fredag, juni 15, 2018

Snillen som slirar

”Perfektion uppnås inte då det inte finns något mer att lägga till, utan då det inte finns något mer att ta bort”, menade Antoine de Saint-Exupery. Det låter bra men jag är inte säker på att jag kan använda det som ursäkt för att hålla min kommande bok om mellankrigstiden till runt 250 sidor. Boken skulle lätt kunna bli tio gånger så tjock utan att man får med episoder som är högst relevanta för andra världskrigets utbrott. Men det är sant att texter ofta vinner på att trimmas.

Till skillnad från mina tidigare böcker undviker jag att resonera själv kring händelserna och låter i stället materialet att tala för sig själv så ofta det nu går. Urvalet och framställningen lär ändå skvallra om hur jag mer eller mindre medvetet bedömer en händelse. Förutom de tillfällen då underhållningsvärdet styrt vad som fått komma med.

Egentligen skulle jag vilja återkomma till alla dagböcker, brev och memoarer jag läser för att titta närmare på hur olika aktörer drog sina slutsatser. Det var säkert inte klart för dem själva och är sällan uppenbart vid en första genomläsning. Igår såg jag till exempel att Churchill inte förmådde tillämpa vad han ansåg vara Storbritanniens ledande princip i utrikespolitiken – upprätthålla den europeiska maktbalansen – när det spanska inbördeskriget bröt ut. Det verkar ganska klart att hans känslor för regeringen i Madrid fick honom att överge maktbalanstänkandet och i stället ägna sig åt ett allmänt moraliserande. Känslorna tycktes också honom oförmögen att forma en realistisk bild av den legala regeringen i Madrid stod för.

Winston Churchill var brilliant på så många sätt men även många av hans vänner partikamrater ansåg länge att han saknade omdöme. Det katastrofala äventyret i Gallipoli under första världskriget är ett exempel. När han under andra världskriget, återigen som marinminister, initierade och organiserade det brittisk-franska försöket att besätta Norge gick det lika illa. Men den gången ledde bakslaget i stället till att Churchill fick ta över posten som premiärminister från Neville Chamberlain.

Begåvning och omdöme hänger inte alltid ihop. Franska UD hade (i likhet med det brittiska) extremt begåvade permanenta statssekreterare under tjugo och trettiotalet. Juristen Philippe Berthelot som jobbade där 1925-1933, var son till en kemist som ska ha varit lika känd som Louis Pasteur på sin tid. Berthelot hade ett elefantminne och kunde läsa kopiösa mängder då han bara sov tre eller fyra timmar per natt. ”På tio minuter sammanfattar han en situation som andra fördunklar på tre timmar.” sa Aristide Briand som själv sällan använde sig av sin läskunnighet. Till Bertholets många talanger hörde också att han talade de flesta västeuropeiska språk flytande, och behärskade flera asiatiska. På pappret ser han ut att ha varit en utomordentlig diplomat. Men han och hans begåvade brorsa var inblandade i bankmygel och frågan är om man såg utvecklingen klarare än många samtida kollegor som inte uppvisade hans talanger. Han var med och utformade Briands försoningspolitik med Tyskland och är säkert orättvist och efterklokt att anklaga honom för naivitet bara för att den inte fungerade. Inte ens så här långt senare är det lätt att veta om den hade kunnat förhindra andra världskriget. Men 1934, ett år efter att nazisterna tog makt, tycktes Bertholet inte ha insett att den tiden var förbi: ”Tyskland kommer mig att tänka på en hund som skäller för att den är bunden och som kommer och slickar ens hand, då den blivit lössläppt. Hitler kommer att befria hunden och sedan blir allt sig likt.” Bertholet efterträddes av en ung man som senare skulle få Nobelpriset i litteratur för sin poesi men som aldrig tyckte att det var värt att skriva en bok om vad han egentligen gjorde och sa under åren som ledde fram till andra världskriget.

Inga kommentarer: