lördag, juni 03, 2017

Trumps värld och vår

När jag bodde på Kungsholmen i Stockholm i mitten av nittiotalet hade jag att göra med en knepig fastighetsskötare. Om man talade normalt med honom blev han oförskämd, men om behandlade honom som en olydig hund blev han genast undergiven och hjälpsam. Det finns en klar logik bakom det här till synes obegripliga beteendet. Folk med sadistiska personlighetsdrag respekterar styrka och föraktar svaghet. För dem är rättvisa, medmänsklighet, plikt, solidaritet, eller sanning ord utan betydelse. En välfärdsstat som gör folk starka kan göra dem rasande eftersom de behöver kunna se svaga människor omkring sig för att må bra.
Det är svårt att förhandla med sadister om man inte vet vem eller vad man har att göra med. ”Tyskland påminner mig om en hund som ylar när den är kedjad, men gläfser vänligt åt dig när kopplet är borta, förklarade en begåvad fransk diplomat i början av trettiotalet. Han såg optimistiskt på framtiden: ”Hitler kommer att regera: dvs, sätt hunden lös så kommer det att bli lugnt och fridfullt igen…” Diplomatens antagande hade var högst rimligt om Hitler haft en normal personlighet. Men varje gång Frankrike och Storbritannien försökte kompromissa med den tyske diktatorn uppmuntrade de bara hans ambitioner. Hitler kände bara förakt för de som kom med eftergifter.
Tyvärr är det inte heller att lätt förhandla med sadister även om man vet vem och vad de är. Det är inte alla som är så enkla att ha att göra med som min fastighetsskötare. En man med makt, grandios självuppfattning och sadistisk personlighet kan vara farlig att utmana, men också farlig att inte utmana. Hitler hade kanske backat om de allierade hotat med krig 1936 eller 1937 men så fort han kände sig militärt överlägsen var det omöjligt att rädda freden.
Donald Trump kan inte acceptera Parisavtalet eftersom det är en kompromiss som begränsar USA handlingsfrihet. Det får honom att känna sig svag och blir därför automatiskt ett hot mot hans ömtåliga självkänsla. Huruvida avtalet i fråga är bra eller dåligt för USA och planeten i längden spelar ingen roll: det avgörande är vilket intryck det ger. Hans personlighetsstörning gör att han ser varje avtal som ett nollsummespel där någons vinst alltid är resultatet av någon annans förlust. Att gå sin egen väg, även om den inte leder någonstans, blir därför det naturliga valet.
Europa måste också söka sig en egen väg, bort från USA. Trump som gjort sitt bästa för att underminera EU har ofrivilligt gett unionen vad som krävs för att skapa en mer integrerad och funktionell organisation: en fiende.

Publicerad i Dalademokraten

3 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Europeiska politikers undergivna beteende mot USA är en gåta. Jag har aldrig sett nån vettig förklaring. Det går ju till och med så långt, om man får tro Samir Amin, att de till skillnad mot t.ex. USA vägrar ha nån industripolitik för att stödja sitt eget näringsliv, se https://monthlyreview.org/2006/12/01/beyond-liberal-globalization-a-better-or-worse-world/.

För att inte tala om rysshetsen som saknar vettig förklaring om man inte ser det som att man ställer upp på att vara vakthund åt USA.

Eller så är det så här: Västeuropa tjänar på den orättvisa världsordning som ytterst garanteras av USAs militär. Därför är man beredd att stödja USA - så länge de har råd att hålla sig med denna. Även när det är till priset av ständiga snubbor och tributer.

Pierre Gilly sa...

Det hetsas mycket om Rysssland, inte minst om ubåtar, när det drar ihop sig till en ny försvarsbudget. Redan Strindberg skrev om det. Men Ryssland är ju också ett riktigt problem i andra sammanhang. Det är en auktoritär kleptokrati som satsar mycket på sitt informationskrig. Det vore ju konstigt annars, med tanke på att amerikanerna också gör det.

Men Trump kan nog ge EU projektet nytt liv.

Jan Wiklund sa...

Nej, det är ju gängse. Varje lands regering försöker framställa sig själv i bästa möjliga dager. Det är bara att räkna med det och inte lita ett ord på vad dom säger...