fredag, juni 29, 2018

Mot ett arbetsfritt samhälle?

Här är mitt bidrag till antologin After Work Farväl till arbetslinjen som publicerades 2013.


I romanen Elektra, Kvinna år 2070 (1) skildrar Ivar Lo-Johansson ett framtida Sverige som badar i mjölk och honung trots att arbetet nästan avskaffats. Ivar Los alter ego, poeten Peter Bly, vaknar upp efter att ha varit nedsövd i hundra år. Det samhälle han möter har drag av både utopi och dystopi. Tack vara fusionskraften finns oändligt med energi till en industri där allt automatiserats. De få kvarvarande arbetsuppgifterna lottas ut till en jobbsugen befolkning.

En vaktmästare förklarar hur det ligger till: ”Alla drömmer om att få arbeta så lång tid som möjligt. Nu när maskiner utför allt arbete, är arbete det mest åtråvärda av allt. Maskinerna själva gör de nya maskinerna. Tvådagarsveckan i gammal tid har minskat till tvåtimmarsveckan och ännu mindre, till entimmesvecka i många fall. ”

När det gäller människans syn på arbete är Ivar Los science fiction-roman dock inte någon framtidsroman. Tvärtom. I Ivar-Lo Johanssons framtida Sverige är tekniken revolutionerande men människans mentalitet sig ganska lik. Även i framtiden anses arbetet vara en del av vår natur. Människan är en social varelse och det som integrerar människan i samhället – och därmed gör oss till riktiga människor – är arbetet.

Arbetet är en överideologi för borgare, socialdemokrater och kommunister. I den här frågan döljer indelningen i vänster och höger mer än det klargör. Faktum är att även nazister, stalinister och röda khmerer hyllade arbetet. Både kommunisterna i Sovjetunionen, arbetarnas paradis, och det nationalsocialistiska arbetarpartiet i Tyskland skapade arbetsläger åt ”arbetsskygga” och ”parasiter”. Men det moderna tvångsarbetet uppfanns av 1800-talsliberaler i Storbritannien. Den nazistiska parollen ”Arbete ger frihet” som stod inskriven över ingången till koncentrationslägret i Dachau hade like gärna kunnat vara en liberal slogan.

Varken nazismen eller kommunismen levde upp till de vackra orden och visionerna om arbetet. Deras arbete var inte befriande progressiv kraft, utan slaveri och död. Att arbeta i Sverige 2013 kan inte jämföras med Hitlers eller Stalins arbetsläger. Men arbetsideologin uppfyller inte vad den lovar. Den kan och bör granskas.

Den positiva synen på arbete är ett ganska sent fenomen. Det märks i dess etymologi. Svenskans arbete kommer från medeltidstyskan och betydde ursprungligen möda eller besvär. Det franska ordet för arbete, travail, betydde på medeltiden lidande eller smärtsam ansträngning. Travail kommer från latinets tripalium, ett tortyrinstrument som romarna använde för att hänga upp slavar. Det användes som korset, men är byggt som ett kryss.

Inom judendom och kristendom var arbete länge illa sett. I Moseboken framställs det som ett straff för syndafallet. I predikaren upprepas det gång på gång att arbete och rikedom är något världsligt och förgängligt. Den som inte arbetar ska inte heller äta, skrev Paulus i Andra Thessalonikerbrevet. Men det är mer en beskrivning av faktiska förhållanden än ett värdeomdöme.

Det finns både en religiös och en världslig bakgrund till omvärderingen av arbetet vilket vi inte behöver gå närmare in på här. De teologiska förändringarna föregick de ekonomiska förändringarna men den stora omvärderingen skedde ungefär samtidigt som den industriella revolutionen slog igenom. I ett skede då arbetsförhållandena blev allt omänskligare, då arbetet tog över en allt större del av livet, och produktionen av både livsmedel och industriprodukter exploderade, gick arbetet från att ha varit föraktat till ett ideal. Straffet blev en dygd.

*

Vissa trender kan tolkas som att Ivar Lo-Johanssons roman beskriver en möjlig framtid. På 1800-talet hade bönder en förväntad livstid på 500 000 timmar. De jobbade 40 procent av livet eller 200 000 timmar och sov lika mycket. Det lämnade 100 000 timmar åt fritid, kärlek, slagsmål eller klasskamp, om man ska tro den franske sociologen Jean Viard. (2) I dag lever man i genomsnitt 700 000 timmar och jobbar bara 67 000 timmar. Även om man räknar med att det krävs 30 000 timmars utbildning för att klara ett modernt jobb innebär det att arbetstiden halverats på mindre än 200 år.

Då man också sover lite mindre betyder det att vi i dag har fyra gånger mer fritid till att grubbla över livets korthet, eller vad man nu vill göra. Viards siffror gäller franska förhållanden men förmodligen är tendensen densamma i Sverige och många andra rika länder.

Även om 40-timmarsveckan länge varit norm i svensk politik har den faktiska arbetstiden minskat under ett antal decennier. 2012 var den faktiska arbetstiden 30,6 timmar i veckan, enligt SCB. (3) Men den siffran gäller bara de yrkesverksamma. Delar man de arbetade timmarna med alla som är mellan 20 och 64 år blir den faktiska arbetstiden per svensk betydligt lägre än så.

De senaste hundra åren har antalet svenska bönder minskat från runt 50 procent av arbetskraften till mindre än fem procent, utan att denna ökade försörjningsbörda lett till svält. Aldrig har så få producerat så mycket. Detta gäller även inom industrin. De arbeten som utförs i dag är många gånger vida mer kvalificerade än tidigare.

BNP per capita har ökat från runt 100 000 kronor 1950 till över 370 000 (4), i fasta priser. Det är naturligtvis omöjligt att veta hur framtidens tillväxt kommer att se ut. Det mesta talar dock för att färre personer kommer att kunna producera fler saker, till lägre kostnader.

Framtidskommissionens rapport "Framtidens välfärd och den åldrande befolkningen" har i medierna felaktigt presenterats som ett stöd för att vi måste arbeta mer. Rapporten sammanfattar en central slutsats så här: "De flesta analyser indikerar att vi klarar finansieringen av den befintliga nivån på välfärden utifrån de kostnadsökningar som den åldrande befolkningen medför.” Man skriver också att
”…de förväntade kostnadsökningarna från idag till år 2060 i Sverige är bland de lägre inom EU och uppgår till ca 4 procentenheter av bnp.”
Behöver vi verkligen arbeta längre i dag för att finansiera en mindre kostnadsökning som kulminerar om 47 år?

De siffror jag tagit upp ger kanske en känsla av klarhet. Men den ena siffran är inte alltid möjlig att jämföra med den andra. Vad säger det egentligen att vi bara tillbringar hälften så mycket tid på jobbet, då arbetets innehåll förändrats? En timmes arbete år 1800 har sällan något gemensamt med en timmes arbete år 1960, vilken i sin tur inte kan jämföras med en arbetad timme i dag när det gäller stress och fysisk insats. Att jämföra dessa siffror är som att försöka lägga ett pussel där bitarna tillhör olika pussel.

Rätt många av de långtidsarbetslösa skulle klara ett jobb om arbetstempot höll sig på samma nivå som på 1960- eller 1970-talet. Tempot inom sjuk- och äldrevård är mycket högre än tidigare. Rätt många skulle förmodligen kunna jobba om arbetsköparna satsat lika mycket på att omplacera sin sjuka personal som man gjorde så sent som på åttiotalet.

Märkligt nog verkar en del sjuka klara sig bättre än någonsin på arbetsmarknaden. De som är maniska och bara sover fyra timmar per natt till exempel. För arbetsköpare kan de vara en enorm tillgång. Sjukdomen har blivit ett ideal, precis som anorexi är bland modeller. I Tyskland försöker en borgerlig regering minska jobbstressen genom att förhindra att folk tar med sig jobbet hem genom att förbjuda arbetsköpare att mejla eller ringa sin personal på söndagar.

Samtidigt finns också en motsatt tendens. Vissa yrkesgrupper – som de som jobbar på kontor – arbetar inte under hela arbetstiden. I en undersökning hävdade 16 procent av de tillfrågade att de ägnade 4 timmar om dagen åt ”cyberslacking”. En fjärdedel påstod att de ägnade en timme per dag på jobbet åt detta. Internetanvändandet tyder på att det ligger något i det. 70 procent av allt porrsurfande i USA äger till exempel rum på kontorstid. Själv har jag noterat att de flesta (av de få) som hittar fram till min blogg gör det mellan klockan 8 på morgonen och 17 på kvällen. Fritiden ägnar man åt annat. Sociologen Roland Paulsen skriver med anledning av denna och liknande statistik i sin bok Arbetssamhället att: "Arbetslöshet tycks inte enbart råda utanför lönearbetets väggar; det finns en inbyggd arbetslöshet i arbetslivet. Sextimmarsarbetsdagen är sedan lång tid införd här. Det är enbart i formell mening, genom att vistas en viss tid på en viss plats, som vi arbetar längre än så. Till sin substans liknar ”arbetet” mindre och mindre arbete". (5)

I dag arbetar 553 000 människor i tillverkningsindustrin i Sverige. Det är en minskning med 76 000 jobb sedan 2007. (6) Om den utvecklingen fortsätter skulle alla jobb inom industrin kunna vara borta i slutet av 2030-talet. Även i Kina minskar antalet industriarbeten, trots massiva investeringar. Det tyder på att det ofta är den tekniska utvecklingen och inte nedläggning eller flytt till låglöneländer som är det grundläggande fenomenet. Men det är för enkelt att bara utgå ifrån att historiska trender kommer att fortsätta långt in i framtiden.

En del av de försvunna industrijobben är troligtvis bara en statistisk synvilla. Det kan handla om att folk som har utfört samma arbete plötsligt omdefinieras. De som städar en fabrik, och de som utvecklar eller designar nya produkter, hör numera till tjänstesamhället. Och även om hela yrkeskårer utraderas tillkommer nya jobb som Ivar Lo-Johansson inte skulle ha kunnat drömma om.

Många tvingas också studera allt längre för att kunna få eller kunna sköta ett jobb. Uppdelningen mellan arbete och studier ger alltså inte en helt relevant bild av samhällsutvecklingen. Att den faktiska arbetstiden bara är 30,6 timmar i veckan är dessutom bara ett statistiskt genomsnitt som inte säger så mycket om faktiska levnadsförhållanden. Vissa individer jobbar oerhört mycket, medan andra inte jobbar alls. Under vissa perioder av livet har man kanske mycket arbete medan man är arbetslös andra. Och siffrorna säger inget om hur man upplever sitt arbete.

*

En klassisk invändning mot arbete är att det alienerar människan. Det är en kritik som inte bara formulerats av socialistiska tänkare utan också liberala. Den amerikanske sociologen Richard Sennett menar att den kortsiktighet som präglar relationer på arbetsmarknaden nu för tiden står i motsatsställning till ett allmänmänskligt krav på mer stabila kontakter. (7)

Förr kunde många stanna på samma arbetsplats hela livet. I dag är det inte ovanligt att många tvingas byta arbetsplats 20, 30 gånger under sitt yrkesliv. Många tvingas också byta yrke en eller flera gånger. En god arbetsinsats är inte längre självklart detsamma som goda karaktärsegenskaper. Resultatet har blivit en människa vars karaktär ”krackelerar”, hävdar Sennett.

Även moderna produktionsfaktorer har i många fall lett till svårigheter att skaffa sig ett liv och värde genom arbete. På ett modernt amerikanskt bageri som Sennett besöker har bagarnas traditionella yrkeskunnande försvunnit. Nu sköter datoriserade bakmaskiner allt arbete. Maskinerna är visserligen högteknologiska, men själva arbetet kräver bara ytliga kunskaper i datoranvändning. Bagarna har visserligen sluppit det fysiskt ansträngande arbetet – nu rör de aldrig degen – men de har förlorat kontrollen över själva arbetsprocessen.

När bakmaskinerna krånglar står bagarna hjälplösa tills en tekniker utifrån fixar problemet. Att på detta sätt förlora makten över sitt arbete får långsiktiga konsekvenser, menar Sennett. Det skapar en bräcklig solidaritet mellan bagarna, hög personalomsättning och obefintlig yrkesstolthet.

Den kanske mest träffsäkra kritiken mot arbetet i det begynnande fabrikssystemet kom från den franske liberale tänkaren Alexis de Tocqueville. Han varnade för att det alienerade arbetet var ett hot mot demokratiseringen av samhället.

Vad kan man vänta sig av en människa som ägnat tjugo år av sitt liv åt att tillverka knappnålshuvuden? Och vad kan den mäktiga intelligens som så ofta har satt världen i rörelse i hans fall framdeles användas till, om inte till att komma på det bästa sättet att framställa knappnålshuvuden?

"När en arbetare låtit en betydande del av sitt liv förrinna på detta sätt, har hans tankar en gång för alla fastnat vid föremålet för hans dagliga arbete; hans kropp har fått vissa fasta vanor som han inte längre kan bli kvitt. För att uttrycka saken kort, han tillhör inte längre sig själv utan det yrke han har valt. Till ingen nytta har lagar och seder rivit ned alla hinder omkring denne man, förgäves har de lagt ner möda på att för honom öppna tusen olika vägar till lyckan. En industriell teori, mäktigare än seder och lagar, har bundit honom vid ett yrke och ofta vid en plats som han inte kan avlägsna sig från. Den har anvisat honom en bestämd samhällsposition som han inte kan lämna. Mitt i den universella rörligheten har den dömt honom till orörlighet". (8)

Tocqueville noterade att de nya produktionsfaktorerna inte bara trycker ner arbetarklassen utan också lyfter upp en herreklass. Det intellektuella gapet mellan arbetare som bara behöver tänka på en enda detalj och herreklassen som är fria får oroväckande proportioner. Arbetarna förvandlas till ”oskäliga djur”, skriver Tocqueville och frågar sig: ”Vad är detta om inte aristokrati?”

*

Det finns också en indirekt kritik av arbetet som går ut på att vi egentligen inte får ut så mycket som vi kanske tror av alla varor och tjänster vi producerar. Den brittiske ekonomen Richard Layard har analyserat en förskräcklig massa till synes motstridig statistik som berör lycka och pengar. Hans slutsats är att folk är mer intresserade av sin relativa inkomst än sin absoluta i samhällen där BNP per capita överstiger 15 000 dollar.
När man frågat studenter på Harvard om de föredrar A) 50 000 dollar om året medan andra får hälften så mycket, eller B) 100 000 dollar medan andra får dubbelt så mycket väljer de flesta det första alternativet. Den glädje folk får ut av en materiell förbättring tycks vara kopplad till att deras likar inte får det ännu bättre. När det gäller ledig tid finns dock ingen sådan avundsmekanism om man ska tro Layard. (9)

Layards slutsats är att folk i den rika världen arbetar mer än nödvändigt och kanske inte har tillräckligt mycket ledigt. Ekonomer brukar säga att alla tjänar på ekonomisk tillväxt och det är ofta sant, men det mesta talar för att lyckan är ett nollsummespel. När vissa grundläggande materiella behov är tillgodosedda tar de behov som skapats av samhället vid. Gädjen över att ha köpt en ny Volvo blir kortvarig om grannen just köpt en Mercedes.

Det relativa inslaget i vår konsumtion har belagts i en lång rad undersökningar och experiment. I ett fick deltagarna välja mellan alternativ A: du har en bostad på 600 kvadrat, men andra i kvarteret får 800 kvadrat. Eller alternativ B: du får leva på 400 kvadrat och andra får 300 kvadrat. Efter att ha funderat en stund väljer de flesta alternativ B, trots att det inte ger dem den absolut största bostadsytan.

Alla val är dock inte relativa. I ett annat experiment fick deltagarna välja mellan att bo i värld A, där sannolikheten att dö på jobbet är 2 per 10 000, men bara 1 per 10 000 för andra. Eller i värld B, där sannolikheten att dö är 4 per 10 000 för dig och 8 per 10 000 för andra.

Till skillnad från det första experimentet väljer de flesta det första alternativet, som ger den absolut minsta risken att dö. Arbetsmiljö är till skillnad från bostad inget vi relaterar till andra på samma sätt. Vi vill gärna bo lite flottare än våra grannar, gå till en bättre frisör och skicka våra barn till en bättre skola. Men ingen jämför sin arbetsmiljö med grannens arbetsmiljö på samma sätt.
I traditionell nationalekonomisk teori värderas saker enbart efter sina absoluta egenskaper. I verkligheten är det uppenbart att människan ofta värderar vad hon har i förhållande till vad andra har. Dessa varor och tjänster (nyttigheter) brukar kallas positionella. Bostadsmarknaden är i hög grad positionell. Utöver en viss boyta så fyller de extra kvadratmeterna ingen praktisk funktion.


Adam Smith utgår ifrån att extra inkomst bara värderas utifrån den extra absoluta konsumtion den möjliggör. Det gör också de flesta moderna nationalekonomer. Smiths samhällsfilosofi går ut på att människans egenintresse och oreglerade marknader leder till det bästa resultatet för alla. Nutida ekonomer och opinionsbildare brukar sammanfatta teorin med hjälp av metaforen ”den osynliga handen”.


Tyvärr är människan ofta villig att öka sin positionella ställning genom att offra sådant som inte är positionellt. Många tar farliga eller moraliskt tvivelaktiga jobb för att skaffa positionella nyttigheter. Den amerikanske ekonomen Robert H Frank illustrerar det här bland annat med hjälp av ishockeyspelare och deras inställning till användandet av hjälm. Om de får välja spelar de utan, eftersom de då hör och ser något bättre. Spelare utan hjälm har en liten fördel gentemot spelare med hjälm. Men spelarna är medvetna om riskerna för skallskador och nästan alla tycker att det ska vara obligatoriskt med hjälm. (10)

Om alla spelare är fria att strunta i hjälm har ingen någon relativ fördel längre, samtidigt som alla ökat risken att skadas. Så trots att spelarna både är informerade och rationella leder ”den osynliga handen” dem till sämsta möjliga resultat för alla. Samhällets ingripande skapar däremot en situation som de flesta spelare vill ha, men som de inte kan åstadkomma genom sin individuella valfrihet. Syftet med lagar och regler är inte bara att förhindra arbetsköpare att exploatera oss. Det främsta skälet till regleringar är att förhindra överdriven konkurrens människor emellan, hävdar Frank.

Oreglerade marknader leder till ett samhälle med överdriven konsumtion av allt som är positionellt, på bekostnad av sådant vi vill ha mer av men inte kan besluta om individuellt. Vi lägger för mycket pengar på hus och bilar och för lite på sparande, offentlig service och vår arbetsmiljö.

Charles Darwin menade att egenskaper som gjorde att enskilda djur överlevde och förökade sig också var bra för arten. Här motsvarar Darwins teori om det naturliga urvalet ganska väl Adam Smiths osynliga hand. Men Darwins studier av naturen övertygade honom också om att enskilda djurs intressen även kunde stå i konflikt med artens behov. I vissa fall ökar nämligen de enskilda djurens förmåga att fortplanta sig på bekostnad av artens förmåga att överleva.

Älgtjurar använder till exempel sina horn för att slåss inbördes, påpekar Frank. Det viktiga är hornens storlek jämfört med konkurrenternas, inte hornens absoluta storlek. Älgtjurar med störst horn har också störst chanser att få para sig. Men stora horn minskar rörelseförmågan i tät skog och ökar risken att dödas av vargar. Älgar som har mindre horn är bättre anpassade för att överleva, men har mindre chanser att föra sina gener vidare.

Jakten på positionella fördelar är ett nollsummespel som människan inte kan frigöra sig ifrån som individer. Till skillnad från älgen lever dock människan i ett samhälle som skulle kunna minska den skadliga konkurrensen mellan människor.

Franks lösning är inte bara regleringar – som kravet att ishockeyspelare måste ha hjälm – utan en radikal omläggning av skattesystemet. I stället för inkomstskatter förespråkar Frank progressiv konsumtionsskatt på positionella nyttigheter. Om målet med den ekonomiska politiken är att göra folk lyckliga, snarare än att höja BNP, ska man inte vara rädd för höga inkomstskatter för att avhålla folk från att jobba för mycket. Darwins insikter om konkurrens kan också hjälpa oss att skapa ett betydligt bättre och kanske mindre stressfyllt samhälle, hävdar Frank.

En annan möjlig ingång är någon form av medborgarlön. Idén är extremt impopulär bland opinionsbildare men har många anhängare inom den vetenskapliga eliten. Många av världens mest kända sociologer och sju nobelpristagare i ekonomi förespråkar medborgarlön.

*

Arbetssamhället är också omöjligt att upprätthålla av miljöskäl. Evig tillväxt fungerar inte i det slutna system som vår planet utgör. Vi brukar och missbrukar jorden snabbare än den hinner regenerera. Vi lever som om vi hade tillgång till 1,2 jordklot. Det är ett medelvärde. Om alla på jorden levde som européer eller amerikaner skulle det behövas tre respektive sex jordklot. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med olja, skog, mineraler och jordbruksmark för att alla ska kunna leva som man gör i industriländerna.

Det finns de som menar att detta inte är ett problem eftersom nya produkter hela tiden blir energi- och materialsnålare. Vi har lämnat det smutsiga industrisamhället för det rena kunskapssamhället, heter det. Sanningen är att industrin i USA och Europa bara gått tillbaka i relativa termer. De senaste tjugo åren har industriproduktionen ökat
med 17 procent i Europa och 35 procent i USA. (11) Det syns inte minst på hushållssoporna: de franska har mer än fördubblats på trettio år (till 550 kilo per person) och siffrorna är sig ganska lika i hela västvärlden. Stundtals kan hushållssoporna till och med öka snabbare än BNP. Effekten av att många prylar ändå blir energisnålare förtas av att vi hela tiden producerar mer av dem.

Kunskapssamhällets högteknologi är också oerhört resurskrävande. För att tillverka en dator går det åt 1,8 ton material av olika slag. Hur många vet att energiåtgången motsvarar 240 kilo fossila bränslen? (12) Bara för att tillverka ett mikrochip, som väger 2 gram, behövs bland annat 1,7 kilo bränsle och 32 liter vatten.

Räknar man med Indiens och Kinas snabba industrialisering blir det snabbt uppenbart att föreställningen om att tillväxten ska kunna fortsätta i all evighet saknar all verklighetsförankring.

Delar av den politiska eliten verkar inte heller längre helhjärtat tro på tillväxtens evangelium. Samtidigt misstror man inte konceptet tillräckligt för att göra sig av med det. Därför har man börjat hitta på pleonasmer som "uthållig tillväxt". I princip säger man att den tillväxt man levererat hittills varit skit, men att det ska bli bättre i fortsättningen. Både vänstern och högern fortsätter dock att tro att mer alltid är bättre. Tron på att tillväxt är lösningen på alla sociala, ekonomiska och miljömässiga problem fortsätter att vara vår tids överideologi. Tillväxt är vår tids magiska sesam som alltid lovar en bättre värld.

Evig tillväxt är kanske möjligt rent matematiskt, men den fysiska världen sätter gränser. En krona placerad med fem procents ränta under femhundra år blir 39 miljarder kronor. Efter 1 264 år har samma krona förräntat sig så att man skulle kunna köpa upp guld (till ett pris av 100 000 kronor kilot) motsvarande hela jordens vikt.


*

I Ivar Lo-Johanssons framtidsvision förklaras arbetsbristen med den nya tekniken. I verkligheten finns det ingen tydlig koppling mellan tekniska förändringar och förändrad arbetstid.

Föreställningen att vi automatiskt kommer att ta ut produktivitetsvinster i mindre arbetstid stämmer inte. När en fabrik moderniseras kräver arbetsköparna ofta längre arbetstider för att snabbare kunna amortera den nya utrustningen, om man ska tro forskningen.

Arbetets muskelkraft har kompletterats och ersatts av först kol, sedan olja och kärnkraft och nu även vindkraft, utan att det har bildats någon politisk rörelse av betydelse som verkar för arbetstidsförkortning. När ångmaskinen ökade produktiviteten tusenfalt minskade inte behovet av arbetskraft. Varken fordismen eller explosionsmotorn har i sig lett till arbetstidsförkortningar. Trots att ny teknik lett till att hela yrkesgrupper försvunnit [ till exempel biografpianister, salpetersjudare, flottare och lykttändare) har det inte lett till minskad arbetsvecka. Den nya tekniken har – för att travestera Albert Einstein – förändrat allt utom vårt sätt att tänka. Det är tveksamt om Ivar Los fusionskraft eller någon annan lösning som garanterar obegränsat med energi skulle förändra mentaliteten.

Arbetstidsförkortningar är i regel ett resultat av politiska ansträngningar. Det är gammal hederlig klasskamp, inte någon industriell logik, som begränsar arbetstiden. Ska Ivar Lo-Johanssons utopiska samhälle bli verklighet krävs facklig och politisk kamp. Men arbetet och arbetarna är i dag lika osynliggjorda som i Fritz Langs film Metropolis. Kanske inte bokstavligen under jorden, men väl under ett berg av ofta svårtolkad statistik.

Den största utmaningen är därför att förändra synen på arbetet. Samtidigt kan man undra hur stora möjligheterna att förändra samhället är, även om det fanns en politisk vilja.

*

Arbetet och produktionsförhållandena styrs av den tekniska utvecklingen. Samtidigt tycks den tekniska utvecklingen vara nästan oberoende av vem som har den politiska makten.

Dagens värld är i hög grad formad av trettiotalets tekniska utveckling. Det teknologiska språnget under andra världskriget saknar motstycke. Jetmotorn, helikoptern och raketen kom alla ur Nazitysklands hemliga forskningsprojekt. De var mirakelvapen som Hitler in i det sista hoppades skulle vända kriget. Radarn, och framför allt atombomben, föddes ur de allierades ansträngning att besegra Hitler.

All denna teknik har fått en rad civila användningsområden. Den kommersiella flygindustrin, som från början var en korsning mellan Hitlers jetmotor och amerikanska militära flygplan, eller mikrovågsugnen, som togs fram av ett företag som var specialiserat på radar, är bara några exempel. Andra världskriget satte krafter i rörelse som inte tycks gå att stoppa. Ända sedan dess har världen levt i en teknologisk kapprustning. I flera decennier finansierade Pentagon nästan all forskning om stordatorer.

Trettiotalets militära teknikrevolution har accelererat och förstärkt ett äldre fenomen: ny teknik skapar behov av ny teknik. Flyget skapade behov av radar, luftförsvar och missiler, vilka för att kunna användas effektivt skapade ett behov av bättre datorer. Detta i sin tur ledde till vad som i dag kallas internet.

Det är möjligt att persondatorn kunde ha blivit verklighet även utan militärens pengar, men det hade med all säkerhet tagit betydligt längre tid. Det är också möjligt eller högst troligt att den kommersiella flygplansindustrin förr eller senare hade utvecklats även utan den militära tekniken och subventionerade produktionslinjer. Men det är omöjligt att besvara säkert.

Vi vet dock att det är militärstrategiska behov, inte tekniska och ekonomiska skäl, som har bestämt våra teknologiska val. Det är militärens behov av tekniken och teknikens behov av ny teknik som styrt och fortfarande styr det mesta av utvecklingen. Ett uppenbart exempel är kärnkraften. Om inte stormakterna hade velat ha atombomber är det svårt att tänka sig att någon i dag skulle använda sig av något så kostsamt, farligt och komplicerat som kärnkraft för att koka vatten till elgeneratorer.

Det är också välkänt att teknik eller en teknisk standard kan vara svår att överge när den en gång är införd. Ett av de mer kända exemplen på den här inlåsningseffekten är QWERTY-tangentbordet. Det skapades till den mekaniska skrivmaskinen och gjordes avsiktligen ineffektivt. Bokstäverna är placerade i sådan ordning att det är svårt att skriva snabbt, för att typarmarna inte ska fastna i varandra. Trots att problemet inte längre är aktuellt har QWERTY inte förlorat sin ledande ställning.

De motorvägar som täcker en allt större del av världen är ett värre exempel på hur undermåliga system kan frodas. Ursprungligen byggdes motorvägarna i Tyskland och USA av militära skäl. Hitler ville kunna flytta sina pansardivisioner snabbt. Senare har motorvägar även byggts för flygvapnets skull. Motorvägar är än i dag ett ypperligt sätt att snabbt förflytta stridsvagnar. För civila transporter finns det trafiklösningar som är betydligt energisnålare, säkrare och miljövänligare. Det franska snabbtåget TGV har till exempel transporterat över 3 miljarder passagerare utan en enda trafikolycka med dödlig utgång. Men TGV hör till marginalen i dagens samhälle. När en teknik en gång väl dominerar kan det vara svårt att få igenom bättre ersättningar.

Det finns många typer av inlåsningsmekanismer. Kunder och experter behärskar den gamla tekniken, men inte den nya. Andra, tidigare implementerade system kan vara anpassade till den gamla tekniken. Och den gamla dominerande tekniken har oftast låga styckkostnader, vilket gör det svårt för nykomlingar att konkurrera.

Hur man ska bryta teknikens grepp över samhället är en öppen fråga. I en folkomröstning 1955 sa svenskarna nej till att införa högertrafik. Vänstersidan fick nästan 83 procent av rösterna. Sedan röstade riksdagen – med stor majoritet – ändå för att införa högertrafik. Eller ta folkomröstningen om kärnkraften 1980. Då motståndarna var i klar majoritet erbjöd politikerna väljarna två nej-alternativ. Men även den så kallade ja-sidan lovade att kärnkraften skulle avskaffas. Samtliga tre alternativ som väljarna erbjöds att välja mellan var med andra ord nej-alternativ. Skillnaden mellan dem var mer eller mindre luddiga formuleringar om när avvecklingen skulle ske. Efter folkomröstningen beslutade riksdagen att kärnkraften skulle vara avskaffad senast år 2010.

Erfarenhet tyder på att det inte är lätt att rösta bort tekniska lösningar när de väl införts. Inte med de nuvarande demokratiska institutionerna i alla fall. Å andra sidan håller Tyskland på att genomföra en massiv omställning till förnyelsebar energi. Det tyder i alla fall på att det går att göra drastiska förändringar om den politiska eliten bestämmer sig för det.

*

Den perfekta människan i dag ska agera maniskt och tänka som en schizofren. Om många har svårt för det första, har de flesta blivit mästare på det senare. I dag klarar folk att hantera motstridiga tankar som ”Jag tycker inte om att köra men jag måste ha bil för att ta mig till jobbet” och ”Jag hatar mitt jobb, men jag måste betala lånet på bilen”. Du kanske invänder att du tycker om ditt jobb eller att köra, men det schizofrena tänkandet finns i så många varianter och är så utbrett att knappast någon slipper undan.

Att gilla att köra men hata trafik kanske inte är så konstigt, men det är ett exempel på vår schizoida personlighet. Vår förmåga att stå för två motstridiga åsikter samtidigt formar i slutändan hela samhället. Att köra är kanske kul, men trafik, framför allt den som går framför barnens skola eller villatomten, det gillar vi inte. Alltså skjutsar vi barnen till skolan och flyttar ut i förorten, vilket ökar trafiken och behovet av vägar. Det dröjer inte länge innan det som var en stilla förort blivit för stökigt och man flyttar lite längre ut från jobbet i stan. Det paradoxala är att summan av vars och ens logiska och rimliga agerande ofta blir ett samhälle som ingen vill ha. Till och med när utgångspunkten bara är att låta barnen växa upp i ett kvarter utan trafik.

Om man bara håller sig till trafiken så kan man konstatera en rad effekter. Bilarna kanske blir allt snabbare, men vi kör också allt längre så i slutändan kommer vi inte fram fortare. I Paris gör trafiken att bilens medelhastighet bara är 16,6 kilometer i timmen, vilket är långsammare än en cykel. Om man dessutom räknar med den tid det tar att tjäna in det bilen har kostat visar det sig att man inte tar sig fram fortare med bil än till fots. Det här är ett exempel på vad den franske filosofen och teologen Jacque Ellul kallar den teknologiska bluffen. En rad tidsbesparande tekniker har inte alls sparat någon tid åt oss. (13)

Var och en av alla dessa prylar vi tillverkar och använder verkar fantastiska, men tillsammans får de konsekvenser som till stora delar förtar den ursprungliga effekt vi förväntade oss. Helheten är alltid mer än summan av sina delar. Fler prylar och fler tjänster, eller som det heter på akademiska, högre tillväxt och stigande BNP, gör oss alltså inte automatiskt lyckligare.

Enligt Världshälsoorganisationen uppgår antalet självmord i världen (som aldrig varit rikare) till nästan en miljon om året. Det är dubbelt så mycket som antalet mord eller fyra gånger så många som dödas i krig. Bland OECD-länderna har antalet självmord ökat med tio procent de senaste trettio åren.

Hur vi mår verkar ha frikopplats från hur det står till med den rikedom som ekonomerna mäter i BNP. Den amerikanske ekonomen Robert E Lane hävdar att orsaken till att folk uppfattar att de har det sämre är att kvalitén på de mänskliga relationerna försämrats. (14)

Det finns flera alternativa mätmetoder till BNP som kan hjälpa en att förklara det fenomenet. Genuin Progress Indicator (GPI) är ett exempel där man dragit ifrån de kostnaderna som egentligen inte innebär en förbättrad levnadsstandard. Ett exempel är miljövård där man bara försöker restaurera värden som gått förlorade genom annan ekonomisk aktivitet. En ny cementfabrik både ökar och minskar välståndet. Det skapas jobb och materiella resurser. Samtidigt förorenar fabriken miljön. BNP tar inte hänsyn till att naturen förstörs.

Resultatet överensstämmer med många människors intuition: från sjuttiotalet och framåt har BNP och GPI gått skilda vägar. BNP säger att vi blir allt rikare. GPI visar på att våra samhällen stagnerat eller gått tillbaka i över trettio år.

För att lösa de problem som jobb- och tillväxtsamhället skapat går det inte bara
att mildra konsekvenserna. Det krävs att man bryter med föreställningen om att det hela tiden ska bli mer av allt. Det krävs att vi lämnar tillväxtsamhället bakom oss.

Har man sagt det stämplas man lätt som någon som vill tillbaka till stenåldern och vill tvinga tredje världen i fattigdom. Det är naturligtvis inte något alternativ. Det är den industrialiserade delen av världen som behöver minska sin förbrukning av råvaror, medan många fattiga borde ha rätt att öka den. Den franske ekonomen och filosofen Serge Latouche menar att Europas förbrukning på 1960-talet, långt ifrån ett jägar- och samlarsamhälle, är vad jorden klarar. Alternativet är en tio- eller tolvfaldig minskning av jordens befolkning.

Är det genomförbart att bryta med tillväxtsamhället och minska råvaruförbrukningen till 1960-talets nivåer för att rädda miljön? Ett svar är att det kommer att ske av sig själv då jordens resurser förbrukats. Ju mer vi slösar med oljan genom att till exempel transportera franskt mineralvatten till Italien och italienskt mineralvatten till Frankrike, desto snabbare sinar resurserna.

*

Var man än tittar i dag ser man svallvågorna från andra världskriget. Den svarta asfalten på marken, jetplanen i himlen och kärnkraftverket i horisonten är alla exempel på arvet från Hitler. Att lämna Hitlers värld och närma sig Ivar Lo-Johanssons vision är svårt, men det finns goda skäl att försöka. Det finns inget naturligt med ekonomiska system: de är alla skapade av människan. De kan förändras av människan på samma sätt som systemet förändrar människan.


Källor
1. Elektra. Kvinna år 2070, Ivar Lo-Johansson, Bonniers, 1967
2. Le sacre du temps libre La société des 35 heures, Jean Viard, Éditions de l´Aube, 2002
3. Pressmeddelande från SCB: Den faktiska medelarbetstiden under 2012 var 30,6 timmar per vecka (2013-02-26)
4. Ekonomifakta: BNP per capita.
5. Arbetssamhället. Hur arbetet överlevde teknologin, Roland Paulsen, Gleerups, 2010
6. Bloggen Cornucopias presentation av SCB jobbstatistik ”Arbetsmarknad 2008-2012: 47 % anställda inom FoU bort sedan 2008” (2013-07-30)
7. När karaktären krackelerar Personliga konsekvenser av att arbeta i den nya kapitalismen
Richard Sennett
Översättning Marianne Öjeskog
Atlas, 1999
8. Om demokratin i Amerika, Alexis de Tocqueville. Översättning : Ervin Rosenberg. Bokförlaget Atlantis, 1997
9. Happiness Lesson from a new Science, Richard Layard, The Penguin Press, 2005
10. The Darwin Economy, Robert H. Frank, Princeton University Press, 2011
11. The End of Work. The Decline of the Global Labor Force and the Dawn of the Post-Market Era, Jeremy Rifkin, Tarcher/Penguin, 2004
12. Info World: UN Study think upgrade before buying a new PC. 2004-03-07
13. Le bluff technologique, Jacques Ellul, Pluriel, 2004
Pour qui, pour quoi travaillons-nous?, Jacques Ellul, Èditions de la table Ronde, 2013
14. The Loss of Happiness in Market Democracies
Robert E. Lane, Yale University press, 2000

måndag, juni 25, 2018

Bigott är gott

Är det fel att hänga upp en skylt om att man inte vill ha homosexuella kunder? Vita Husets presstaleskvinna Sara Sanders har sagt att Donald Trump stödjer affärers rätt att vägra betjäna homosexuella. Det är helt i linje med när Ronald Reagan under ett guvernörsval i Kalifornien på sextiotalet kritiserade en ny lag som förbjöd husägare att vägra sälja till svarta. I ett fritt samhälle har man rätt att diskriminera vem man vill, menade Reagan. Han vann valet.

Men rätten att diskriminera ska naturligtvis inte omfatta alla grupper. När Sara Sanders blev nekad att äta på en restaurang på grund av att hon jobbar åt Trump (där hon ständigt ljuger om allt möjligt) så gällde inte samma princip längre. Folk ska kunna diskrimineras för sådant de inte kan ändra på som ras eller sexuell läggning men att säga nej till bigotta människor är inte rätt.

Ledarskribenter är för sanningen

vad prostituerade är för kärleken.

Apropå Nils Eric Sandberg

tisdag, juni 19, 2018

Sommaren 1981

Jag tror det var sommaren 1981 som morsan släpade med mig till Ajaccio. Det var en kort flygtur från Nice. Alla gator, torg, fik, restauranger och hotell hette Napoleon. I skuggan av en Napoleonstaty spelade några gubbar kort och snart var jag en i gänget.

Plötsligt blev de stela, tystnade ett ögonblick innan de började prata med konstiga röster om mig. En klappade mig nedlåtande på huvudet. Att korsikaner var konstiga kände jag till efter att ha läst Asterix på Korsika men det blev ändå något av en kulturchock att tre vuxna människor låtsas att de inte just förlorat i Rami mot en tioåring.

Att vuxna kunde vara konstiga kände jag också till. Kannibal-Jean, min farmors systers man, blev alltid vansinnig när han han förlorade. Det kvittade i vad eller med vem han spelade. Inte ens inför sina små barnbarn kunde han behärska sig. När jag var sjutton och vann ett parti schack mot honom anklagade han mig för att ha fuskat.

Men gubbarna i skuggan av statyn var annorlunda. Jag undrade länge vad som var sjukast: att vuxna män blir upprörda över att ett barn vinner ett kortspel eller att de låtsas att det inte hänt? Men det var länge sedan när jag var lillgammal. Om jag varit mer av ett riktigt barn hade jag som den lille prinsen vetat att ”det bara är med hjärtat man verkligen kan se; ögat kan inte se det som verkligen är viktigt”.

Originalet och kopian

”När det fjortonde året (av den fascistiska eran) går mot sitt slut reser jag en stor olivkvist. Denna olivkvist växer från en enorm skog; det är en skog som består av åtta miljoner bajonetter som vässats väl och smitts av unga orädda hjärtan.”
Benito Mussolini 24/10 1936 Bologna

”Sett härifrån så skyms kvisten av skogen.”
Anthony Eden, telegram till den brittiska ambassadören i Rom


Han var originalet men kopian är kanske mer känd idag. Mussolini var förmodligen den enda människan som Adolf Hitler beundrade och tyckte om på riktigt. Men det tycks inte ha varit ömsesidigt. Mussolini var motvilligt fascinerad av den tyska krigsmaskinen men för Hitler kände han mest en blandning av förakt och rädsla. En italienare i exil beskrev träffande Mussolinis inställning till Hitler som en katt som fött en tiger.

När Mussolini fick höra att Chamberlain var på väg till Tyskland drog han slutsatsen att kampen var över. ”Så fort Hitler ser den gamle mannen kommer han att veta att han vunnit slaget. Chamberlain är inte medveten om det men att möta Hitler klädd i en borgerlig pacifists uniform är som att låta ett vilddjur smaka blod.” Originalet menade att Tjeckoslovakien bara var början. Kopian kommer snart göra upp med alla länder som upprätthåller Versaillesfördraget, spådde han och la till: ”Det är bättre att det sker med oss, än mot oss”.

Till skillnad från många andra förstod sig den brittiska utrikesministern Anthony Eden på dessa bägge herrar. Vad som fått Tyskland att närma sig Italien var ”inte dess trots mot Nationernas förbund; det var dess framgång. Så länge sanktionerna fortfarande var igång fanns det få tecken på närmanden mellan de två diktatorerna. Det var först när sanktionerna lyftes och nationernas förbunds stater erkände sitt misslyckande som det tyska folket, som bara respekterar kraft, fann något i Italien värt att uppvakta.” Om Storbritannien tycktes för angelägen att göra upp med Italien, för att skilja landet från Tyskland, eller för att undvika en konflikt, kommer Mussolini bara att bli mer intressant i Hitlers ögon. Det skulle också ge andra stater intrycket att London var svagt.

Edens insikt är dock inte mycket värd om man inte är starkare än fascisterna/sadisterna i fråga. Fascister föraktar svaghet men ser också andras styrka som ett hot. Och även när de är i underläge är risken stor att de genomför en chansartad attack i ett desperat försök att rädda sin egen självbild. Den japanska ledningen visste att de inte hade någon chans att vinna ett krig mot en industriell stormakt som USA. De faktorer som gjorde att Hitler försökte erövra Sovjetunionen var också de direkta orsakerna till att han besegrades. Hitler eftertraktade de råvaror och enorma ytor som ledde till hans undergång. Men som originalet sa: "Det är bättre att leva en dag som ett lejon än 100 år som ett får".

söndag, juni 17, 2018

Rob Rogers

hette en man som fick sparken från Pittsburgh Post-Gazett efter att ha jobbat där i 25 år sedan han ritat den här bilden...

lördag, juni 16, 2018

Tomma tunnor skramlar mest

Ja, rubriken är en metafor. Adam Smith påpekar, i Lectures on Rhetoric an Belles Lettres, att metaforer på sin höjd kan göra läsaren uppmärksam och stimulera hens fantasi, men hur stark effekt de än har så bevisar de naturligtvis ingenting i sig själva.

När Trump, apropå handeln, säger att Kina våldtar USA, så innehåller det naturligtvis ingen information om handeln. Man skulle kunna skriva att Trump själv nyligen blev våldtagen av Kim Jong-un, men han tycks ju ha gillat det, så det kanske inte är en passande metafor.

Trots att metaforer kan sägas vara tomma tunnor… så kan de ändå påverka oss. I en studie presenterade man samma statistik om hur kriminaliteten ökat i en stad men använde sig av olika metaforer för att beskriva ökningen. För en grupp beskrev man ökningen som att ett vilddjur härjade i staden. En annan grupp fick ökningen beskriven som ett virus. Trots att man alltså fick del av samma statistik reagerade de bägge grupperna olika. I vilddjursgruppen ansåg 71 procent att det behövdes hårdare tag i form av länge fängelsestraff osv. I virusgruppen var det bara 54 procent som var av åsikten. I virusgruppen var betydligt fler för förebyggande åtgärder. Men ingen uppgav naturligtvis att de påverkats av valet av metaforer.

Källa: Thibodeau, P.H., L. Borodisky Metaphores We Think With: The Role of Metaphore in Reasoning

fredag, juni 15, 2018

Snillen som slirar

”Perfektion uppnås inte då det inte finns något mer att lägga till, utan då det inte finns något mer att ta bort”, menade Antoine de Saint-Exupery. Det låter bra men jag är inte säker på att jag kan använda det som ursäkt för att hålla min kommande bok om mellankrigstiden till runt 250 sidor. Boken skulle lätt kunna bli tio gånger så tjock utan att man får med episoder som är högst relevanta för andra världskrigets utbrott. Men det är sant att texter ofta vinner på att trimmas.

Till skillnad från mina tidigare böcker undviker jag att resonera själv kring händelserna och låter i stället materialet att tala för sig själv så ofta det nu går. Urvalet och framställningen lär ändå skvallra om hur jag mer eller mindre medvetet bedömer en händelse. Förutom de tillfällen då underhållningsvärdet styrt vad som fått komma med.

Egentligen skulle jag vilja återkomma till alla dagböcker, brev och memoarer jag läser för att titta närmare på hur olika aktörer drog sina slutsatser. Det var säkert inte klart för dem själva och är sällan uppenbart vid en första genomläsning. Igår såg jag till exempel att Churchill inte förmådde tillämpa vad han ansåg vara Storbritanniens ledande princip i utrikespolitiken – upprätthålla den europeiska maktbalansen – när det spanska inbördeskriget bröt ut. Det verkar ganska klart att hans känslor för regeringen i Madrid fick honom att överge maktbalanstänkandet och i stället ägna sig åt ett allmänt moraliserande. Känslorna tycktes också honom oförmögen att forma en realistisk bild av den legala regeringen i Madrid stod för.

Winston Churchill var brilliant på så många sätt men även många av hans vänner partikamrater ansåg länge att han saknade omdöme. Det katastrofala äventyret i Gallipoli under första världskriget är ett exempel. När han under andra världskriget, återigen som marinminister, initierade och organiserade det brittisk-franska försöket att besätta Norge gick det lika illa. Men den gången ledde bakslaget i stället till att Churchill fick ta över posten som premiärminister från Neville Chamberlain.

Begåvning och omdöme hänger inte alltid ihop. Franska UD hade (i likhet med det brittiska) extremt begåvade permanenta statssekreterare under tjugo och trettiotalet. Juristen Philippe Berthelot som jobbade där 1925-1933, var son till en kemist som ska ha varit lika känd som Louis Pasteur på sin tid. Berthelot hade ett elefantminne och kunde läsa kopiösa mängder då han bara sov tre eller fyra timmar per natt. ”På tio minuter sammanfattar han en situation som andra fördunklar på tre timmar.” sa Aristide Briand som själv sällan använde sig av sin läskunnighet. Till Bertholets många talanger hörde också att han talade de flesta västeuropeiska språk flytande, och behärskade flera asiatiska. På pappret ser han ut att ha varit en utomordentlig diplomat. Men han och hans begåvade brorsa var inblandade i bankmygel och frågan är om man såg utvecklingen klarare än många samtida kollegor som inte uppvisade hans talanger. Han var med och utformade Briands försoningspolitik med Tyskland och är säkert orättvist och efterklokt att anklaga honom för naivitet bara för att den inte fungerade. Inte ens så här långt senare är det lätt att veta om den hade kunnat förhindra andra världskriget. Men 1934, ett år efter att nazisterna tog makt, tycktes Bertholet inte ha insett att den tiden var förbi: ”Tyskland kommer mig att tänka på en hund som skäller för att den är bunden och som kommer och slickar ens hand, då den blivit lössläppt. Hitler kommer att befria hunden och sedan blir allt sig likt.” Bertholet efterträddes av en ung man som senare skulle få Nobelpriset i litteratur för sin poesi men som aldrig tyckte att det var värt att skriva en bok om vad han egentligen gjorde och sa under åren som ledde fram till andra världskriget.

torsdag, juni 14, 2018

Folkviljans problem

Trump har rätt skrev nyligen George Monbiot i The Guardian. Handelsavtal borde regelbundet omförhandlas av demokratiskt valda ledare. Det kan tyckas självklart men det är också problematiskt. Det är inte främst det att kapitalism och demokrati har svårt att samsas. Det problematiska är, som Jacques Ellul ofta påpekat, att det finns en konflikt mellan vårt teknologiska och teknokratiska samhälle och demokratin. Ett kärnkraftverk är inget man rimligtvis kan rösta om att ha eller avskaffa varje valår. Huruvida det drivs i vinstsyfte eller inte är mindre viktigt. Kärnkraftverk och handelsavtal är precis som sjukhus, tåglinjer, eller skolsystem, inget man rimligtvis kan skrota varje gång en ny regering tillträder. Enskilda punkter i handelsavtal kan visserligen revideras regelbundet, precis som man kan lägga till eller ta bort säkerhetssystem på befintliga kärnkraftverk, men det finns en konflikt mellan det teknokratiska samhällets behov av långsiktig planering och vad väljarna önskar vid en enskild tidpunkt. Detta är svårt att komma ifrån även om de beslut som fattats är dåliga eller rent av skadliga. Personligen skulle jag gärna vilja förbjuda all vinstdriven vård, och vinstdriven skola, men det går knappast att ändra lagen varje gång riksdagen får en ny majoritet. De som vill ha vinster i välfärden skulle med rätt kunna klaga på att deras vilja inte ens kan respekteras när de är i majoritet, då det vore omöjligt att hitta någon som är beredd att satsa på så kortsiktiga projekt. Teoretiskt skulle man kanske kunna kringgå detta genom att låta riksdagen sitta tjugo eller trettio år mellan valen…

onsdag, juni 13, 2018

Baron Lördag

Just nu är det mycket snack om tullar hit och dit men det finns ju andra faktorer som påverkar hur handeln ser ut. Trots att det är högkonjunktur i USA kommer det amerikanska federala budgetunderskottet att bli runt 860 miljarder dollar i år, vilket jag får till runt 4,5 procent av BNP. Nästa år förväntas underskottet bli ännu högre. Det beror på Trumps massiva skattesänkningar, och att han i stort sett godkänt alla sociala utgiftsprogram som demokraterna föreslagit.

Amerikanerna har valt att konsumera mer än de producerar och klagar sedan på att omvärlden förser dem allt de vill ha i utbyte mot gröna sedlar, obligationer och andra former av värdepapper. Förmodligen hade påverkan på handelsbalansen blivit något annorlunda om underskottet inte tillkommit genom att man sänkt skatten för höginkomsttagare, och i stället spenderat dem på infrastruktur eller de som har det sämst ställt. Låginkomsttagare konsumerar färre importvaror, men i det stora hela hade man ändå skapat ett stort underskott i handeln med omvärlden.

Om Sverige förvandlade sitt budgetöverskott till ett underskott på 4,5 procent av BNP skulle vi kunna sätta sprätt på runt 200 miljarder kronor extra per år. Det betyder, om jag hållit reda på alla nollor, 22 000 kronor extra per svensk man, kvinna och baby. Jag har svårt att se hur vi skulle kunna behålla ett överskott i bytesbalansen på 151 miljarder kronor (2017) om vi samtidigt spenderar ett par hundra miljarder kronor extra. Man kan ju inte både exportera en Volvo och använda den själv. Men vi kan ju alltid skylla på oschysta handelsregler.

Pappa Bush kallade Ronald Reagans tro på att massiva skattesänkningar skulle finansiera sig själva för Voodooekonomi. Idag har Baron Lördag, kyrkogårdens herre, en av dödsandarna i Voodoo, flyttat in i Vita Huset.

Bild: stulen av Samuel Carter.

tisdag, juni 12, 2018

Syner av det osynliga

Efter att ha träffat Hitler för första gången kunde Neville Chamberlain rapportera att diktatorn såg ut som den ”mest ordinär lilla hund man kan tänka sig”. När Lord Halifax besökte Berlin kände han först inte igen Hitler. Halifax tog honom för en lakej och var på väg att lämna över sin hatt till diktatorn när den tyske utrikesministern viskade ”Der Führer” i hans öra. En av Hitlers tidigaste anhängare och beundrare, Ernst Hanfstaegl, använde ordet ”obetydlig” i sina memoarer för att beskriva sitt första möte med den unge Hitler 1922. Hanfstaegl tyckte han såg ut som ”en kypare på en järnvägsrestaurang”. Men när Hitler sedan började tala tog han andan av publiken. Det hände ofta att Hitler inte såg ut som Hitler för de som mötte honom första gången.

Det är ett fenomen de flesta av oss möter i olika sammanhang. När vi ser en bild på en radiopersonlighet, till exempel, som vi kanske lyssnat på i flera år, blir vi ofta förvånade. Det var ju inte så vi föreställde oss att personen såg ut. Men om någon ber oss beskriva hur vi trodde att personen såg ut är det inte säkert att vi kan säga något. Allt det här är exempel på människans förmåga att se det osynliga, som den franske filosofen Clément Rosset tar upp i sin lilla essäbok L´invisible. Rosset talar om vår ”kapacitet för anti-perception” eller vår förmåga att inte se det vi har framför oss och vår förmåga att se, eller tro oss se, det som inte finns. ”Men vad ser man när man inte ser något?” Och ”vad tänker man när man inte tänker på något?”.

Om Hitler inte var sig lik, för att återgå till min eget exempel igen, var det för att han skilde sig från den föreställning som folk hade av honom. I konflikten mellan verklighet och illusion är det alltid illusionen som segrar. Det är av detta skäl som Hitler förefaller otydlig och förvirrande, ju närmare man befinner sig honom, och klarare på håll. Det är av samma skäl som vi ofta har en tydlig föreställning om länder vi aldrig besök, och ibland känner oss mer osäkra på länder vi känner väl. Många som besökte Hitler första gången föreställde sig honom annorlunda men sanningen är att den Hitler aldrig existerat, och att en bild av någon som inte existerar inte går att återge. Det handlar om illusionen av en föreställning. Det finns alltid mindre i verkligheten än i förväntan; det finns alltid mer i namnet Hitler än i verklighetens Hitler; han är stor på håll men liten när man kommer nära. Det är kanske ett skäl till att Baudrillard brukade hävda att sanningen inte intresserade någon.

måndag, juni 11, 2018

Verklighetens revansch

Den franske filosofen Clément Rosset, som gick bort i mars, brukade säga att vår tolerans för verkligheten är begränsad. Om den är för obehaglig förnekar vi den. Förnekandet kan ta extrema former som självmord eller psykoser eller bara blånekande, men det är vanligare att vi bara går halvvägs. Han ger ett exempel från Proust På spaning från den tid som flytt: Är Odette en underhållen kvinna, undrar Swann? Men Odettes kärlek förefaller honom så äkta att kuvertet med pengarna han står i begrepp att ge henne förfaller overkligt.

Det här är den vanligaste formen av förnekande menar Rosset. Vi säger varken ja eller nej eller kanske ja och nej. Vi förnekar inte vad vi ser men låter inte våra handlingar styras av det.
Klimatförändringar är verkliga men vi kan eller bör inte göra något åt det, eftersom det ger fel ideologiska signaler, eller blir för dyrt, och säkert är hopplöst att åtgärda ändå. USA har inte lägre tullar i genomsnitt än de flesta av sina stora handelspartners men känslan av att vara bedragen är så berusande att siffror är något man kan välja på måfå eller hitta på.

Den som lever under illusioner har sitt seende kluvet mellan den teoretiska perceptionen och sitt praktiska handlande. En förträngd verklighet kan sippra tillbaka i drömmar men inte för de som lever med illusioner. Kärnan i illusioner är att göra en sak till två, precis som en illusionist, eller magiker, som avleder publikens uppmärksamhet, till ett ställe på scenen där inget händer.

Rosset återberättar Esops fabel om den ängslige gamle mannen som hade en enda son som var modig och älskade att jaga. En natt drömmer mannen att sonen dödas av ett lejon. För att förhindra att drömmen blir verklighet stänger mannen in sin son i en stor och vacker våning. För att sonen inte ska bli uttråkad låter han måla olika slags djur varav ett var ett lejon på väggarna. Men målningarna gjorde bara sonen förtvivlad. En dag går han fram till lejonet, svär åt det och slår handen i väggen. Tyvärr får han spik under nageln, som blir inflammerad och infekterad. Han får feber och dör inom kort.

Mannen skapade målningen av lejonet för att undkomma det verkliga lejonets klor. Resultatet blev att han skapade vad Rosset kallar en dubbelgångare till verkligheten som i sin tur uppfyllde profetian och blir vår verklighet. Lejonet var en avbild, klorna en spik. Ett visade sig vara något annat som i praktiken, till sitt resultat, visar sig vara samma sak. Det här är en klassisk struktur i alla historier om profetior och brukar ibland kallas för Oidipuseffekten. Man gör något för att förhindra sitt öde men visar sig bara skapa förutsättningarna för det. Verkligheten tittar fram som det otänkbara, omöjliga alternativet.

bokus