla att ha att göra med som min fastighetsskötare. En man med makt, grandios självuppfattning och sadistisk personlighet kan vara farlig att utmana, men också farlig att inte utmana. Hitler hade kanske backat om de allierade hotat med krig 1936 eller 1937 men så fort han kände sig militärt överlägsen var det omöjligt att rädda freden.
Donald Trump kan inte acceptera Parisavtalet eftersom det är en kompromiss som begränsar USA handlingsfrihet. Det får honom att känna sig svag och blir därför automatiskt ett hot mot hans ömtåliga självkänsla. Huruvida avtalet i fråga är bra eller dåligt för USA och planeten i längden spelar ingen roll: det avgörande är vilket intryck det ger. Hans personlighetsstörning gör att han ser varje avtal som ett nollsummespel där någons vinst alltid är resultatet av någon annans förlust. Att gå sin egen väg, även om den inte leder någonstans, blir därför det naturliga valet.
Europa måste också söka sig en egen väg, bort från USA. Trump som gjort sitt bästa för att underminera EU har ofrivilligt gett unionen vad som krävs för att skapa en mer integrerad och funktionell organisation: en fiende.

Publicerad i Dalademokraten