torsdag, maj 31, 2018

Plinius den äldre

Saturnus slår på ytterdörren och fönstren. Taklamporna blinkar och ibland går proppen. Det är från Saturnus som blixten kommer, förklarar Plinius den äldre i första boken av sin Naturhistoria som jag spenderat förmiddagen med. Men det är inte guden Saturnus som slungar sina blixtar mot jorden, utan ett naturfenomen. Fukt från jorden stiger upp mot himlen och skapar en obalans som leder till den reaktion som till slut får proppen att gå.

Plinius föddes år 23 och dog den 25 augusti år 79 vid Vesuvius när han lämnade sina böcker för att för att själv observera naturen. Han trodde inte på gudar med mänskliga drag och intressen. Även en gud eller Guds makt måste vara begränsad. En gud kan inte begå självmord, ge dödliga evigt liv, göra att något som levt aldrig existerat eller få två gånger tio att bli något annat än tjugo. Plinius är egentligen inte mycket för metafysiska frågor, säger han själv i alla fall, men inleder ändå med ett poetiska och godtyckliga teologiskt ställningstagande: Gud uppenbarar sig när en dödlig hjälper en annan dödlig.

För att vara en bok som publicerades år 77 eller 78 och ska innehålla sin tids samlade kunskap om naturen och hur människan drar nytta av den är det ett imponerade arbete. Boken eller de 37 böckerna ska dessutom ha tillkommit på väldigt kort tid. Plinius sa sig använt 2000 böcker av 100 författare till sin kompilation. Det är en salig röra av astrologi, zoologi, geografi, fysiologi, medicin, botanik, magi, vinodling, möbelsnickeri, konst och en massa annat. Här kan man läsa om allt från hur Kleopatra ville ha sina drinkar (pärlor upplösta i vinäger) till hur man botar grå starr (med en viss sorts aska) och hur pyramiderna byggdes. När han pratar om gäss kan han inte låta bli att ge ett recept på gåslever eller berätta vad man kan använda dess fjädrar till. Plinius Naturhistoria är inte organiserad som man förväntar sig nuförtiden.

Även när Plinius beskrivning av verkligheten skiljer sig från vår tids vetenskap så kan man ofta ändå inte annat än att beundra resonemangen och observationerna som lett fram antika astronomer till sina slutsatser. De hade fel i hur stor solen var och hur långt borta den var men genom att studera dess skugga förstod ändå att den måste vara betydligt större än månen. Det är inte konstigt att Plinius gigantiska arbete – den franska upplagan är över 1700 sidor utan fotnoter – hör till de verk sin kommit ut i nya utgåvor i snart två tusen år. Mycket annat kan man undra över hur man kunde missta sig på. Örnar dör till exempel inte av sjukdom eller ålder utan svälter ihjäl eftersom deras näbb växer sig för stor.

Pline L´ancien
Histoire Naturelle
Gallimard

måndag, maj 21, 2018

"Det judiska problemet inför segermakterna"

”Man behöver inte längre betvivla, att Palestina kan mottaga miljoner judar utan men för en enda palestinsk arab, naturligtvis under förutsättning att landet bevattnas enligt moderna metoder.

(…)

Endast en mycket liten del av Palestinas arabiska befolkning har varit aktivt verksam i kampen mot judarna. Den stimulerades av de italienska fascisterna och de tyska nazisterna, vilkas saga nu är all, och av tre kategorier av sina landsmän: extrema nationalister av typ som i Tysklan rekryterade nazistpartiet, fanatiska präster och ej minst av effendis, stora feodalherrar, som härskar över utsugna, förslavade felleher, och som hata judarna, därför att de med dem följa moderna sociala idéer. Skulle dessa element också i framtiden ha makten i Palestina, finnes föga möjligheter till försoning mellan araber och sionister. ”

Hugo Valentin SvD 22/5 1945

fredag, maj 18, 2018

Brilliant men inte slagkraftigt

Jag recenserar George Monbiots nya bok, Ur ruinerna – en ny politik för en värld i kris i Tidningen Syre


Recension från 2004 av Monbiots bok Samtyckets Tidsålder

torsdag, maj 17, 2018

Sverige döljer kärnvapen

På femtiotalet hade Sverige ett hemligt kärnvapenprogram. Dokumentationen finns säkert kvar någonstans. Vi kan kalla detta arkiv för ett kärnvapenprogram. Och kärnvapenprogrammet kan vi presentera som kärnvapen. Och vi kan kalla slutsatsen för nyheter. Till skillnad från de 500 kilo iranska dokument som Netanyahu säger sig ha stulit så kan vi vara rätt säkra på att det finns äkta svenska papper som verkligen handlar om framställningen av kärnvapen.

SvD publicerade också en artikel där det hävdas att "Iran har hotat med att starta tillverkning av kärnvapen, men sagt att landet är redo att förhandla med övriga parterna i avtalet för att det ska kunna fortlöpa." Den iranska regeringen sa visserligen bara att man kunde starta upparbetningen av uran om Trump överger avtalet men varför förstöra en bra historia?

onsdag, maj 16, 2018

Emot allmänna val

Min franska farbror är en neandertalare. George har en kompakt benstomme men det är hans brutala och primitiva sätt att tala som avslöjar honom. När han vill övertyga om något höjer han bara rösten och upprepar samma påstående tills folk slutar att säga emot. Såvitt jag vet har han bara ändrat åsikt en enda gång i livet. Det var efter att ha tjänstgjort i en jury.

Om juryn utsetts genom allmänna val hade George förmodligen röstat på kandidater som lovat hårda tag. Men när han plötsligt själv tvingades sätta sig in i ett enskilt fall insåg han plötsligt hur komplicerat allt var. Här fanns ju både förmildrande omständigheter och risk att döma en oskyldig. För första gången i sitt liv var han inte längre säker på att längre straff var lösningen på all brottslighet.

Men tänk om man i stället lät lotta fram parlamentariker på samma sätt som man lottar fram en jury? Hur skulle George och samhället påverkas av en sådan lottad folkförsamling? Den belgiske författaren David Van Reybrouck har skrivit en liten bok, Emot allmänna val Ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin, om detta.

Van Reybrouck börjar med att beskriva dagens problem och paradoxer. Aldrig tidigare har så många varit positivt inställda till demokrati i världen och sedan fascism, kommunismen och kolonialismen försvunnit finns det nu fler fungerande demokratier än någonsin tidigare i världen. Samtidigt visar opinionsundersökningar att längtan efter starka ledare ”som inte behöver ta hänsyn till val eller parlament” ökar. Politik passionerar oss men politiker är inte så populära längre. Misstron är förmodligen ömsesidig. Opinionsundersökningar i Holland visar att politiker anser sig vara ”förnyande, frihetsälskande och internationellt orienterade”; men väljarna ser de som ”traditionella, nationalistiska och konservativa”.

Allt färre röstar och de som gör det är mer nyckfulla. De politiska partierna tappar medlemmar och folk röstar på populistiska främlingsfientliga partier. Van Reybrouck genomgång av de traditionella förklaringarna till demokratins problem är pedagogisk men det är hans djärva förslag till lösning som gör att boken sticker ut.

Vårt demokratiska statsskick har skapats av folk som, med rätta ansåg att val var motsatsen till demokrati. Det har varit den normala synen under större delen av vår historia. Van Reybrouck citerar Aristoteles: ”En grundläggande princip för det demokratiska statsskicket är friheten. (…) Ett element i friheten är att man turas om att styra och styras.” I Antikens Aten valdes också många ämbeten och församlingar med hjälp av lottsedeln. Val ansågs oligarkiskt.

En folkförsamling vars medlemmar väljs av lotten blir helt representativ för den vuxna befolkningen. Och fylls inte heller av de som är mest angelägna om att ha makt. Till en sådan folkförsamling bedrivs inga valkampanjer. Det blir inte så viktigt att kunna tala i bra TV eller att framträda i media alls utan riksdagsmännen kan ägna hela sin tid åt att sätta sig in i sakfrågorna. Och eftersom alla är amatörer krävs det att man skapar en struktur åt riksdagsmännen – lite som i en jury – där de i mindre grupper kan inhämta och diskutera den information som är nödvändig för att ta ställning.

Van Reybrouck har inte hittat på allt detta själv. Det har reda gjorts olika typer av försök runt om i världen med den här typen av samtals och tombola demokrati vars fascinerande resultat redogörs för i boken. Utfallet är lite som med min farbror efter jurytjänstgöringen. Opinionsundersökningar och val mäter vad folk tänker när de inte tänkt mycket. Efter att ha suttit i en verklig folkförsamling vet folk vad de tycker på riktigt och det är ofta en väsentligt annorlunda. Emot allmänna val är den mest tankeväckande och provocerande bok jag läst på åratal.

(En något annorlunda version har gått i Tidningen Syren)


Bokus adlibris

tisdag, maj 15, 2018

Från Napoleon till Netanyahu

Jag tittar på Napoleon hatt på Museé des beaux-art i Montreal. Det är sista dagen man ställer ut kejsarens husgeråd och tavlor. Det är mer dekorativt än konstnärligt. Jag har sett nästan varenda tavla i böcker tidigare. Hatten tråkar ut mig. Kanske är det känslan av leda som får mig att gå till min favoritrestaurang, La Chronique, och äta en sjurättersmeny där varje rätt kommer med ett noga utvalt vin. Napoleon hade hatat att äta här. Liksom de flesta moderna diktatorer var han ointresserad av mat och satt till bords så kort tid som möjligt. Maten är utmärkt men tråkar ut mig. Det sjunde glaset vin, sydafrikanska Vin de Constance, är suveränt men går inte ner.

Jag läser om hur den judiska statens soldater massakrerar militärens palestinier i Gaza. Jag tror dödandet tråkar ut mig av samma anledning som hatten och maten. Jag har ätit här förr, sett hatten och dödandet tidigare.

Sedan ett par år tillbaka skriver jag på en bok om tiden mellan världskrigen. Jag ser att det ofta finns ofta en kontinuitet i historiska skeenden. Man kan till exempel spåra drömmar om tysk territoriell expansion från Kejsardömet, över Weimarrepubliken till Tredje riket. Generalen Erich Ludendorf började ersätta lettiska bönder med tyska nybyggare redan 1916. Men det är lätt att överdriva likheterna.

Det är ofta svårt att hitta enkla orsakssamband i historien. Kanske hade ingen annan fransk ledare än Napoleon invaderat Ryssland 1812. Kanske hade Tyskland startat ett andra världskrig även om Hitler förblivit vykortsmålare hela livet. Och Israel hade kanske aldrig funnits om det inte vore för Theodore Herzel, och Chaim Weizemann.

Om början på erövringsprojekt kan vara svåra att förklara brukar sluten vara mindre komplicerade. Napoleon och Hitlers soldater var överlägsna sina fiender in i det sista men ytterst det var kvantitet, inte kvalitét som avgjorde krigen.

Kommer den sionistiska regimen att gå under av samma anledning som Napoleon, Hitler, Korsfararstaterna, det franska Algeriet och apartheidregimen i Sydafrika gick under? Palestinierna är för många för att underkuvas men kanske för få för att få ett avgörande övertag.

Tzahal kan terrorisera palestinierna men det kan bara leda till tillfälligt lugn. Palestinierna har ingenstans att ta vägen, ingen framtid, inget hopp. Den judiska staten är däremot befolkad av människor som ofta har alternativ. Bara på västbanken lever till exempel sextio tusen amerikanska judar. De kan alltid ta sin kippa och flytta tillbaka till Manhattan eller Kansas.

tisdag, maj 08, 2018

Ett besök hos frissan

Från min nya lägenhet har jag utsikt över något som kanske är ett härbärge för hemlösa kvinnor. Jag är tillfälligt tillbaka i Montreal som var mitt hem till och från på 00-talet. En polsk restaurang, en saluhall, och ett fik jag brukade besöka hör till det som försvunnit. Saluhallen ska bli gym. Bokhandeln är kvar men förändrad. Jag tror faktaböckerna var en trappa upp förr. Men tjejen i kassan gick säkert på mellanstadiet när jag handlade där senast.

Jag återgår snabbt till mina gamla vanor. Le Devoir och frukost på fik där äldre herrar sitter och äter havregrynsgröt utan mjölk från aluminiumfat. Jag äter en torr omelett medan tidningen berättar att ungdomen inte kan stava och att Quebecs elever halkar efter Ontarios. Jag kan bara gissa vad tidningarna i Ontario larmar om.

Efter en del sökande i minnet och på gator hittar jag till slut fram till min gamla frisersalong. Den har krympt. Det är en skola för blivande frisörer så man vet aldrig riktigt hur det ska sluta. En gång klippte sig en tjej upprepade gånger rejält i fingrarna tills hon gav upp och lämnade mitt hår åt sitt öde. Hon som håller i saxen idag är något säkrare. ”Gör du män” frågar hon en kollega? Det finns muslimska kvinnor som inte vill klippa män förklarar hon. Själv har hon börjat äta griskött sedan hon flyttade hit från Madagaskar. Hon älskar tydligen bacon. Hon vill också att jag ska veta att hon inte är muslim.

En överförfriskad man kommer in och gör alla tjejer nervösa. ”Hur gammal är du”? frågar han den snyggaste. Den äldre fårade rödhåriga kvinnan som ser ut som en karaktär från en film av bröderna Cohen och driver etablissemanget griper in. Efter en förvirrad debatt ger sig mannen ut på nya äventyr utan att ens ha fått skaka någons hand. ”Det är ingen idé att ringa polisen” förklarar den rödhåriga för mig, trots att jag inte undrat. ”De brukar inte komma”. ”Är det i Sverige det inte finns några invandrare” frågar hon mig medan hon jämnar ut de värsta efter sin elevs framfart. ”Eller är det Norge”? ”Norge är fullt av invandrare” kan malagassiskans berätta för hon har en kusin som bor där.

Väl hemma ser jag märken från en kofot på min ytterdörr. Kanske var det redan där när jag flyttade in. En ambulans och polisbil står utanför härbärget.

tisdag, maj 01, 2018

Informationskriget går vidare

Pojken som inte ”slutar att ropa på vargen” har åter varit i rampljuset. Jag vet inte för vilken gång i ordningen Israels premiärminister Benjamin Netanyahu nu larmar om Iran. I min bok Informationskriget mot Iran, som kom ut 2013, beskriver jag hur israeliska och västerländska opinionsbildare ända sedan slutet av åttiotalet hävdat att Iran inom kort kommer att ha kärnvapen.

Sedan stormakterna ingått det så kallade kärnenergiavtalet med Iran 2015 har journalister blivit mer kritiska. Det beror inte så mycket på att media ändrat sitt sätt att arbeta som på att det nu finns makthavare (demokrater i USA och politiker från alla läger i EU) som anser att uppgörelsen med Iran fungerar. När makthavarna är oeniga ägnar journalister mer tid åt att konsultera experter.

Att USA nu har en president som bara undantagsvis lyckas säga något som är sant ens om triviala ting har säkert också bidragit till att journalister blivit mindre auktoritetsbundna. Och även israelvänner som hörde Netanyahus i FN 2012 hävda att Iran bara var månader från kärnvapen kan ha drabbats av tvivel när de såg honom rita en röd linje på en teckning i Walt Disneystil som föreställde en bomb.

Det är inte ovanligt med förfalskade dokument i underrättelsevärlden. 2002 presenterade den brittiska regeringen bevis på att Irak försökt köpa uran från Niger. När IAEA till slut fick materialet tog det dem bara några timmar att fastslå att dokumenten inte var äkta. Sommaren 2009 gav Israel IAEA dokument som visade att Iran försökt ta fram kärnvapen efter 2003. Men IAEA:s experter ifrågasatte om de var ”autentiska”. Även 2005 fick IAEA uppgifter, från eller via den amerikanska underrättelsetjänsten, om att Iran skulle ha företagit vapenrelaterade studier som kanske visar att landet i alla fall någon gång velat skaffa kunskap om hur kärnvapen tillverkas. Uppgifterna ska ha funnits i en bärbar dator som en iransk ingenjör överlämnade 2004. USA har nekat att låta Iran göra en teknisk analys av datorn och IAEA har inte ens fått utskrifter av de flesta dokument. Iran förväntades bevisa sin oskuld samtidigt som underlaget till anklagelserna till större delen är hemlig.

Vad ska man då säga om Netanyahus senaste ”bevis” i form av 500 kilo iranska dokument som han säger sig kommit över? Jag är varken varken expert på underrättelsematerial eller kärnvapen och det är förmodligen inte du heller. Även för experter är det inte möjligt att säkert veta om dokumenten ens är äkta och vad de egentligen innehåller utan att få titta på originalen. Har de samma ursprung som dokumenten från 2004? Finns där kanske några spår av de ritningar över ett ryskt kärnvapen som CIA lät en rysk agent lämna över till en iransk diplomat 2005? CIA hade ändrat i ritningarna så att det fanns allvarliga fel i dem. Tanken var att iranierna skulle slösa tid och resurser på att bygga kärnvapen som inte fungerar. Mellanhanden såg direkt att det var något fel på ritningarna så det lär iranierna också ha gjort. (New York Times James Risen skriver om detta i sin bok State of War.)

Klart är i alla fall att papper på något som kanske är vapenstudier inte är samma sak som ett kärnvapenprogram. IAEA har kontroll över Irans radioaktiva material, anser att landet följer uppgörelsen, och gör regelbundna inspektioner. Om syftet med överenskommelsen med Iran är att hindra landet från att skaffa kärnvapen så fungerar den bra.

Pierre Gilly