onsdag, juli 26, 2017

Rättsosäker nyliberalism

När jag skulle stiga på ett plan till Kanada för några år sedan blev jag förhörd av flygbolagets personal. De undrade om jag tänkte åka vidare till USA. Det är möjligt att jag inte fått stiga på planet om jag hade svarat ja. När jag öppnade ett nytt bankkonto nyligen frågade man mig om jag var skatteskyldig i USA. Sverige har ingått ett avtal med Washington om att svenska banker ska fråga alla som öppnar ett bankkonto om det. Amerikanska banker ställer naturligtvis inga frågor till nya kunder på den svenska regeringens vägnar.

Flygbolagen och bankerna gör numera en del av det jobb som stater tidigare gjorde. Även inom EU sköter flygbolagen kontroller som tidigare utfördes av statstjänstemän. Man brukar säga att globaliseringen minskar statens makt men i verkligheten läggs den bara allt mer ut på entreprenad.

Staten har inte blivit mindre. Det är i själva verket mer aktiv än någonsin. De fria kapitalflödena övervakas av myndigheter och säkerhetstjänster. Frihandel och marknadsliberalism åtföljs av en massiv byråkratisering. Den är en oundviklig följd av liberaliseringen.

Nuförtiden ska allt upphandlas från det privata näringslivet. Inte bara ambulanstjänster, skola, och sjukvård utan nu också hantering av Transportstyrelsens säkerhetsklassade information. Det blir mycket som kan gå fel varje gång man byter utförare. Och lägger man ut hantering av känsliga uppgifter på privata vinstdrivande bolag som regelbundet samarbetar och samverkar med tusentals andra företag så ber man nästan om problem.

Den tristaste aspekten av den här regeringskrisen är att så många opinionsbildare försöker göra den till en opolitisk fråga. Ska man tro somliga så handlar det bara om enskilda personers omdöme och kompetens. Alla vet vi ju att historien tog slut när Berlinmuren föll. Marknadsliberalismen har segrat. Vad vi behöver är duktiga tjänstemän som kan upphandla tjänster och administrera den nyliberala staten. Man kan undra varför vi inte också upphandlar politiker, eller överlåter röstandet åt revisorer.

torsdag, juli 13, 2017

Från Nice till Venedig

”Vad läser du?” undrar kyparen i Nice när han kommer med min frukost. Du Palais de Venise au Lac de Garde. ”Jaja Filippo Anfuso var en av Mussolinis smartare medarbetare. Han skrev den där boken på franska”. Sedan tipsar han mig om några böcker som täcker samma period och tar upp samma frågor. När han kommer tillbaka med min andra expresso har han funderat vidare: ”Mussolini var som en lokal tumör; medan Hitler var som cancer som spritt sig i hela kroppen”. (Sen går han med en flaska rosé till ett brittiskt fyllo.)

Jag läser ut boken på tåget till Venedig. Den ger en inblick i hur Mussolini, som länge var antitysk, tänkte när han till slut allierade sig med Hitler. ”En dag, efter Frankrike, skulle det kunna vara vår tur. Och det skulle vara ironiskt att ha skrivit under en pakt som vi säger är av stål, för att bli invaderade av Tyskland; att hamna vid sidan av städet. (…) Vad skulle man säga om den som inte vågar risker en italiensk soldat när dess allierade håller på att vinna en förkrossande seger?” Med den här logiken kan man se krigsförklaringen mot Frankrike, och invasionen av Albanien, som en antitysk handling… Vilket en del av Mussolinis hantlangare tycktes göra…

I Venedig frågar mig inte kyparen på Campo Santa Maria Formosa vad jag läser. Han är upptagen med att prata med grönsakshandlaren intill. Han går förbi mig två gånger utan att se mig. Det är glest med kunder. Det är varmt. Om jag sen ska behöva vänta lika länge på att få betala… tänker jag och går tillbaka (fem meter) till hotellet. Där finns en läskautomat. När jag försökte köpa en cola igår gick den sönder och började läcka i automaten. (trots att fallhöjden bara är som en hand). Idag fastnar colan i maskinen. Lite som Mussolinis arméer i Nordafrikas öken och... Hotellets manager förklarar leende att mina colors öde är en del av livets underbara mysterium.