torsdag, maj 31, 2018

Plinius den äldre

Saturnus slår på ytterdörren och fönstren. Taklamporna blinkar och ibland går proppen. Det är från Saturnus som blixten kommer, förklarar Plinius den äldre i första boken av sin Naturhistoria som jag spenderat förmiddagen med. Men det är inte guden Saturnus som slungar sina blixtar mot jorden, utan ett naturfenomen. Fukt från jorden stiger upp mot himlen och skapar en obalans som leder till den reaktion som till slut får proppen att gå.

Plinius föddes år 23 och dog den 25 augusti år 79 vid Vesuvius när han lämnade sina böcker för att för att själv observera naturen. Han trodde inte på gudar med mänskliga drag och intressen. Även en gud eller Guds makt måste vara begränsad. En gud kan inte begå självmord, ge dödliga evigt liv, göra att något som levt aldrig existerat eller få två gånger tio att bli något annat än tjugo. Plinius är egentligen inte mycket för metafysiska frågor, säger han själv i alla fall, men inleder ändå med ett poetiska och godtyckliga teologiskt ställningstagande: Gud uppenbarar sig när en dödlig hjälper en annan dödlig.

För att vara en bok som publicerades år 77 eller 78 och ska innehålla sin tids samlade kunskap om naturen och hur människan drar nytta av den är det ett imponerade arbete. Boken eller de 37 böckerna ska dessutom ha tillkommit på väldigt kort tid. Plinius sa sig använt 2000 böcker av 100 författare till sin kompilation. Det är en salig röra av astrologi, zoologi, geografi, fysiologi, medicin, botanik, magi, vinodling, möbelsnickeri, konst och en massa annat. Här kan man läsa om allt från hur Kleopatra ville ha sina drinkar (pärlor upplösta i vinäger) till hur man botar grå starr (med en viss sorts aska) och hur pyramiderna byggdes. När han pratar om gäss kan han inte låta bli att ge ett recept på gåslever eller berätta vad man kan använda dess fjädrar till. Plinius Naturhistoria är inte organiserad som man förväntar sig nuförtiden.

Även när Plinius beskrivning av verkligheten skiljer sig från vår tids vetenskap så kan man ofta ändå inte annat än att beundra resonemangen och observationerna som lett fram antika astronomer till sina slutsatser. De hade fel i hur stor solen var och hur långt borta den var men genom att studera dess skugga förstod ändå att den måste vara betydligt större än månen. Det är inte konstigt att Plinius gigantiska arbete – den franska upplagan är över 1700 sidor utan fotnoter – hör till de verk sin kommit ut i nya utgåvor i snart två tusen år. Mycket annat kan man undra över hur man kunde missta sig på. Örnar dör till exempel inte av sjukdom eller ålder utan svälter ihjäl eftersom deras näbb växer sig för stor.

Pline L´ancien
Histoire Naturelle
Gallimard

Inga kommentarer: