tisdag, juni 19, 2018

Sommaren 1981

Jag tror det var sommaren 1981 som morsan släpade med mig till Ajaccio. Det var en kort flygtur från Nice. Alla gator, torg, fik, restauranger och hotell hette Napoleon. I skuggan av en Napoleonstaty spelade några gubbar kort och snart var jag en i gänget.

Plötsligt blev de stela, tystnade ett ögonblick innan de började prata med konstiga röster om mig. En klappade mig nedlåtande på huvudet. Att korsikaner var konstiga kände jag till efter att ha läst Asterix på Korsika men det blev ändå något av en kulturchock att tre vuxna människor låtsas att de inte just förlorat i Rami mot en tioåring.

Att vuxna kunde vara konstiga kände jag också till. Kannibal-Jean, min farmors systers man, blev alltid vansinnig när han han förlorade. Det kvittade i vad eller med vem han spelade. Inte ens inför sina små barnbarn kunde han behärska sig. När jag var sjutton och vann ett parti schack mot honom anklagade han mig för att ha fuskat.

Men gubbarna i skuggan av statyn var annorlunda. Jag undrade länge vad som var sjukast: att vuxna män blir upprörda över att ett barn vinner ett kortspel eller att de låtsas att det inte hänt? Men det var länge sedan när jag var lillgammal. Om jag varit mer av ett riktigt barn hade jag som den lille prinsen vetat att ”det bara är med hjärtat man verkligen kan se; ögat kan inte se det som verkligen är viktigt”.

Originalet och kopian

”När det fjortonde året (av den fascistiska eran) går mot sitt slut reser jag en stor olivkvist. Denna olivkvist växer från en enorm skog; det är en skog som består av åtta miljoner bajonetter som vässats väl och smitts av unga orädda hjärtan.”
Benito Mussolini 24/10 1936 Bologna

”Sett härifrån så skyms kvisten av skogen.”
Anthony Eden, telegram till den brittiska ambassadören i Rom


Han var originalet men kopian är kanske mer känd idag. Mussolini var förmodligen den enda människan som Adolf Hitler beundrade och tyckte om på riktigt. Men det tycks inte ha varit ömsesidigt. Mussolini var motvilligt fascinerad av den tyska krigsmaskinen men för Hitler kände han mest en blandning av förakt och rädsla. En italienare i exil beskrev träffande Mussolinis inställning till Hitler som en katt som fött en tiger.

När Mussolini fick höra att Chamberlain var på väg till Tyskland drog han slutsatsen att kampen var över. ”Så fort Hitler ser den gamle mannen kommer han att veta att han vunnit slaget. Chamberlain är inte medveten om det men att möta Hitler klädd i en borgerlig pacifists uniform är som att låta ett vilddjur smaka blod.” Originalet menade att Tjeckoslovakien bara var början. Kopian kommer snart göra upp med alla länder som upprätthåller Versaillesfördraget, spådde han och la till: ”Det är bättre att det sker med oss, än mot oss”.

Till skillnad från många andra förstod sig den brittiska utrikesministern Anthony Eden på dessa bägge herrar. Vad som fått Tyskland att närma sig Italien var ”inte dess trots mot Nationernas förbund; det var dess framgång. Så länge sanktionerna fortfarande var igång fanns det få tecken på närmanden mellan de två diktatorerna. Det var först när sanktionerna lyftes och nationernas förbunds stater erkände sitt misslyckande som det tyska folket, som bara respekterar kraft, fann något i Italien värt att uppvakta.” Om Storbritannien tycktes för angelägen att göra upp med Italien, för att skilja landet från Tyskland, eller för att undvika en konflikt, kommer Mussolini bara att bli mer intressant i Hitlers ögon. Det skulle också ge andra stater intrycket att London var svagt.

Edens insikt är dock inte mycket värd om man inte är starkare än fascisterna/sadisterna i fråga. Fascister föraktar svaghet men ser också andras styrka som ett hot. Och även när de är i underläge är risken stor att de genomför en chansartad attack i ett desperat försök att rädda sin egen självbild. Den japanska ledningen visste att de inte hade någon chans att vinna ett krig mot en industriell stormakt som USA. De faktorer som gjorde att Hitler försökte erövra Sovjetunionen var också de direkta orsakerna till att han besegrades. Hitler eftertraktade de råvaror och enorma ytor som ledde till hans undergång. Men som originalet sa: "Det är bättre att leva en dag som ett lejon än 100 år som ett får".

söndag, juni 17, 2018

Rob Rogers

hette en man som fick sparken från Pittsburgh Post-Gazett efter att ha jobbat där i 25 år sedan han ritat den här bilden...

lördag, juni 16, 2018

Tomma tunnor skramlar mest

Ja, rubriken är en metafor. Adam Smith påpekar, i Lectures on Rhetoric an Belles Lettres, att metaforer på sin höjd kan göra läsaren uppmärksam och stimulera hens fantasi, men hur stark effekt de än har så bevisar de naturligtvis ingenting i sig själva.

När Trump, apropå handeln, säger att Kina våldtar USA, så innehåller det naturligtvis ingen information om handeln. Man skulle kunna skriva att Trump själv nyligen blev våldtagen av Kim Jong-un, men han tycks ju ha gillat det, så det kanske inte är en passande metafor.

Trots att metaforer kan sägas vara tomma tunnor… så kan de ändå påverka oss. I en studie presenterade man samma statistik om hur kriminaliteten ökat i en stad men använde sig av olika metaforer för att beskriva ökningen. För en grupp beskrev man ökningen som att ett vilddjur härjade i staden. En annan grupp fick ökningen beskriven som ett virus. Trots att man alltså fick del av samma statistik reagerade de bägge grupperna olika. I vilddjursgruppen ansåg 71 procent att det behövdes hårdare tag i form av länge fängelsestraff osv. I virusgruppen var det bara 54 procent som var av åsikten. I virusgruppen var betydligt fler för förebyggande åtgärder. Men ingen uppgav naturligtvis att de påverkats av valet av metaforer.

Källa: Thibodeau, P.H., L. Borodisky Metaphores We Think With: The Role of Metaphore in Reasoning

fredag, juni 15, 2018

Snillen som slirar

”Perfektion uppnås inte då det inte finns något mer att lägga till, utan då det inte finns något mer att ta bort”, menade Antoine de Saint-Exupery. Det låter bra men jag är inte säker på att jag kan använda det som ursäkt för att hålla min kommande bok om mellankrigstiden till runt 250 sidor. Boken skulle lätt kunna bli tio gånger så tjock utan att man får med episoder som är högst relevanta för andra världskrigets utbrott. Men det är sant att texter ofta vinner på att trimmas.

Till skillnad från mina tidigare böcker undviker jag att resonera själv kring händelserna och låter i stället materialet att tala för sig själv så ofta det nu går. Urvalet och framställningen lär ändå skvallra om hur jag mer eller mindre medvetet bedömer en händelse. Förutom de tillfällen då underhållningsvärdet styrt vad som fått komma med.

Egentligen skulle jag vilja återkomma till alla dagböcker, brev och memoarer jag läser för att titta närmare på hur olika aktörer drog sina slutsatser. Det var säkert inte klart för dem själva och är sällan uppenbart vid en första genomläsning. Igår såg jag till exempel att Churchill inte förmådde tillämpa vad han ansåg vara Storbritanniens ledande princip i utrikespolitiken – upprätthålla den europeiska maktbalansen – när det spanska inbördeskriget bröt ut. Det verkar ganska klart att hans känslor för regeringen i Madrid fick honom att överge maktbalanstänkandet och i stället ägna sig åt ett allmänt moraliserande. Känslorna tycktes också honom oförmögen att forma en realistisk bild av den legala regeringen i Madrid stod för.

Winston Churchill var brilliant på så många sätt men även många av hans vänner partikamrater ansåg länge att han saknade omdöme. Det katastrofala äventyret i Gallipoli under första världskriget är ett exempel. När han under andra världskriget, återigen som marinminister, initierade och organiserade det brittisk-franska försöket att besätta Norge gick det lika illa. Men den gången ledde bakslaget i stället till att Churchill fick ta över posten som premiärminister från Neville Chamberlain.

Begåvning och omdöme hänger inte alltid ihop. Franska UD hade (i likhet med det brittiska) extremt begåvade permanenta statssekreterare under tjugo och trettiotalet. Juristen Philippe Berthelot som jobbade där 1925-1933, var son till en kemist som ska ha varit lika känd som Louis Pasteur på sin tid. Berthelot hade ett elefantminne och kunde läsa kopiösa mängder då han bara sov tre eller fyra timmar per natt. ”På tio minuter sammanfattar han en situation som andra fördunklar på tre timmar.” sa Aristide Briand som själv sällan använde sig av sin läskunnighet. Till Bertholets många talanger hörde också att han talade de flesta västeuropeiska språk flytande, och behärskade flera asiatiska. På pappret ser han ut att ha varit en utomordentlig diplomat. Men han och hans begåvade brorsa var inblandade i bankmygel och frågan är om man såg utvecklingen klarare än många samtida kollegor som inte uppvisade hans talanger. Han var med och utformade Briands försoningspolitik med Tyskland och är säkert orättvist och efterklokt att anklaga honom för naivitet bara för att den inte fungerade. Inte ens så här långt senare är det lätt att veta om den hade kunnat förhindra andra världskriget. Men 1934, ett år efter att nazisterna tog makt, tycktes Bertholet inte ha insett att den tiden var förbi: ”Tyskland kommer mig att tänka på en hund som skäller för att den är bunden och som kommer och slickar ens hand, då den blivit lössläppt. Hitler kommer att befria hunden och sedan blir allt sig likt.” Bertholet efterträddes av en ung man som senare skulle få Nobelpriset i litteratur för sin poesi men som aldrig tyckte att det var värt att skriva en bok om vad han egentligen gjorde och sa under åren som ledde fram till andra världskriget.

torsdag, juni 14, 2018

Folkviljans problem

Trump har rätt skrev nyligen George Monbiot i The Guardian. Handelsavtal borde regelbundet omförhandlas av demokratiskt valda ledare. Det kan tyckas självklart men det är också problematiskt. Det är inte främst det att kapitalism och demokrati har svårt att samsas. Det problematiska är, som Jacques Ellul ofta påpekat, att det finns en konflikt mellan vårt teknologiska och teknokratiska samhälle och demokratin. Ett kärnkraftverk är inget man rimligtvis kan rösta om att ha eller avskaffa varje valår. Huruvida det drivs i vinstsyfte eller inte är mindre viktigt. Kärnkraftverk, handelsavtal är precis som sjukhus, tåglinjer, eller skolsystem, inget man rimligtvis kan skrota varje gång en ny regering tillträder. Enskilda regler handelsavtal kan visserligen revideras regelbundet, precis som man kan lägga till eller ta bort säkerhetssystem på befintliga kärnkraftverk, men det finns en konflikt mellan det teknokratiska samhällets behov av långsiktig planering och vad väljarna önskar vid en enskild tidpunkt. Detta är svårt att komma ifrån även om de beslut som fattats är dåliga eller rent av skadliga. Personligen skulle jag gärna vilja förbjuda all vinstdriven vård, och vinstdriven skola, men det går knappast att ändra lagen varje gång riksdagen får en ny majoritet. De som vill ha vinster i välfärden skulle med rätt kunna klaga på att deras vilja inte ens kan respekteras när de är i majoritet, då det vore omöjligt att hitta någon som är beredd att satsa på så kortsiktiga projekt. Teoretiskt skulle man kanske kunna kringgå detta genom att låta riksdagen sitta tjugo eller trettio år mellan valen…

onsdag, juni 13, 2018

Baron Lördag

Just nu är det mycket snack om tullar hit och dit men det finns ju andra faktorer som påverkar hur handeln ser ut. Trots att det är högkonjunktur i USA kommer det amerikanska federala budgetunderskottet att bli runt 860 miljarder dollar i år, vilket jag får till runt 4,5 procent av BNP. Nästa år förväntas underskottet bli ännu högre. Det beror på Trumps massiva skattesänkningar, och att han i stort sett godkänt alla sociala utgiftsprogram som demokraterna föreslagit.

Amerikanerna har valt att konsumera mer än de producerar och klagar sedan på att omvärlden förser dem allt de vill ha i utbyte mot gröna sedlar, obligationer och andra former av värdepapper. Förmodligen hade påverkan på handelsbalansen blivit något annorlunda om underskottet inte tillkommit genom att man sänkt skatten för höginkomsttagare, och i stället spenderat dem på infrastruktur eller de som har det sämst ställt. Låginkomsttagare konsumerar färre importvaror, men i det stora hela hade man ändå skapat ett stort underskott i handeln med omvärlden.

Om Sverige förvandlade sitt budgetöverskott till ett underskott på 4,5 procent av BNP skulle vi kunna sätta sprätt på runt 200 miljarder kronor extra per år. Det betyder, om jag hållit reda på alla nollor, 22 000 kronor extra per svensk man, kvinna och baby. Jag har svårt att se hur vi skulle kunna behålla ett överskott i bytesbalansen på 151 miljarder kronor (2017) om vi samtidigt spenderar ett par hundra miljarder kronor extra. Man kan ju inte både exportera en Volvo och använda den själv. Men vi kan ju alltid skylla på oschysta handelsregler.

Pappa Bush kallade Ronald Reagans tro på att massiva skattesänkningar skulle finansiera sig själva för Voodooekonomi. Idag har Baron Lördag, kyrkogårdens herre, en av dödsandarna i Voodoo, flyttat in i Vita Huset.

Bild: stulen av Samuel Carter.

tisdag, juni 12, 2018

Syner av det osynliga

Efter att ha träffat Hitler för första gången kunde Neville Chamberlain rapportera att diktatorn såg ut som den ”mest ordinär lilla hund man kan tänka sig”. När Lord Halifax besökte Berlin kände han först inte igen Hitler. Halifax tog honom för en lakej och var på väg att lämna över sin hatt till diktatorn när den tyske utrikesministern viskade ”Der Führer” i hans öra. En av Hitlers tidigaste anhängare och beundrare, Ernst Hanfstaegl, använde ordet ”obetydlig” i sina memoarer för att beskriva sitt första möte med den unge Hitler 1922. Hanfstaegl tyckte han såg ut som ”en krypare på en järnvägsrestaurang”. Men när Hitler sedan började tala tog han andan av publiken. Det hände ofta att Hitler inte såg ut som Hitler för de som mötte honom första gången.

Det är ett fenomen de flesta av oss möter i olika sammanhang. När vi ser en bild på en radiopersonlighet, till exempel, som vi kanske lyssnat på i flera år, blir vi ofta förvånade. Det var ju inte så vi föreställde oss att personen såg ut. Men om någon ber oss beskriva hur vi trodde att personen såg ut är det inte säkert att vi kan säga något. Allt det här är exempel på människans förmåga att se det osynliga, som den franske filosofen Clément Rosset tar upp i sin lilla essäbok L´invisible. Rosset talar om vår ”kapacitet för anti-perception” eller vår förmåga att inte se det vi har framför oss och vår förmåga att se, eller tro oss se, det som inte finns. ”Men vad ser man när man inte ser något?” Och ”vad tänker man när man inte tänker på något?”.

Om Hitler inte var sig lik, för att återgå till min eget exempel igen, var det för att han skilde sig från den föreställning som folk hade av honom. I konflikten mellan verklighet och illusion är det alltid illusionen som segrar. Det är av detta skäl som Hitler förefaller otydlig och förvirrande, ju närmare man befinner sig honom, och klarare på håll. Det är av samma skäl som vi ofta har en tydlig föreställning om länder vi aldrig besök, och ibland känner oss mer osäkra på länder vi känner väl. Många som besökte Hitler första gången föreställde sig honom annorlunda men sanningen är att den Hitler aldrig existerat, och att en bild av någon som inte existerar inte går att återge. Det handlar om illusionen av en föreställning. Det finns alltid mindre i verkligheten än i förväntan; det finns alltid mer i namnet Hitler än i verklighetens Hitler; han är stor på håll men liten när man kommer nära. Det är kanske ett skäl till att Baudrillard brukade hävda att sanningen inte intresserade någon.

måndag, juni 11, 2018

Verklighetens revansch

Den franske filosofen Clément Rosset, som gick bort i mars, brukade säga att vår tolerans för verkligheten är begränsad. Om den är för obehaglig förnekar vi den. Förnekandet kan ta extrema former som självmord eller psykoser eller bara blånekande, men den vanligare är att vi går halvvägs. Han ger ett exempel från Proust På spaning från den tid som flytt: Är Odette en underhållen kvinna, undrar Swann? Men Odettes kärlek förefaller honom så äkta att kuvertet med pengarna han står i begrepp att ge henne förfaller overkligt.

Det här är den vanligaste formen av förnekande menar Rosset. Vi säger varken ja eller nej eller kanske ja och nej. Vi förnekar inte vad vi ser men låter inte våra handlingar styras av det.
Klimatförändringar är verkliga men vi kan eller bör inte göra något åt det, eftersom det ger fel ideologiska signaler, eller blir för dyrt, och säkert är hopplöst att åtgärda ändå. USA har inte längre tullar i genomsnitt än de flesta av sina stora handelspartners men känslan av att vara bedragen är så berusande att siffror är något man kan välja på måfå eller hitta på.

Den som lever under illusioner har sitt seende kluvet mellan den teoretiska perceptionen och sitt praktiska handlande. En förträngd verklighet kan sippra tillbaka i drömmar men inte för de som lever med illusioner. Kärnan i illusioner är att göra en sak till två, precis som en illusionist, eller magiker, som avleder publikens uppmärksamhet., till ett ställe på scenen där inget händer.

Rosset återberättar Esops fabel om den ängslige gamle mannen som hade en enda son som var modig och älskade att jaga. En natt drömmer mannen att sonen dödas av ett lejon. För att förhindra att drömmen blir verklighet stänger mannen in sin son i en stor och vacker våning. För att sonen inte ska bli uttråkad låter han måla olika slags djur varav ett var ett lejon på väggarna. Men målningarna gjorde bara sonen förtvivlad. En dag går han fram till lejonet, svär åt det och slår handen i väggen. Tyvärr får han spik under nageln, som blir inflammerad och infekterad. Han får feber och dör inom kort.

Mannen skapade målningen av lejonet för att undkomma det verkliga lejonets klor. Resultatet blev att han skapade vad Rosset kallar en dubbelgångare till verkligheten som i sin tur uppfyllde profetian och blir vår verklighet. Lejonet var en avbild, klorna en spik. Ett visade sig vara något annat som i praktiken, till sitt resultat, visar sig vara samma sak. Det här är en klassisk struktur i alla historier om profetior och brukar ibland kallas för Oidipuseffekten. Man gör något för att förhindra sitt öde men visar sig bara skapa förutsättningarna för det. Verkligheten tittar fram som det otänkbara, omöjliga alternativet.

bokus

torsdag, maj 31, 2018

Plinius den äldre

Saturnus slår på ytterdörren och fönstren. Taklamporna blinkar och ibland går proppen. Det är från Saturnus som blixten kommer, förklarar Plinius den äldre i första boken av sin Naturhistoria som jag spenderat förmiddagen med. Men det är inte guden Saturnus som slungar sina blixtar mot jorden, utan ett naturfenomen. Fukt från jorden stiger upp mot himlen och skapar en obalans som leder till den reaktion som till slut får proppen att gå.

Plinius föddes år 23 och dog den 25 augusti år 79 vid Vesuvius när han lämnade sina böcker för att för att själv observera naturen. Han trodde inte på gudar med mänskliga drag och intressen. Även en gud eller Guds makt måste vara begränsad. En gud kan inte begå självmord, ge dödliga evigt liv, göra att något som levt aldrig existerat eller få två gånger tio att bli något annat än tjugo. Plinius är egentligen inte mycket för metafysiska frågor, säger han själv i alla fall, men inleder ändå med ett poetiska och godtyckliga teologiskt ställningstagande: Gud uppenbarar sig när en dödlig hjälper en annan dödlig.

För att vara en bok som publicerades år 77 eller 78 och ska innehålla sin tids samlade kunskap om naturen och hur människan drar nytta av den är det ett imponerade arbete. Boken eller de 37 böckerna ska dessutom ha tillkommit på väldigt kort tid. Plinius sa sig använt 2000 böcker av 100 författare till sin kompilation. Det är en salig röra av astrologi, zoologi, geografi, fysiologi, medicin, botanik, magi, vinodling, möbelsnickeri, konst och en massa annat. Här kan man läsa om allt från hur Kleopatra ville ha sina drinkar (pärlor upplösta i vinäger) till hur man botar grå starr (med en viss sorts aska) och hur pyramiderna byggdes. När han pratar om gäss kan han inte låta bli att ge ett recept på gåslever eller berätta vad man kan använda dess fjädrar till. Plinius Naturhistoria är inte organiserad som man förväntar sig nuförtiden.

Även när Plinius beskrivning av verkligheten skiljer sig från vår tids vetenskap så kan man ofta ändå inte annat än att beundra resonemangen och observationerna som lett fram antika astronomer till sina slutsatser. De hade fel i hur stor solen var och hur långt borta den var men genom att studera dess skugga förstod ändå att den måste vara betydligt större än månen. Det är inte konstigt att Plinius gigantiska arbete – den franska upplagan är över 1700 sidor utan fotnoter – hör till de verk sin kommit ut i nya utgåvor i snart två tusen år. Mycket annat kan man undra över hur man kunde missta sig på. Örnar dör till exempel inte av sjukdom eller ålder utan svälter ihjäl eftersom deras näbb växer sig för stor.

Pline L´ancien
Histoire Naturelle
Gallimard

måndag, maj 21, 2018

"Det judiska problemet inför segermakterna"

”Man behöver inte längre betvivla, att Palestina kan mottaga miljoner judar utan men för en enda palestinsk arab, naturligtvis under förutsättning att landet bevattnas enligt moderna metoder.

(…)

Endast en mycket liten del av Palestinas arabiska befolkning har varit aktivt verksam i kampen mot judarna. Den stimulerades av de italienska fascisterna och de tyska nazisterna, vilkas saga nu är all, och av tre kategorier av sina landsmän: extrema nationalister av typ som i Tysklan rekryterade nazistpartiet, fanatiska präster och ej minst av effendis, stora feodalherrar, som härskar över utsugna, förslavade felleher, och som hata judarna, därför att de med dem följa moderna sociala idéer. Skulle dessa element också i framtiden ha makten i Palestina, finnes föga möjligheter till försoning mellan araber och sionister. ”

Hugo Valentin SvD 22/5 1945

fredag, maj 18, 2018

Brilliant men inte slagkraftigt

Jag recenserar George Monbiots nya bok, Ur ruinerna – en ny politik för en värld i kris i Tidningen Syre


Recension från 2004 av Monbiots bok Samtyckets Tidsålder

torsdag, maj 17, 2018

Sverige döljer kärnvapen

På femtiotalet hade Sverige ett hemligt kärnvapenprogram. Dokumentationen finns säkert kvar någonstans. Vi kan kalla detta arkiv för ett kärnvapenprogram. Och kärnvapenprogrammet kan vi presentera som kärnvapen. Och vi kan kalla slutsatsen för nyheter. Till skillnad från de 500 kilo iranska dokument som Netanyahu säger sig ha stulit så kan vi vara rätt säkra på att det finns äkta svenska papper som verkligen handlar om framställningen av kärnvapen.

SvD publicerade också en artikel där det hävdas att "Iran har hotat med att starta tillverkning av kärnvapen, men sagt att landet är redo att förhandla med övriga parterna i avtalet för att det ska kunna fortlöpa." Den iranska regeringen sa visserligen bara att man kunde starta upparbetningen av uran om Trump överger avtalet men varför förstöra en bra historia?

onsdag, maj 16, 2018

Emot allmänna val

Min franska farbror är en neandertalare. George har en kompakt benstomme men det är hans brutala och primitiva sätt att tala som avslöjar honom. När han vill övertyga om något höjer han bara rösten och upprepar samma påstående tills folk slutar att säga emot. Såvitt jag vet har han bara ändrat åsikt en enda gång i livet. Det var efter att ha tjänstgjort i en jury.

Om juryn utsetts genom allmänna val hade George förmodligen röstat på kandidater som lovat hårda tag. Men när han plötsligt själv tvingades sätta sig in i ett enskilt fall insåg han plötsligt hur komplicerat allt var. Här fanns ju både förmildrande omständigheter och risk att döma en oskyldig. För första gången i sitt liv var han inte längre säker på att längre straff var lösningen på all brottslighet.

Men tänk om man i stället lät lotta fram parlamentariker på samma sätt som man lottar fram en jury? Hur skulle George och samhället påverkas av en sådan lottad folkförsamling? Den belgiske författaren David Van Reybrouck har skrivit en liten bok, Emot allmänna val Ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin, om detta.

Van Reybrouck börjar med att beskriva dagens problem och paradoxer. Aldrig tidigare har så många varit positivt inställda till demokrati i världen och sedan fascism, kommunismen och kolonialismen försvunnit finns det nu fler fungerande demokratier än någonsin tidigare i världen. Samtidigt visar opinionsundersökningar att längtan efter starka ledare ”som inte behöver ta hänsyn till val eller parlament” ökar. Politik passionerar oss men politiker är inte så populära längre. Misstron är förmodligen ömsesidig. Opinionsundersökningar i Holland visar att politiker anser sig vara ”förnyande, frihetsälskande och internationellt orienterade”; men väljarna ser de som ”traditionella, nationalistiska och konservativa”.

Allt färre röstar och de som gör det är mer nyckfulla. De politiska partierna tappar medlemmar och folk röstar på populistiska främlingsfientliga partier. Van Reybrouck genomgång av de traditionella förklaringarna till demokratins problem är pedagogisk men det är hans djärva förslag till lösning som gör att boken sticker ut.

Vårt demokratiska statsskick har skapats av folk som, med rätta ansåg att val var motsatsen till demokrati. Det har varit den normala synen under större delen av vår historia. Van Reybrouck citerar Aristoteles: ”En grundläggande princip för det demokratiska statsskicket är friheten. (…) Ett element i friheten är att man turas om att styra och styras.” I Antikens Aten valdes också många ämbeten och församlingar med hjälp av lottsedeln. Val ansågs oligarkiskt.

En folkförsamling vars medlemmar väljs av lotten blir helt representativ för den vuxna befolkningen. Och fylls inte heller av de som är mest angelägna om att ha makt. Till en sådan folkförsamling bedrivs inga valkampanjer. Det blir inte så viktigt att kunna tala i bra TV eller att framträda i media alls utan riksdagsmännen kan ägna hela sin tid åt att sätta sig in i sakfrågorna. Och eftersom alla är amatörer krävs det att man skapar en struktur åt riksdagsmännen – lite som i en jury – där de i mindre grupper kan inhämta och diskutera den information som är nödvändig för att ta ställning.

Van Reybrouck har inte hittat på allt detta själv. Det har reda gjorts olika typer av försök runt om i världen med den här typen av samtals och tombola demokrati vars fascinerande resultat redogörs för i boken. Utfallet är lite som med min farbror efter jurytjänstgöringen. Opinionsundersökningar och val mäter vad folk tänker när de inte tänkt mycket. Efter att ha suttit i en verklig folkförsamling vet folk vad de tycker på riktigt och det är ofta en väsentligt annorlunda. Emot allmänna val är den mest tankeväckande och provocerande bok jag läst på åratal.

(En något annorlunda version har gått i Tidningen Syren)


Bokus adlibris

tisdag, maj 15, 2018

Från Napoleon till Netanyahu

Jag tittar på Napoleon hatt på Museé des beaux-art i Montreal. Det är sista dagen man ställer ut kejsarens husgeråd och tavlor. Det är mer dekorativt än konstnärligt. Jag har sett nästan varenda tavla i böcker tidigare. Hatten tråkar ut mig. Kanske är det känslan av leda som får mig att gå till min favoritrestaurang, La Chronique, och äta en sjurättersmeny där varje rätt kommer med ett noga utvalt vin. Napoleon hade hatat att äta här. Liksom de flesta moderna diktatorer var han ointresserad av mat och satt till bords så kort tid som möjligt. Maten är utmärkt men tråkar ut mig. Det sjunde glaset vin, sydafrikanska Vin de Constance, är suveränt men går inte ner.

Jag läser om hur den judiska statens soldater massakrerar militärens palestinier i Gaza. Jag tror dödandet tråkar ut mig av samma anledning som hatten och maten. Jag har ätit här förr, sett hatten och dödandet tidigare.

Sedan ett par år tillbaka skriver jag på en bok om tiden mellan världskrigen. Jag ser att det ofta finns ofta en kontinuitet i historiska skeenden. Man kan till exempel spåra drömmar om tysk territoriell expansion från Kejsardömet, över Weimarrepubliken till Tredje riket. Generalen Erich Ludendorf började ersätta lettiska bönder med tyska nybyggare redan 1916. Men det är lätt att överdriva likheterna.

Det är ofta svårt att hitta enkla orsakssamband i historien. Kanske hade ingen annan fransk ledare än Napoleon invaderat Ryssland 1812. Kanske hade Tyskland startat ett andra världskrig även om Hitler förblivit vykortsmålare hela livet. Och Israel hade kanske aldrig funnits om det inte vore för Theodore Herzel, och Chaim Weizemann.

Om början på erövringsprojekt kan vara svåra att förklara brukar sluten vara mindre komplicerade. Napoleon och Hitlers soldater var överlägsna sina fiender in i det sista men ytterst det var kvantitet, inte kvalitét som avgjorde krigen.

Kommer den sionistiska regimen att gå under av samma anledning som Napoleon, Hitler, Korsfararstaterna, det franska Algeriet och apartheidregimen i Sydafrika gick under? Palestinierna är för många för att underkuvas men kanske för få för att få ett avgörande övertag.

Tzahal kan terrorisera palestinierna men det kan bara leda till tillfälligt lugn. Palestinierna har ingenstans att ta vägen, ingen framtid, inget hopp. Den judiska staten är däremot befolkad av människor som ofta har alternativ. Bara på västbanken lever till exempel sextio tusen amerikanska judar. De kan alltid ta sin kippa och flytta tillbaka till Manhattan eller Kansas.

tisdag, maj 08, 2018

Ett besök hos frissan

Från min nya lägenhet har jag utsikt över något som kanske är ett härbärge för hemlösa kvinnor. Jag är tillfälligt tillbaka i Montreal som var mitt hem till och från på 00-talet. En polsk restaurang, en saluhall, och ett fik jag brukade besöka hör till det som försvunnit. Saluhallen ska bli gym. Bokhandeln är kvar men förändrad. Jag tror faktaböckerna var en trappa upp förr. Men tjejen i kassan gick säkert på mellanstadiet när jag handlade där senast.

Jag återgår snabbt till mina gamla vanor. Le Devoir och frukost på fik där äldre herrar sitter och äter havregrynsgröt utan mjölk från aluminiumfat. Jag äter en torr omelett medan tidningen berättar att ungdomen inte kan stava och att Quebecs elever halkar efter Ontarios. Jag kan bara gissa vad tidningarna i Ontario larmar om.

Efter en del sökande i minnet och på gator hittar jag till slut fram till min gamla frisersalong. Den har krympt. Det är en skola för blivande frisörer så man vet aldrig riktigt hur det ska sluta. En gång klippte sig en tjej upprepade gånger rejält i fingrarna tills hon gav upp och lämnade mitt hår åt sitt öde. Hon som håller i saxen idag är något säkrare. ”Gör du män” frågar hon en kollega? Det finns muslimska kvinnor som inte vill klippa män förklarar hon. Själv har hon börjat äta griskött sedan hon flyttade hit från Madagaskar. Hon älskar tydligen bacon. Hon vill också att jag ska veta att hon inte är muslim.

En överförfriskad man kommer in och gör alla tjejer nervösa. ”Hur gammal är du”? frågar han den snyggaste. Den äldre fårade rödhåriga kvinnan som ser ut som en karaktär från en film av bröderna Cohen och driver etablissemanget griper in. Efter en förvirrad debatt ger sig mannen ut på nya äventyr utan att ens ha fått skaka någons hand. ”Det är ingen idé att ringa polisen” förklarar den rödhåriga för mig, trots att jag inte undrat. ”De brukar inte komma”. ”Är det i Sverige det inte finns några invandrare” frågar hon mig medan hon jämnar ut de värsta efter sin elevs framfart. ”Eller är det Norge”? ”Norge är fullt av invandrare” kan malagassiskans berätta för hon har en kusin som bor där.

Väl hemma ser jag märken från en kofot på min ytterdörr. Kanske var det redan där när jag flyttade in. En ambulans och polisbil står utanför härbärget.

tisdag, maj 01, 2018

Informationskriget går vidare

Pojken som inte ”slutar att ropa på vargen” har åter varit i rampljuset. Jag vet inte för vilken gång i ordningen Israels premiärminister Benjamin Netanyahu nu larmar om Iran. I min bok Informationskriget mot Iran, som kom ut 2013, beskriver jag hur israeliska och västerländska opinionsbildare ända sedan slutet av åttiotalet hävdat att Iran inom kort kommer att ha kärnvapen.

Sedan stormakterna ingått det så kallade kärnenergiavtalet med Iran 2015 har journalister blivit mer kritiska. Det beror inte så mycket på att media ändrat sitt sätt att arbeta som på att det nu finns makthavare (demokrater i USA och politiker från alla läger i EU) som anser att uppgörelsen med Iran fungerar. När makthavarna är oeniga ägnar journalister mer tid åt att konsultera experter.

Att USA nu har en president som bara undantagsvis lyckas säga något som är sant ens om triviala ting har säkert också bidragit till att journalister blivit mindre auktoritetsbundna. Och även israelvänner som hörde Netanyahus i FN 2012 hävda att Iran bara var månader från kärnvapen kan ha drabbats av tvivel när de såg honom rita en röd linje på en teckning i Walt Disneystil som föreställde en bomb.

Det är inte ovanligt med förfalskade dokument i underrättelsevärlden. 2002 presenterade den brittiska regeringen bevis på att Irak försökt köpa uran från Niger. När IAEA till slut fick materialet tog det dem bara några timmar att fastslå att dokumenten inte var äkta. Sommaren 2009 gav Israel IAEA dokument som visade att Iran försökt ta fram kärnvapen efter 2003. Men IAEA:s experter ifrågasatte om de var ”autentiska”. Även 2005 fick IAEA uppgifter, från eller via den amerikanska underrättelsetjänsten, om att Iran skulle ha företagit vapenrelaterade studier som kanske visar att landet i alla fall någon gång velat skaffa kunskap om hur kärnvapen tillverkas. Uppgifterna ska ha funnits i en bärbar dator som en iransk ingenjör överlämnade 2004. USA har nekat att låta Iran göra en teknisk analys av datorn och IAEA har inte ens fått utskrifter av de flesta dokument. Iran förväntades bevisa sin oskuld samtidigt som underlaget till anklagelserna till större delen är hemlig.

Vad ska man då säga om Netanyahus senaste ”bevis” i form av 500 kilo iranska dokument som han säger sig kommit över? Jag är varken varken expert på underrättelsematerial eller kärnvapen och det är förmodligen inte du heller. Även för experter är det inte möjligt att säkert veta om dokumenten ens är äkta och vad de egentligen innehåller utan att få titta på originalen. Har de samma ursprung som dokumenten från 2004? Finns där kanske några spår av de ritningar över ett ryskt kärnvapen som CIA lät en rysk agent lämna över till en iransk diplomat 2005? CIA hade ändrat i ritningarna så att det fanns allvarliga fel i dem. Tanken var att iranierna skulle slösa tid och resurser på att bygga kärnvapen som inte fungerar. Mellanhanden såg direkt att det var något fel på ritningarna så det lär iranierna också ha gjort. (New York Times James Risen skriver om detta i sin bok State of War.)

Klart är i alla fall att papper på något som kanske är vapenstudier inte är samma sak som ett kärnvapenprogram. IAEA har kontroll över Irans radioaktiva material, anser att landet följer uppgörelsen, och gör regelbundna inspektioner. Om syftet med överenskommelsen med Iran är att hindra landet från att skaffa kärnvapen så fungerar den bra.

Pierre Gilly

fredag, april 27, 2018

Det totala krigets teori och praktik

”Vi måste sätta eld på de skogsklädda kullarna, åkrarna och de små byarna. Det var mycket intressant… Bomberna hade knappt berört marken, förrän de exploderade och en enorm vit låga steg upp från sädesfälten…. Jag tänkte på de betande djuren – Herre Gud vad de fingo fart i benen! En stor by, omgiven av höga träd, var svår att träffa från vår höjd. Jag måste sikta noga på halmtaken och träffade först vid tredje försöket. Uslingarna i hyddorna, som sågo taket i brand, störtade ut och löpte sin väg som besatta. Omgivna av en ring av eld kvävdes omkring 5000 abessinier. ”
(Bruno Mussolini)

x

”Krigets skräck måste bli allt större på grund av de med en fortskridande teknisk utveckling alltmer till verkan och räckvidd ökade stridsmedlen, genom massuppbådets till bredd och djup sig alltmer vidgade krigsskådeplatser… De nutida långt räckande förstörelsemedlen göra icke halt för något, icke ens den mest avlägsna vrå undgår dem. Hela livsutrymmet blir krigsskådeplats. Kriget blir totalt och bär åter dragen av sin råa urform: en hänsynslös allas kamp mot alla… Ett sådant krig känner under sitt förlopp ingen skonsamhet gentemot fientliga folk… De ridderligt förda krigen, som i sin sista utlöpare från medeltiden sträcktesig in i nutiden, äro slutgiltigt förbi… Teknikens nuvarande väldiga framsteg ha fått till följd, att för nutida rustade stater ett krig i annan form än det totala folkkrigets överhuvud icke är tänkbart. Dess mål är icke allenast de vapenbärande utan dess värre hela folket, icke enbart den fientliga stridszonen utan fiendens hela land. Krigserfarenheterna ha lärt, vilket lönande mål ett folks psyke är och hur viktigt det är att nå och förstöra själva rötterna till motståndet i hemlandet… De själsliga och materiella verkningarna av det totala kriget förmår blott det folk att uthärda, som är beslutet att för sin del gripa till sammamedel och som uppfostrat sina medborgare att uthärdande, förstående och villigt taga på sig alla de lidanden, som ett folkkrig i alla dess former oundvikligen för med sig.”
(Handbuch der neuzeitlichen Wehrwissenschaften)

x

”Vid terroriseringsanfall (d.v.s. anfall mot civilbefolkning) skall hela anfallsområdet täckas av bomber för att åstadkomma största möjliga förstöring och förluster och därigenom uppnå civilbefolkningens demoralisering. För att planmässigt förstöra en större ort och framkalla panik är väl det rullandet anfallet med blandade bomber att förvänta: under flera anfallsvågor komma de fientliga enheterna att nedkasta brisad-, brand- och gasammunition, för att slutligen försvåra räddnings- och hjälparbetet genom låghöjdsanfall med sprängbomber och kulspruteeld.”
(Die Angriffsmittel und ihre Wirkung)

x

”Förstörandet av mänskliga odlingsområden med alla deras kulturvärden kommer icke att göras avhängigt av krigets utveckling… utan måste bliva målet för varje fältherres första operativa åtgärder, om han icke från början vill avsäga sig alla fördelar. Förstörandet aven högt utvecklad kultur för strategiska intressens skull må från förnuftssynpunkt te sig som ett absurdum; men detta absurdum utgör en god del av historien, i vilket icke förnuft och logik utan blint mekaniska sammanhang råda.”
(Luftkrieg bedroht Europa)

x

”Civilbefolkningen måste omedelbart angripas, så att den fredliga befolkningens motstånd knäckes redan vid roten.”
(Marskalk Foch)

Citerade ur Torsten Holm, Kriget och kulturutvecklingen, Lindblads förlag, 1941

x
”Den grymmaste krigföringen är den mildaste. Jag kommer att sprida skräck och fasa genom att på ett överraskande sätt använda alla medel. Det viktiga därvid är den plötsliga chock, som dödsskräcken åstadkommer. ”

Adolf Hitler, citerad ur Hermann Rauschning Samtal med Hitler, Natur och Kultur, ursprungligen publicerad 1940

torsdag, april 12, 2018

Churchill om att bomba kvinnor och barn

Han (premiärminister Baldwin) uppehöll sig vid bombardemanget av öppna städer och mördandet av kvinnor och barn såsom legitima och accepterade metoder i ett civiliserat krig. Härvid är det två saker jag inte fullt förstår. Först säger han att sådant säkerligen komma att ske. Och sedan att något bot inte finns. Ingendera bör bli den allmänna uppfattningen. (…) i ett krig mellan två stater med likastora luftstridskrafter på båda sidor skulle sådana metoder inte betala sig – jag tar det så enkelt: jag bortser från moralen, humanitet och Europas internationella lag – de skulle helt enkelt inte betala sig, ty den militära självbevarelsedriften skulle förbjuda varje jämstark stat att föröda sin kraft på nonkombattanter och öppna städer. För att använda ett uttryck som jag hört, ha de inte råd att förspilla sina bomber på kvinnor och barn. (….) Om plötsligt två jämstarka stormakter beslöto sig för krig och den ena kastade sina bomber över städerna för att döda så många kvinnor och barn som möjligt, medan den andra kastade sina bomber över aerodromerna och flygbaserna och fabrikerna och arsenalerna och dockorna och järnvägarnas knutpunkter på motståndarens sida – kan då någon tvivla på att nästa morgon den som begått det största brottet ingalunda skördat den största vinsten? (…)

(Mr Godfrey Nicholson: Men dess demoraliserande inverkan på befolkningen?)

Den demoraliserande verkan skulle bli mycket större, om det följande dag befunnes att flyget alls inte kunde flyga. Detta skulle inte bara ha en demoraliserande verkan, utan en högst materiell verkan av största betydelse. (…) men det kan mycket väl tänkas att om den ena av motståndarna blir slagen, metoden att plåga civilbefolkningen genom att döda kvinnor och barn skall komma till användning för att tvinga den makt, vars flygvapen blivit förstört, till neslig underkastelse.


tal 14 mars 1933, citerat ur När England sov, s. 55-56

Churchill om giftgas

Ingenting kan vara mer motbjudande för vår känsla än användandet av giftgas, men det finns inte ett spår av logik i påståendet att det är fullt rättmätigt i ett krig att döda människor med högexplosiva granater, vilkas skärvor tillfoga giftiga och variga sår, och absolut omoraliskt att bränna dem med frätande gaser eller framkalla hosta, nysningar eller annan smärtsam irritation av respirationsorganen. Det finns ingen logisk åtskillnad mellan dessa två saker. Många av våra vänner ha ännu i dag bland oss, emedan de blivit beskjutna med tyska gasgranater, som tillfogat dem endast mindre skador. Hade det varit högexplosiva granater, skulle de efter all sannolikhet ha blivit dödade. All slags krig är utom all beskrivning fruktansvärt, och folken äro uppfyllda av den djupaste avsky för kriget, men om krig omöjligt kan undvikas, är det ingalunda säkert att införandet av de kemiska stridsmetoderna skola göra krigen fasansfullare än de varit. Den brittiska regeringen har alltid med avsky tagit avstånd från användandet av giftgas. Såvitt jag förstår, äro vi i alla fall tvungna att göra oss förtrogna med detta stridsmedel, att vi inte står hopplöst underlägsna, om det till äventyrs skulle av andra folk användas mot oss.

Ur Nedrustningsproblem, tal 13 maj 1932, citerad ur När England sov, Winston Churchill, s. 23, publicerad 1938

onsdag, april 11, 2018

"Guernica ödelades ej av Franco"

The Times publicerade den här artikeln den 4 maj 1937 och SvD dagen efter. Den är ett fint exempel på hur axelmakterna lyckades plantera desinformation även i respekterade tidningar i Sverige och England. Trots att det var uppenbart vad som hänt lyckas den anonyma skribenten ge ett intryck av att det nog var offren själva som låg bakom Guernicas förstörelse.

Hålen i jorden efter minor, icke bomber
Voro asturiska dynamiteros i farten?

Victoria. Man är här mycket oroad över påståendet i utlandspressen att den vackra baskiska staden Guernica förstördes av brandbomber från nationalistflygmaskiner, och en kommission av ingenjörer har tillsats för att undersöka orsaken till stadens förstörelse. Det befaras, att branden förstörde många bevis men man tror, att tillräckligt återstår för att ge belägg för den nationalistiska uppfattningen, att brandstiftare på den baskiska sidan ha mycket mera att göra med katastrofen än Francos flygmaskiner.

Ett besök i Guernica ger vid handen, att av huvudparten av staden (…) återstår intet annat än några nakna väggar… Det har påståtts att Guernica var föremål för ett bombardemang av exceptionell intensiv art men de synliga spåren av flygbombardemanget äro jämförelsevis fåtaliga. I Durango ha explosionerna slungat stora stycken av väggarna ut på gatorna och skärvor av granater och bomber kunde anträffas bland ruinerna och på gatorna. På stora torget ha många stora bombkratrar uppstått. I Guernica däremot kan man endast påträffa några få bombfragment, och några av de bombkratrar, som eder korrespondent inspekterade, voro större än alla andra som hittills uppstått genom flygbomber i Spanien. Av dessa kratrars läge att döma ser det ut, som de skulle ha uppstått genom explosion av minor, som utlagts för att avskärma vägarna. I taket på en stor kyrka finns det ett stort bombhål men denna kyrka är en av de få byggnader som icke brunnit. (…) En tandläkare som, åsåg bombardemanget från en kulle utanför Guernica, förklarar att han endast såg en eller ett par mindre eldsvådor. Följande morgon hade denna emellertid jämnats med marken. Under dessa omständigheter är det svårt att tro, att Guernica blivit utsatt för ett bombardemang av exceptionell intensitet eller av nationalisterna gjorts till experiment med brandbomber som baskerna påstått.

Guernicabor, som överlevde bombardemanget och eldsvådan, kunde i allmänhet ej lämna många upplysningar. De förklara, att de antingen befunno sig i skyddsrummen eller ute på lansbygden då eldsvådan började och de finge efteråt det beskedet, att flygplanen förorsakat branden. (...) Enligt undersökningskommissionens uppfattning blir det svårt att att exakt avge hur elden uppstått, men man tror att asturiska gruvarbetare, vilka bildat "dynamitkompanier" - ett sådant kompanis fana har fallit i nationalisternas händer - ha något att göra med katastrofen.

tisdag, april 03, 2018

Ett spektakel: Israel sjuttio år



"Israel har fått öknen att blomma". Jag var i tonåren första gången jag hörde det. Det var i slutet av åttiotalet. Jag stod på tröskeln till rektorns kontor på Tornhagskolan. Jag minns inte vad han hette men vi kallade honom naturligtvis för räkan. Duktighetsargumentet fick tyst på mig. Var det inte så nazisterna rättfärdigade sin dominans och rätt till livsrum?

Nu när Israel fyller sjuttio år kan man hitta en massa artiklar om hur förträffligt landet är. Det är till och med så att judiska kossor är mer produktiva än andra kossor. Om räkan fortfarande lever – han såg gammal ut då men kan ha varit yngre än vad jag är nu – skulle han säkert skåla med ett glas överlägsen judisk mjölk. Men kanske är jag lite orättvis nu. Det är inte fel att kalla duktighetsargumentet för nazistiskt men det är mer än så. Det är en idé som varit med och format västerlandets politiska tänkande. Det var en viktig del i John Lockes försök att argumentera för privat egendom i Andra avhandlingen om styrelseskicket.
”Vad hon än lösgör från det tillstånd naturen lämnat i beblandar hon med sitt arbete och tillför något eget, och därmed gör hon det till sin egendom. När hon lösgjort det från dess naturliga tillstånd, har hon genom detta arbete tillfört något som utesluter andra människors gemensamma rätt.”
Men det är inte nog med att jobba för att äga. Gud skänkte marken till
”de flitiga…”

Samma resonemang leder till att de lata eller folk som är improduktiva, kanske för att se saknar kapital att köpa moderna redskap eller maskiner, inte kan sägas äga jord på riktigt.
”….om gräset i hans inhägnad vissnade på marken eller frukten på hans plantering ruttnade utan att plockas och lagras var denna del av jorden, trots hans inhägnad, fortfarande att betrakta som ödemark och skulle kunna ta i besittning av någon annan. ”

Palestina var en öken. Dess kossor gav inte lika mycket mjölk som dagens högproduktiva Israeliska kossor. Att hämma palestiniernas ekonomiska möjligheter att utveckla den jord de fortfarande förfogar över – genom att förneka dem lov att borra brunnar, bygga hus eller ha kossor – är därför oumbärligt.

torsdag, mars 29, 2018

Pausbild


Natten till måndag. Minamiaoyama, Tokyo. (Bilden är tagen av N.G.)

onsdag, mars 28, 2018

Monster, mönster, manipulation

Höga röster. En man och en kvinna grälar. Så en dag står mannen i en pöl av blod med en yxa i sina händer. Kvinnan ligger halshuggen på köksgolvet framför honom. Mannen är naturligtvis oskyldig för på bio ska publiken vilseledas. Den som svingat yxan är vanligtvis någon tystlåten person som tycks ha ett vattentätt alibi och vars motiv inte är uppenbart. Det blir en mer underhållande på det sättet. Håller man det här mönstret i huvudet blir möjligt att peka ut den verkliga förövaren tidigt.

Staters kriminella handlingar utformas ofta med hänsyn till mönster folk redan har i huvudet. George Bush försökte till exempel få allmänheten att tänka att Saddam Hussein var en Adolf Hitlerfigur. Vladimir Putin att vi tänker på Bush eller Tony Blair när vi hör Theresa May anklaga honom för nervgasttacken i Salisbury.

Under andra världskriget valde de allierade att inte uppmärksamma Tysklands krigsförbrytelser och folkmord så mycket eftersom Joseph Goebbels lätt kunde aktivera minnet av de allierades propagandalögner från första världskriget. Helt i linje med det förpackade svenska nazister sin propaganda som en kritik av vad man menade var svenska mediers partiska ställningstagande. ”Objektivt sett är det naturligtvis så, att den tyska nationalsocialismen, liksom varje annan stor folkrörelse är en blandning på gott och ont, men enligt mitt förmenande överväger det goda” förklarade genetikprofessorn Herman Nilsson-Ehle som var Riksföreningen Sverige Tysklands ordförande. Man kunde till exempel bestrida att den norska ångaren Lappen sänkts av en tysk ubåt och i stället lansera teorin att besättningen sprängt det egna skeppet för att få ut försäkringen. Och då svenska tidningar inte var intresserade av denna teori anklagade man dem för bristande objektivitet.

Även dagens pro ryska propaganda tar ofta form av propagandakritik. Syftet är inte att övertyga om att Ryssland är fantastiskt utan få oss att tvivla på vad media rapporterar i allmänhet. Hur kan det ha skett en nervgasattack i Salisbury om offren fortfarande lever, undrar Putin som samtidigt lanserat teorin att Sverige eller Israel haft möjligheter att tillverka den nervgas han hävdar inte använts…

Hitler talade ibland öppet om sina blodiga planer på att skaffa livsrum i Ryssland men många trodde inte att han menade allvar. Det gjorde att han kunde framstå som uppriktig utan att behöva stå för vad han sagt.

Vladimir Putins mord följer samma mönster. En besvärlig oppositionspolitiker avrättas mitt framför Kreml med militär precision. Vid andra mord och mordförsök använder man radioaktiva ämnen eller kemiska vapen som är sällsynta och som går att spåra till Kreml. Putin kunde lika gärna stå i en pöl av blod och bedyra sin oskuld. Skulden framstår som så uppenbar att man kan drabbas av tvivel. Varför inte bara använda en kula från ett vapen vilken Svensson som helst kan skaffa undrar naturligtvis Svensson? Är det kanske någon som försöker sätta dit Putin genom att mörda hans fiender? Men för Putins kritiker kan varningen inte bli tydligare och det är det som är poängen.

Bild av Chris Piascik

tisdag, mars 27, 2018

Stackars Hitler

Naturligtvis förstår han inte hur han skall uppföra sig. Han kan ta upp flera timmar med en enda av gästerna i sällskapet. Han har den dåliga vanan att han alltid docerar, till och med vid en middag. Den stackars Hitler. Vi måste hjälpa honom. Kvinnorna har naturligtvis aldrig spelat någon större roll i hans liv. Hur skulle han med sina stora uppgifter ha fått tid med dem? Naturligtvis är han blyg och tafatt. Nå, det tycke jag är riktigt sympatiskt. Jag tycker om tillbakadragna män, män som ännu kan bli konsternerade, män som inte har glömt konsten att rodna. Har ni märkt att han ibland blir alldeles blek? Allt blod viker från hans huvud. Så rodnar han plötsligt. Det brukar visst kallas vasomotoriska störningar. Vi måste hjälpa Hitler. Han har varit i mitt hem ett par gånger. Men det är på tiden att han skaffar sig världsvana. Vad han behöver är naturligtvis bistånd av en kvinna.

Naturligtvis vet jag vad Hitler vill. Men tror ni de kommer att låta honom göra allt vad han fantiserar om? (…) Gud i himlen, det finns inga gränser för vad Hitler säger oss. Han tänker ena Europa, driva bort England från kontinenten, dela upp Ryssland. Det var inte så länge sedan han sa till en av mina engelska vänner, att Versaillesfredens största misstag var, att man bara avväpnade Tyskland men lät det behålla sina industrier. Jag trodde jag skulle svimma, när han sa det, men min engelske vän svarade bara: ”Mycket intressant”. Jag är säker på att han antecknade yttrandet och för länge sedan inrapporterade det till utrikesdepartementet i England. Men hur löjligt. Ni tror väl inte på allvar, att Hitler verkligen tänker göra allt det där? Det är bara ett nytt vittnesbörd om hans storhet. Naturligtvis säger han sådant bara för att chockera folk.


Ur Hermann Rauschning, Männen kring Hitler tala, (Fru von D) s. 246, 248

fredag, mars 23, 2018

John Bolton kommer in från kylan

2007 intervjuade jag professor Robert Jervis på Columbiauniversitet i New York. Den var en del i arbetet med min första bok, Bombdiplomati Konsten att skapa en fiende som kom ut året efter. Samtalet kom in på John Bolton som nu utnämns till Trumps nya säkerhetspolitiska rådgivare….

Tror du en person som John Bolton själv tror på det han säger?

O, ja. Jag känner honom inte personligen, men jag känner folk som gör det och jag har läst en del av hans akademiska arbeten.

För några år sedan larmade han vilt om kubanska massförstörelsevapen.

Ja, det verkade långsökt. Kubagrejen var paranoid. Det händer mycket konstigt inom internationell politik, men det där var så långsökt att man kan undra vad syftet var. Delar av det kan vara grundat på underrättelsematerial som varken du eller jag har sett. Det är uppenbart att folk från underrättelsetjänsten inte tolkade materialet på det sätt han ville. Den kubanska incidenten brukar jag glömma, den var så bisarr. Han överdriver saker så pass att han säger saker som inte är helt rätt. Jag såg en intervju med honom på the Daily Show – mitt favoritprogram – där han sade saker som var helt fel. Det känns bättre nu när han inte längre är en del av regeringen.

Bombdiplomati Konsten att skapa en fiende, s. 87-88

torsdag, mars 22, 2018

Bombare & notispoet

En trevlig kille, sa en kompis. Ett djupsinnig ung man enligt mormodern. Seriebombaren Mark Anthony Conditt som sprängde sig själv, uppfattas som ett mysterium. Men något var han väll arg på. Han har en gammal anarkistisk tradition att falla tillbaka på. 1892 skedde 500 sprängningar i USA och över 1000 i Europa.

Anarkisterna trodde att de skulle få allmänheten att resa sig i revolt om de sprängde folk i luften. Kanske var de bara arga. En av dessa arga anarkister kan ha varit Féliz Fénéon (1861-1944). Han var journalist och arbetade även på krigsdepartementet. 1892 hittade polisen detonatorer på hans kontor. Fénéon påstod att hans nyligen avlidne far hittat dem på gatan och efter en lång rättegång blev han faktiskt frikänd. 1906 skrev han anonymt 1220 komprimerade dystra nyhetsnotiser för Le Matin som fortfarande är läsvärda.

Louis Lamarre hade varken jobb eller hem men han ägde några mynt. I livsmedelsaffären i Saint-Denis köpte han en liter fotogen och drack.

Vid tjugo års ålder spillde M. Julien ut sin hjärna i en toalett på ett hotell i Fontainebleau. Kärleksproblem.

En ung flicka kastade syra i ansiktet på sin älskare, en framstående medborgare från Toulon, som hade tagit till flykt, efter att ha gjort henne med barn.

Napoléon Gallieni, stenhugare, bröt sin nacke efter att ha fallit i trapporna. Han kan ha knuffats. I vilket fall som helst togs han till bårhuset.

M. Colombe, från Rouen, begick självmord med en kula igår. Hans fru hade avlossat tre mot honom i mars och deras skilsmässa var nära förestående.

En elegant ung man i Clichy kastade sig under en vagn med gummihjul, efter det, oskadd under en lastbil som krossade honom.

M. Cousse, runt 60, blev överkörd i nära Arnay-le-Duc, Cote-d´Or av en bil som inte setts till igen.

I ett café på Rue Fontaine, utbytte Vautour, Lenoir och, Atanis några kulor angående deras fruar som inte var närvarande.

På bowlingbanan planade en stroke ut M. André, 75, från Levallois. Medan hans klot fortfarande rullade fanns han inte längre.
En av Fénéons vänner påstod att det var journalistiken som var Fénéons verkliga detonationer. Klart är i alla fall att Fénéon var en mästare på att skala bort överflödiga ord. Det är korta texter som är mättade med innehåll och dramatik.

ps. Citaten är min översättning från den engelska upplagan... men nu ser jag att boken även finns på svenska.

onsdag, mars 21, 2018

Opera & tvålopera

Jag lyssnar på Jean-Jacques Rousseaus opera Le Devin du Village när nyheten om att Nicolas Sarkozy häktats når mig. Rousseau lärde sig komponera på egen hand som vuxen men det låter proffsigt. Frankrike har en tradition av att ställa sina ledare inför rätta. Rousseau är ju mer känd för sina skrifter som inspirerade den franska revolutionen och ledde till att Ludvig den XVI blev giljotinerad.

Operan handlar om Colin och Colette som är förälskade men också misstänker varandra för att vara otrogna. Det var kanske en naturlig intrig för Rousseau som led av förföljelsemani. En skojare i byn utnyttjar detta faktum för egen vinning men – och här visar sig Rousseaus romantiska eller kommersiella sida – allt slutar ändå väl.

Le Devin du Village spelades för Louis XV den 1 mars 1753 och hamnade tydligen på alla topplistor direkt efter det. Kungen erbjöd Rousseau en livstidspension som denne tackade nej till. Hovet spelade även operan under bröllopet mellan den blivande Ludvig den XVI och Marie Antoinette. Mozart gjorde en parodi på Rousseaus musik när han var tolv år och Beethoven omarbetade en av sångerna.

Avrättningen av kungen och drottningen gick städat till jämfört med när en exekutionspluton gjorde köttfärs av tidigare premiärministern Pierre Laval i oktober 1945. Laval samarbetade för intimt med den nazistiska ockupationsmakten för att komma undan. Skarkozy har tyvärr fått gå hem och sova under häktningen men förhoppningsvis har myndigheterna snart tillräckligt med bevis för att sätta honom i Bastiljen för gott. Om straffet blir kännbart kanske det avskräcker andra clowner från att gå i hans små fotspår. Och på tal om smått: vem vet, kanske kan Sarkozys öde ge amerikanerna inspiration till en ordentlig vårstädning? Det vore ett bra slut på denna politiska tvålopera.

måndag, mars 19, 2018

Gör Sverige Mäktigt Igen || Zagros Hama (M)



När man levt halva livet brukar man tycka att mycket var bättre förr men det finns även ungdomar som plockar upp det temat. Zagros Hama som gjort videon ovan tycks vara en sådan. Han kandiderar till något. Videon låter som en parodi på en moderat eller sverigedemokratisk valfilm men är förmodligen inte menad så. Eftersom han är arton år ska man kanske inte döma honom för hårt för att låta sig inspireras av Trump men hur är det med publiken? Av kommentarer på youtube och twitter att döma finns det folk som är imponerade. Nätet tycks locka fram det sämsta ur folk. Ledare söker sin mobb, och mobben söker sin ledare. Frågan är hur länge demokratin överlever. I nästa nummer av tidskriften Syre anmäler jag David van Raybroucks bok Emot allmänna val Ett anspråkslöst förslag. I den presenterar och resonerar van Raybroucks ett radikalt alternativ till dagens demokratiska system. Jag skrev en krönika med samma grundidé 2007 - Låt lotten avgöra - som jag hade tänkt utöka till en liten bok en dag men nu slipper jag det...

Om mutanters läsvanor




Superskurken Sebastian Shaw i X-men first class påminner lite om en James Bondskurk. Han har en kärnkraftsdriven ubåt som är stilfullt möblerad med generöst tilltaget barskåp och i likhet med Kapten Nemo har han också ett bibliotek. De flesta mutanter som vill riva planeten och starta om från början tycks vara bokmalar men jag behöver väll inte påpeka att de flesta bokmalar inte har lika destruktiva planer.

Det var först när jag såg om filmen igår – på paddan – som jag lade märke till det. Det rann nästan en svettdroppe utmed ryggraden på mig. Hur kunde jag missa detta på bioduken? Filmen utspelas 1962. Herr Shaw sitter med en drink i handen – jag tror det är en whiskey - och tittar på president Kennedy som talar om ryssarnas planer på att stationera kärnvapen på Kuba. Först har jag svårt att tro att jag sett rätt. Där till höger om den lilla svartvita tjock-TV:n står 22 volymer i brunt skinn av nordisk familjebok i givakt. I rätt ordning dessutom.



Själv äger jag den andra upplagan som är den mest omfattande. Eftersom min lägenhet inte är lika rymlig som Shaws ubåt har jag kastat den tredje utgåvan. Shaws har den fjärde utgåvan, utgiven på femtiotalet, som är starkt förkortad. Kanske finns det något symboliskt i detta. En man som vill skynda på evolutionen genom att provocera fram ett kärnvapenkrig har naturligtvis inte tålamod med ett ordentligt referensverk.

Tidigare:
X-men Apocalypse

tisdag, mars 13, 2018

Lex Putilov

På högstadiet hade jag en klasskamrat vars pappa var grek. Han skämdes så mycket över det att han länge förnekade sin utländska påbrå även inför dem som träffat pappan. Och trots att han själv (fortfarande) aldrig haft ett riktigt jobb brukar han gnälla över invandrare som aldrig gör rätt för sig. En annan kille tvekade aldrig att skrika svartskalle efter mig, trots att mitt hår är brunt, och han själv hade korpsvart hår. Det var kanske den här typen av fenomen som Anaïs Nin tänkte på när hon skrev att vi inte ser världen som den är utan som vi själva är.

Den man som ibland kallar sig för ”Egor Putilov”, lurat sig till svenskt medborgarskap och bedriver vad försvarsminister Peter Hultqvist kallar ”splittrande påverkansoperationer”, under olika pseudonymer, skulle kunna vara en självhatande och förvirrad liten lort som hela tiden tänker på sig själv när han skriver om invandrare och flyktingar. Om han är rysk agent eller bara tjänar sitt bröd i SD sfärens trollfabrik är inte lätt att säga. Men han har i alla fall lyckats övertyga mig om behovet av större vaksamhet innan man beviljar uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap. Riksdagen borde utreda möjligheten att upphäva det svenska medborgarskapet, en ”Lex Putilov”, för individer som beviljats det på felaktiga grunder och utgör ett hot mot rikets säkerhet.

fredag, februari 23, 2018

General Baudelaire?

Vad folk gjort och sagt brukar vara relativt enkelt att reda ut. Vad de tänker och hur de tänker är ofta mer komplicerat. Den franske överbefälhavaren under andra världskriget, Maurice Gamelin, hade ingen större respekt för Mussolinis armé:
”Om Italien sluter sig till Tyskland, så behöver jag en armékår vid gränsen; förblir det neutralt behöver jag två och går det emot Tyskland så måste jag ha tre armékårer.
Den här analysen kanske låter som en skämt men Mussolinis misslyckade anfall mot Frankrike – efter att den tyska armén knäckt det franska försvaret – visar att fanns en hel del sanning bakom det.

Gamelin var konstnärligt begåvad, hade varit en lysande student och utmärkt sig under det stora kriget men 1940 var han nästan sjuttio år. Under hans ledning organiserade Frankrike en sammanhängande defensiv front som utan tvekan hade krossat den tyska armén om den sett ut som under första världskriget. Gamelins kritiker kallade honom för Baudelaire och menade att hans tänkande kunde sammanfattas i en enda rad från Ondskans blommor: ”Jag hatar rörelsen som låter linjen dö”.

När kriget mot Tyskland bröt ut rekommenderade Gamelin ändå den franska regeringen att försöka få Italien att förbli ”icke stridande”. Människor är sällan konsekventa; de säger en sak och motsatsen någon tid efteråt. Vissa uttalanden kanske ger en sannare bild än andra av vad någon verkligen tror och beroende på vilka uttalande man väljer att ta hänsyn till och vilka man ignorerar kan man konstruera de mest skiftande historiska redogörelserna. I den bok jag skriver på nu – om hur andra världskriget startade – ställs jag naturligtvis hela tiden inför de här valen.

Gamelin skulle förmodligen själv säga (jag har inte läst hans memoarer ännu) att han inte ändrat åsikt om Italien. Ska du skriva om vad jag sagt måste du ju ta hänsyn till kontexten. Rekommendationen byggde inte på en analys av hur Italiens inträde i kriget skulle påverka Frankrikes militära läge utan på att Mussolini då skulle blockera alla transporter till Centraleuropa och det allierade Polen.

Baudelaire var kanske inte ett helt berättigat öknamn. Gamelin sände upp de bästa franska divisionerna och dess flygunderstöd till Belgien för att möta vad han trodde var det tyska huvudanfallet. Katastrofen kom minst lika mycket av att de motoriserade divisionerna var på väg till fel ställe som att den franska fronten var stel och orörlig. Ett par historiker hävdar att Gamelin led av syfilis som försämrade hans omdöme. Men ju mer jag läser om det franska militära tänkandet slås jag i stället av att dess slutsatser ofta var rimliga och sakligt underbyggda. Stridsvagnar som kostade skjortan kunde relativt lätt slås ut av billigt artilleri. Det visade bland annat erfarenheter från spanska inbördeskriget. Ryssarna visade det också under den tyska invasionen. Problemet var att inlärningskurvan var lång. Det tog över två år innan det ryska infanteriet lärt sig hur man skulle göra och hade fått rätt utrustning. Och Gamelin hade varken den ryska geografin, demografin eller industrin att falla tillbaka på.
Den franska arméns förväntade sig aldrig att det tyska huvudanfallet skulle komma genom Ardennerskogen. Man hade visserligen konstaterat att det gick att föra fram stridsvagnar där när man övat i området men förhållandena var inte rimliga menade man. När jag var i tonåren och gärna efterklok hade jag svårt att förstå varför man i det här fallet drog en slutsats som motsade den praktiska erfarenheten. Men 40 000 tyska fordon på en liten skogsväg var ett helt tokigt vågspel. De borde ha varit en enkel sak att krossa Tysklands modernaste enheter. Men Gamlin hade som sagt sänt iväg sina bästa trupper där det var rimligare att förvänta sig att tyska huvudanfallet skulle komma. Och han var inte helt ensam om att underskatta vilka risker Adolf Hitler var beredd att ta...

torsdag, januari 18, 2018

Om den rasistiska antirasismen

När jag gick på gymnasiet i slutet av åttiotalet kom en judisk kvinna som överlevt Hitlers koncentrationsläger på besök. Hon pratade inte bara om sina erfarenheter från kriget utan påstod också att de flesta större svenska medier fortfarande var antisemitiska. Vi var tysta, för inte kan man ifrågasätta vad någon som lidit så mycket säger?

Vid något annat tillfälle kom en tysk gymnasist till skolan. Hon förklarade att nazismens brott gjorde att hon skämdes över att vara tysk. Det var lättare att säga sin mening till henne. Du känner skuld för att du tänker som en nazist, sa jag. I ett liberalt demokratiskt samhälle är man bara ansvarig för sina handlingar (eller sin brist på handling). Det är nazisterna som tror att ”folk” har kollektiva rättigheter och skyldigheter.

Nästan trettio år senare tycks inte mycket ha förändrats. Oavsett vad som händer är det fortfarande omöjligt för Tyskland att kritisera Israel. Men det är inte bara för tyskar som judar och Israel har en särställning. När Irak eller Ryssland ockuperar och annekterar ett annat lands territorium reagerar omvärlden kraftigt. När det gäller Israel är västvärlden alltid mer splittrad. Den judiska staten sägs ha säkerhetsintressen som man bör ta på allvar om man vill undvika en ny förintelse.

Man talar också hellre om antisemitismen i västvärlden än om Israels politik. Det är naturligtvis rätt att fördöma hatbrott mot judar men det är problematiskt och kontraproduktivt när man ger det judiska en särställning.

De flesta hatbrott i Sverige drabbar svarta och romer. Svarta utsätts också för betydligt mer våld än andra minoriteter. Men i medierna är svarta och romer andra klassens offer. Söker man till exempel på afrofobi på DN:s nätbilaga får man upp 55 träffar. Det ska jämföras med hela 3 200 träffar för antisemitism. Hatbrott mot svarta är tre gånger så vanligt som hatbrott mot judar men får alltså nästan sextio gånger så lite uppmärksamhet totalt sett. Afrofobi är, som SVT:s Uppdrag granskning nyligen rapporterade ”ett samhällsproblem som hamnat i skymundan”.

Historiskt sett har fördomar mot svarta varit betydligt grövre och entydigare än mot judar. I andra upplagan av Nordisk familjebok beskrivs ”negrer” som något av en apa där stortån ”nästan” är ”formad som en griptå”. ”Negerrasen” sägs vara intellektuellt, kulturellt och moraliskt underlägsen alla andra raser. Artikeln om judar är inte alls lika fördomsfull och negativ. Judar beskrivs som ett duktigt folk: ”i fredstid ha de frikostigt understödt allmännyttiga sträfvanden. De har äfven lämnat ett mycket betydande tillskott till de europeiska folkens kulturlif.” I artikeln finns en lång redogörelse för den förföljelse och diskriminering som judar har utsatts för genom årtusenden. Förföljelsen förklaras med avund och fördomar.

En gång i tiden var många väldigt intresserade av att uppmärksamma verkliga eller inbillade brott som hade begåtts av judar. Nuförtiden är man i stället lika intresserad av brott där judar är offer. (Framför allt om muslimer eller andra invandrare är förövarna.) Det är en stor skillnad men tankestrukturen har förblivit den samma. Det avgörande är inte de rasistiska handlingarna i sig utan offrens identitet. Den antirasistiska rapporteringen är med andra ord rasistisk i sitt urval.

Inlägg i Folket i Bilds pappersupplaga.(Och på nätupplagan...)