torsdag, januari 18, 2018

Om den rasistiska antirasismen

När jag gick på gymnasiet i slutet av åttiotalet kom en judisk kvinna som överlevt Hitlers koncentrationsläger på besök. Hon pratade inte bara om sina erfarenheter från kriget utan påstod också att de flesta större svenska medier fortfarande var antisemitiska. Vi var tysta, för inte kan man ifrågasätta vad någon som lidit så mycket säger?

Vid något annat tillfälle kom en tysk gymnasist till skolan. Hon förklarade att nazismens brott gjorde att hon skämdes över att vara tysk. Det var lättare att säga sin mening till henne. Du känner skuld för att du tänker som en nazist, sa jag. I ett liberalt demokratiskt samhälle är man bara ansvarig för sina handlingar (eller sin brist på handling). Det är nazisterna som tror att ”folk” har kollektiva rättigheter och skyldigheter.

Nästan trettio år senare tycks inte mycket ha förändrats. Oavsett vad som händer är det fortfarande omöjligt för Tyskland att kritisera Israel. Men det är inte bara för tyskar som judar och Israel har en särställning. När Irak eller Ryssland ockuperar och annekterar ett annat lands territorium reagerar omvärlden kraftigt. När det gäller Israel är västvärlden alltid mer splittrad. Den judiska staten sägs ha säkerhetsintressen som man bör ta på allvar om man vill undvika en ny förintelse.

Man talar också hellre om antisemitismen i västvärlden än om Israels politik. Det är naturligtvis rätt att fördöma hatbrott mot judar men det är problematiskt och kontraproduktivt när man ger det judiska en särställning.

De flesta hatbrott i Sverige drabbar svarta och romer. Svarta utsätts också för betydligt mer våld än andra minoriteter. Men i medierna är svarta och romer andra klassens offer. Söker man till exempel på afrofobi på DN:s nätbilaga får man upp 55 träffar. Det ska jämföras med hela 3 200 träffar för antisemitism. Hatbrott mot svarta är tre gånger så vanligt som hatbrott mot judar men får alltså nästan sextio gånger så lite uppmärksamhet totalt sett. Afrofobi är, som SVT:s Uppdrag granskning nyligen rapporterade ”ett samhällsproblem som hamnat i skymundan”.

Historiskt sett har fördomar mot svarta varit betydligt grövre och entydigare än mot judar. I andra upplagan av Nordisk familjebok beskrivs ”negrer” som något av en apa där stortån ”nästan” är ”formad som en griptå”. ”Negerrasen” sägs vara intellektuellt, kulturellt och moraliskt underlägsen alla andra raser. Artikeln om judar är inte alls lika fördomsfull och negativ. Judar beskrivs som ett duktigt folk: ”i fredstid ha de frikostigt understödt allmännyttiga sträfvanden. De har äfven lämnat ett mycket betydande tillskott till de europeiska folkens kulturlif.” I artikeln finns en lång redogörelse för den förföljelse och diskriminering som judar har utsatts för genom årtusenden. Förföljelsen förklaras med avund och fördomar.

En gång i tiden var många väldigt intresserade av att uppmärksamma verkliga eller inbillade brott som hade begåtts av judar. Nuförtiden är man i stället lika intresserad av brott där judar är offer. (Framför allt om muslimer eller andra invandrare är förövarna.) Det är en stor skillnad men tankestrukturen har förblivit den samma. Det avgörande är inte de rasistiska handlingarna i sig utan offrens identitet. Den antirasistiska rapporteringen är med andra ord rasistisk i sitt urval.

Inlägg i Folket i Bilds pappersupplaga.(Och på nätupplagan...)