fredag, februari 23, 2018

General Baudelaire?

Vad folk gjort och sagt brukar vara relativt enkelt att reda ut. Vad de tänker och hur de tänker är ofta mer komplicerat. Den franske överbefälhavaren under andra världskriget, Maurice Gamelin, hade ingen större respekt för Mussolinis armé:
”Om Italien sluter sig till Tyskland, så behöver jag en armékår vid gränsen; förblir det neutralt behöver jag två och går det emot Tyskland så måste jag ha tre armékårer.
Den här analysen kanske låter som en skämt men Mussolinis misslyckade anfall mot Frankrike – efter att den tyska armén knäckt det franska försvaret – visar att fanns en hel del sanning bakom det.

Gamelin var konstnärligt begåvad, hade varit en lysande student och utmärkt sig under det stora kriget men 1940 var han nästan sjuttio år. Under hans ledning organiserade Frankrike en sammanhängande defensiv front som utan tvekan hade krossat den tyska armén om den sett ut som under första världskriget. Gamelins kritiker kallade honom för Baudelaire och menade att hans tänkande kunde sammanfattas i en enda rad från Ondskans blommor: ”Jag hatar rörelsen som låter linjen dö”.

När kriget mot Tyskland bröt ut rekommenderade Gamelin ändå den franska regeringen att försöka få Italien att förbli ”icke stridande”. Människor är sällan konsekventa; de säger en sak och motsatsen någon tid efteråt. Vissa uttalanden kanske ger en sannare bild än andra av vad någon verkligen tror och beroende på vilka uttalande man väljer att ta hänsyn till och vilka man ignorerar kan man konstruera de mest skiftande historiska redogörelserna. I den bok jag skriver på nu – om hur andra världskriget startade – ställs jag naturligtvis hela tiden inför de här valen.

Gamelin skulle förmodligen själv säga (jag har inte läst hans memoarer ännu) att han inte ändrat åsikt om Italien. Ska du skriva om vad jag sagt måste du ju ta hänsyn till kontexten. Rekommendationen byggde inte på en analys av hur Italiens inträde i kriget skulle påverka Frankrikes militära läge utan på att Mussolini då skulle blockera alla transporter till Centraleuropa och det allierade Polen.

Baudelaire var kanske inte ett helt berättigat öknamn. Gamelin sände upp de bästa franska divisionerna och dess flygunderstöd till Belgien för att möta vad han trodde var det tyska huvudanfallet. Katastrofen kom minst lika mycket av att de motoriserade divisionerna var på väg till fel ställe som att den franska fronten var stel och orörlig. Ett par historiker hävdar att Gamelin led av syfilis som försämrade hans omdöme. Men ju mer jag läser om det franska militära tänkandet slås jag i stället av att dess slutsatser ofta var rimliga och sakligt underbyggda. Stridsvagnar som kostade skjortan kunde relativt lätt slås ut av billigt artilleri. Det visade bland annat erfarenheter från spanska inbördeskriget. Ryssarna visade det också under den tyska invasionen. Problemet var att inlärningskurvan var lång. Det tog över två år innan det ryska infanteriet lärt sig hur man skulle göra och hade fått rätt utrustning. Och Gamelin hade varken den ryska geografin, demografin eller industrin att falla tillbaka på.
Den franska arméns förväntade sig aldrig att det tyska huvudanfallet skulle komma genom Ardennerskogen. Man hade visserligen konstaterat att det gick att föra fram stridsvagnar där när man övat i området men förhållandena var inte rimliga menade man. När jag var i tonåren och gärna efterklok hade jag svårt att förstå varför man i det här fallet drog en slutsats som motsade den praktiska erfarenheten. Men 40 000 tyska fordon på en liten skogsväg var ett helt tokigt vågspel. De borde ha varit en enkel sak att krossa Tysklands modernaste enheter. Men Gamlin hade som sagt sänt iväg sina bästa trupper där det var rimligare att förvänta sig att tyska huvudanfallet skulle komma. Och han var inte helt ensam om att underskatta vilka risker Adolf Hitler var beredd att ta...

torsdag, januari 18, 2018

Om den rasistiska antirasismen

Inlägg i Folket i Bilds pappersupplaga.(Och på nätupplagan...)